Många anser att politikerna, särskilt på riksplanet, distanserat sig ordentligt från sina väljare och gräsrötter. Det finns givetvis inte en enskild orsak till detta men frågan är om inte införandet av partistöd haft en avgörande betydelse.

Partistödet infördes på 60-talet, initialt riktat till riksdagspartier, senare tillkom motsvarande stöd även på kommunal- och landstingsnivå. Totalt uppgår idag detta stöd till minst 1,2 miljarder kronor årligen och har ökat cirka fem gånger i fast penningvärde sedan starten. Nästan alla kommuner och landsting betalar ut partistöd. Nivån på bidragen beslutas av de politiska partierna och har blivit en bekväm finansieringskälla för dessa.

Redan själva förfarandet kring partistöd får anses vara oetiskt eftersom den enda granskning som görs av hur partistödet använts sker genom att partierna själva utser sina granskare.

Allvarligast är dock de negativa politiska effekterna av partistödet, där nog flertalet, om de visste, skulle anse att partistödet har motsatt effekt mot angivna mål. Partistödet försvagar i själva verket demokratin. Den mest uppenbara negativa konsekvensen är att partierna har gjort sig oberoende av medlemmarna, vilket självklart innebär minskade incitament att vara lyhörda för medlemmarnas intressen.

Lite statistik som belyser utvecklingen: Omkring 1970 var cirka 16 procent av befolkningen medlemmar i ett politiskt parti. Motsvarande andel idag är inte fullt tre procent. Socialdemokraternas medlemsantal är idag cirka tio procent av vad man hade omkring 1970, moderaternas motsvarande antal är cirka 30 procent.

Partistöden bidrar dessutom till att partierna blir mera introverta. Det har vuxit upp byråkratiska partiapparater kring alla partier, apparater som lever sitt eget liv och som fungerar som rekryteringskälla till politiska uppdrag. Många av dagens aktiva och ledande politiker har rekryterats redan i tonåren in i dessa partiapparater via respektive partis ungdomsförbund. Många har sedan fastnat i detta system, visserligen efter studier men utan att någonsin komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Resultatet blir yrkespolitiker som i många fall inte är gångbara på den öppna arbetsmarknaden annat än inom nischer som till exempel PR-konsulter. I övrigt är man hänvisade till arbete inom offentlig sektor där det då förekommer att mera kompetenta alternativ trängs ut, politik ersätter meritokrati.

En annan konsekvens av systemet är att partierna inte uppvisar något större intresse för nyrekryteringar av personer med avvikande bakgrund. Möjligen beroende på att nykomlingarna kan äventyra sysselsättningen och kan uppfattas som jobbiga genom att inte falla in i det samförstånd som råder. Tittar man exempelvis på moderaternas valsedel till riksdagen kan man notera att av 31 namn är alla utom två riksdagsledamöter idag. Dessa två är oppositionsråd. Det är säkert inget fel på personerna på listan men nog borde det finnas utrymme för personer med andra erfarenheter än enbart politik?

Förutom partibidragen finns andra former av stöd, alltifrån skattebefriade lotterier till bidrag till riksdagskanslier. Gemensamt för alla bidragsformer är att de riktas till partikanslierna, inte till politikerna. Detta innebär givetvis att fotfolket inom politiken har en mycket begränsad rörelsefrihet. De placeras i knapptryckarkompaniet.

Så vad göra? Finansiärerna, det vill säga skattebetalarna, har mycket begränsade möjligheter att påverka. Frågan lär inte segla upp som en så kallad valfråga. Då återstår att bedriva opinionsbildning mot partistöden. Helst skulle man naturligtvis vilja se att någon politiker skriver en motion i syfte att ifrågasätta partistödet. Tyvärr kan man nog inte förvänta sig att de partier som idag tar emot stöd självmant skulle avskaffa dessa. Några mindre partier utanför riksdagen har med denna fråga i sina program och kan således på sikt eventuellt förväntas ifrågasätta partistöden. Möjligen kunde det finnas någon bland det dryga femtiotalet professorer i statsvetenskap som skulle våga sig på att analysera följderna av partistödet. En önskelösning skulle vara att partierna eller i vart fall majoriteten fattar ett beslut att gradvis avskaffa stödet under en tioårsperiod.

Sten Lindgren är civilekonom och har arbetat inom näringslivets organisationer och inom fordonsindustrin.