Platons metafor om grottan som beskrivning av hur människor uppfattar världen är enligt min uppfattning mycket träffande. Det händer saker ute i något slags verklighet, men människorna förmår inte iaktta dessa händelser direkt eftersom de sitter i en grotta med ryggen mot utgången. Vad de ser är skuggor av verklighetens skeenden på grottans vägg . Av dessa snedvridna avbilder måste de försöka tolka sin tillvaro.

Så känns det inte minst i politiken, kanske särskilt så här strax före ett val. Politiker och journalister säger saker som känns lika lite konkreta som fladdrande skuggor men som ändå har något slags oklar förbindelse med en verklighet vars existens vi är övertygade om men vars karaktär känns diffus.

Till exempel har Sveriges Television anat att den gamla höger/vänster-skalan för analys av politiska partiers ställning inte längre stämmer utan måste ersättas, eller åtminstone kompletteras, med något annat. Därför har det statliga bolaget beslutat att försöka utplacera partierna i nedanstående fyrfältare där höger/vänster-skalan kompletteras med en ny vertikal dimension.

Jag blir mest förvirrad av det där och så verkar det också vara med partiledarna som hummar och kliar sig i huvudet när de blir beordrade att inrätta sina respektive partier i enlighet med statstelevisionens nya tankefoster. Jag kan inte ens inplacera mig själv på global/traditionell-skalan. Jag älskar mitt land och kommer aldrig att emigrera men jag är samtidigt mycket positiv till frihandel och långa flygresor exempelvis till den västra hemisfären (jag kom precis hem från Brasilien). Hur mycket svårare ska det då inte vara att placera ett helt parti?

Missnöjd med oklarheten bestämde jag mig för att göra ett litet busstreck mot tillvarons ordning. I strid med regelboken vände jag mig om i grottöppningen för att slippa tolka verkligheten efter dess skuggor utan i stället se dess äkta spel. Efter den erfarenheten kan jag nu berätta för dig vad som verkligen pågår.

Statstelevisionen har missförstått den vertikala dimensionens karaktär och satt fel rubriker på dess ändpunkter. Liksom den horisontella axeln i verkligheten illustrera en intressekamp – höger är borgerlighet och kapitalism medan vänster är arbetarklassen och socialismen – så handlar den vertikala axeln om motsatta politiska engagemang. ”Global” och ”traditionell” är inga politiska intressen utan en sorts rums- och tidsadverbial som inte underlättar analysen utan bara förbryllar.

I stället för ”global” ska det stå ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex” och i stället för ”traditionell” ska det stå ”nettoskattebetalande medelklass och gråsossar” eller kanske, med Göran Hägglunds lyckade men bortglömda uttryck, ”verklighetens folk”. Så definieras det hav där partierna navigerar. Till vilka intressen hör de och vems ärenden går de?

Eftersom aktörerna själva inte kan se klart utan bara tolkar skuggor så styr de inte sina skepp utan låter sig bara drivas av de strömmar som skapas i det nya kraftfältet. Men det är lätt för andra som kanske liksom jag olydigt har tagit en titt på verkligheten.

De mest välfärdskramande partierna som fylkar sig kring den norra ändpunkten är förstås Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Socialdemokraterna är den stora jokern som jag återkommer till.

Allianspartierna som hade kunnat förväntas navigera mot sydpolen har två problem. Det första är att de till dels kommit att ingå i och därför solidarisera sig med politikerväldet. Det andra är att de inte tål sverigedemokraterna som stadigt stävar söderut.

Två partier som allt tydligare sällar sig till politikerväldet och dess intressen är Centerpartiet och Liberalerna. ”Liberalernas partiledare”, hävdar Svenska Dagbladet, ”säger att om inget annat fungerar så måste det till en regering över den traditionella blockgränsen”. Det betyder troligen att liberalerna nog anser sig ha mer gemensamt med Miljöpartiet och Socialdemokraterna än med Moderaterna och Kristdemokraterna, framför allt om de två senare partierna antyder att de kan tänka sig att med viss avsky ta i Sverigedemokraterna och då endast med tång. ”Miljöpartiet är öppna för en blocköverskridande regering med S, L och C efter valet”, rapporterar Expressen. Det betyder att Miljöpartiet välkomnar Centerpartiet och Liberalerna i en ny allians.

Partierna ordnar sig alltså som järnfilspån mot magnetens poler. Men vad med Socialdemokraterna? Jag tror att den nya huvudmotsättningen, som inte går mellan höger och vänster utan i spänningen mellan de vertikala polerna, också går tvärs igenom det socialdemokratiska partiet. Är Socialdemokraterna välfärdsproducenternas och välfärdsklienternas parti eller är de nettoskattebetalande gråsossiga LO-arbetares parti?

Frågan är mot vilken pol Socialdemokraterna ska styra. Det är den avgörande frågan för partiet. Idag har partiet inget svar, det märks när partiordföranden talar. (Läs gärna denna vulgära men roliga beskrivning av Löfvens insatser.)

Under många år lyckades Socialdemokraterna hålla denna inbyggda konflikt under kontroll. Politiker- och välfärdsfalangen lyckades hålla tyst på gråsossarna genom att anklaga dem för rasism och nazism. Men det funkar inte längre.

Om nu Socialdemokraterna gör ett så dåligt val som man har anledning att förvänta sig så kommer konflikten till ytan. Det blir bråk inom partiet. Det är lätt att föreställa sig en partisplittring. Det har hänt förr.

Medan detta pågår efter valet ska landet regeras, vilket inte går, utan det blir nyval. Då kommer vi troligen att få en regerande partiallians som består av Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och LO-sossarna och en opposition som består av Vänsterpartiet, Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och välfärdssossarna.