I USA är pressen, The New York Times till exempel, noggrann med att granska den verkställande makten, det vill säga presidenten, och att räkna hans lögner. Det är, enligt min uppfattning, lovvärt och precis vad den fjärde statsmakten, alltså media, är till för. I USA, detta den moderna demokratins urboning, bedöms det inte räcka med att den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten balanserar varandra, utan det anses också behövas en fjärde statsmakt, pressen, som oberoende av de övriga statsmakterna rapporterar till medborgarna hur dessa andra statsmakter sköter sig. Jag tycker detta upplägg är imponerande. Så har det också fungerat utan större förändringar i snart ett kvarts årtusende. Den svenska konstitutionen har mindre än femtio år på nacken och måste ändras hela tiden så uppenbarligen har vi något att lära oss.

I Sverige finns ingen motsvarighet till en oberoende press som bevakar överheten och räknar dess eventuella lögner och sedan rapporterar därom till medborgarna. Den svenska pressen står nämligen på maktens, i vårt fall det härskande politikerväldets, sida. Den är inte oberoende av makten utan snarare en del av makten eller snarare dess lydiga härold. Till stor del beror det rimligtvis på att media, i varje fall de dominerande eterkanalerna, ägs av staten. (En gång hörde jag en svensk radiokorrespondent med placering i Moskva förklara att det var en väldig skillnad mellan ”den statskontrollerade” ryska television och svensk ”public service”. Å fasiken, tänkte jag, han har fattat något som jag inte begripit.)

Förra året kom Tino Sanandaji med boken Massutmaning som handlade om migrationen. Den var mycket angelägen eftersom den gav en annorlunda och sannare bild av situationen än den som politikerväldet kolporterar. Boken såldes tydligen i jätteupplagor trots att den är synnerligen vetenskaplig och rätt trögläst. Nu presenterar Tino en ny bok, Tio tusen miljarder (Kuhzad Media förlag), som är fullt lika sanningssökande som den föregående men därtill lättläst som en kioskdeckare.

Den handlar om hur det svenska etablissemanget, inklusive media, ljuger om situationen i Sverige. ”Ljuger” är inte Tinos ordval, utan mitt. Han hänger inte upp sig på detaljer som exempelvis när Donald Trump inte kan hålla ordning på när det uppstår konflikter i svenska no go-zoner, om det var i förrgår eller i morgon. Han tar ett större grepp och ger sig på hela den falska och skönmålande berättelse om tillståndet i nationen som hela tiden artikuleras av politikerväldet och dess doa-kör i media. ”Det finns oräkneliga artiklar och påstådda ’faktagranskningar’ som försöker övertyga väljare att Sverige inte får diskuteras i negativa ordalag. I vissa fall har medier hävdat att den negativa stämningen måste bero på en utländsk konspiration av exempelvis Ryssland eller amerikansk högermedia.”

En av Tinos teser är att debattklimatet i Sverige är sjukt – återigen mitt ordval – eftersom vi inte kan särskilja distinkta fenomen som ”räntepolitiken, konjunkturcykler och migration”. Den allmänna debatten i Sverige är ”alltför polemisk för sådana nyanser”:

De etablerade partiernas respons på den växande kritiken mot migrationspolitiken var att dra igång en hyllningskampanj om hur bra det går för Sverige… Normalt skulle den period med låg tillväxt i BNP per capita och skenande skuldsättning dragit till sig större uppmärksamhet och kritik från opposition och ledarsidor. Idag finns dock en motvilja att lyfta fram data som tyder på att det inte går bra för Sverige av rädsla för att dessa kommer att användas som ammunition vid Trumps twittrande – eller som bevis för att invandringskritiska partier hade rätt.

Tesen är alltså att politikerväldet och media inte kan tala ärligt om någonting eftersom ärlighet skulle kunna användas mot etablissemanget och särskilt dess migrationspolitik. Politikerväldet känner sig inte starkt nog att erkänna minsta lilla blotta, såframt den inte kan skyllas på opponenterna, och måste därför förneka alla slags allvarligare problem i nationen.

Det är sådan lögnaktighet som Tino, liksom The New York Times troligen skulle ha gjort, avslöjar. Nej, svensk ekonomi går inte alls som en nyproducerad Tesla utan tvärtom rätt mediokert. På nästan femtio år har vi sjunkit från första till sjuttonde plats i livslängdsligan (även om livslängden ökat i alla länder). Sedan mitten på 00-talet har tillväxttakten räknat i BNP per capita sjunkit halverats från två till en procent. På alla punkter var Sverige tidigare ungefär främst i världen medan vi nu ligger i klungan, troligen på väg nedåt.

Tino ägnar några kapitel åt bostäder, byggande och bostadsbrist i Sverige. Bostadsbristen beror på hyresregleringen men det skulle kunna få besvärliga sociala konsekvenser – stora hyreshöjningar som skulle göra livet surt för dagens hyresgäster – att ta bort regleringarna. Det hade nog läsaren fattat tidigare. Men Tino lägger till några spekulationer om att många i det svenska etablissemanget nog gillar regleringar och kanske inte vill ta bort dem:

Tanken med bostadsköer var att fördela lägenheter på ett rättvist sätt, men detta är i praktiken inte hur kösystemet kommit att fungera. De med makt, kontakter eller förtroendeuppdrag hittar ofta vägar runt bostadskön. Detta gör att samhällseliten och deras närstående inte själva drabbas av bostadsbristen och därför har mindre press på sig att lösa problemet… I själva verket kan snedvridande ransonering gynna dem med inflytande över tilldelningen av ransonerade tillgångar – i detta fall hyreslägenheter. I situationer med rent-seeking gynnas eliten personligen av ett regelverk som är negativt för samhället i helhet… En fråga man kan ställa sig är varför politiska eliter ägnar sig åt snedvridande ingrepp i stället för att ta pengar direkt ur kassan. Ett skäl är att korruption med hjälp av snedvridning och dold prissättning är mycket svårare för allmänheten att upptäcka…

För att inte bli anklagad för att vara ute i ogjort väder redovisar Tino ett antal kända politikers skumraskaffärer med det egna boendet.

Boktiteln Tio tusen miljarder syftar på den privata sektorns skulder. Sverige har lägre statsskuld än de flesta jämförbara länder men ”den svenska privata sektorn är i relation till ekonomin världens sjätte mest skuldsatta”. Tio tusen miljarder kronor är två gånger Sveriges BNP. Det är denna enorma skuldsättning som bekymrar Tino och inte bara Tino utan även mig och Riksbanken. Riksbankens indikator för finansiell sårbarhet, som redovisas av Tino, har gått från – 1 år 1980 till + 1,5 nu och har aldrig varit högre. Vad detta betyder vet jag inte, men det låter illavarslande nog för att väcka min oro.

Skuldsättningen hänger ihop med att folk lånat till att köpa bostäder vilket drivit upp bostadskostnaderna. Tino tror att det blir en gradvis prisnedgång på 20 – 40 procent under några år. Han avslutar med 25 praktiska tips för den som är i farozonen och vill se om sitt hus.