Val har många funktioner och konsekvenser. Till de minst betydelsefulla hör förverkligandet av de program och proklamationer som partier saluför i parti och minut, mest i syfte att nå ut via medierna. Partiledningar vill uppfylla vallöften, men verkligheten efter ett val blir regelmässigt helt annorlunda än vad som antogs före val. Konkreta förhandsplaner behöver ofta förskjutas eller förverkas. Viktigast för bilden av en regering fyra år senare är för det mesta sådant som få hade en aaaaning om när den kom till. Vem förstod i augusti 2014 hur dramatiskt flyktingvågen 2015 skulle komma att påverka allt: bostadssituationen, skolan, vården, utgifterna, polisen, gängbildningen?

Tre funktioner av val som är viktigare än valprogram är:

-Att utkräva ansvar för skötseln av landet.
-Att ge en idériktning för vadhelst som kan dyka upp av problem framöver.
-Att sätta gränser för vad troende aktivister i partierna kan tänkas hitta på.

På det här finns åtskilliga exempel i svensk politisk historia.

Många som röstar på Sverigedemokraterna i årets riksdagsval torde göra det för att det är enda sättet att utkräva ansvar för den huvudlösa invandringspolitik som började med överenskommelsen Alliansen/Miljöpartiet 2011 och fortsatte med den rödgröna regeringen 2014. Detta är en rationell valhandling, givet att sju partier delar ansvaret.

Idériktningen har betydelse för allt vad en regering gör, även när den är i minoritet. Den exekutiva makten är stor i Sverige, inte minst ifråga om de processer som dras igång. Reepalu-utredningen hade överhuvudtaget inte existerat – med dess förvridna inverkan på debatten om skolan, bort från de verkliga problemen – om inte Alliansen i september 2014 tvingat Stefan Löfven i famnen på Jonas Sjöstedt.

Väljarna stoppar aktivister

På gränssättning finns också åtskilliga exempel. Ett är ”planhushållningsvalet 1948” – en socialdemokrati som i krigets ransoneringar såg en start på drömmen om planhushållning stoppades av framförallt Bertil Ohlins effektiva motstånd. Ett liknande exempel är valet 1976, som satte stopp för en annars obönhörlig process mot införande av löntagarfonder i Sverige. Memoarer från främst Thage G. Petersson och Kjell-Olof Feldt belägger att partiledningen inte hade ork att på egen hand stå emot LO:s krav och den alltjämt internt förliga vinden från 1968. Det krävdes två valförluster för att de formellt partiansvariga skulle få utrymme att återta makten över frågan.

Socialdemokraterna skulle som exempel också kunna anföra valet 1985, då den i grunden pragmatiske Ulf Adelsohn stupade på ”knattefotbollen” och talet om ”systemskifte”. Borgerliga aktivister fick en varning om att svenska folket i grunden omfamnar sin välfärdsstat, med dess statsbidrag till kommunerna och mångfald av subventioner, likaväl som sin marknadsekonomi.

Gränssättandet har möjligen blivit viktigare, i och med partiernas försvagning. Mindre breda partier, med färre och mer aparta medlemmar, innebär en växande risk om aktivister får styra partierna. I sin memoarbok ”Kris och framgång” (Ekerlids) varnar Lars Leijonborg för detta fenomen, att vad han kallar ”sekterister” tar över partierna. Det kan hända även socialdemokratin när den halveras från 50 procent till 25 procent.

Den amerikanske ekonomen Mancur Olson menade i sin analys av den svenska framgångsmodellen att en orsak till att högskattestaten inte orsakat mer skada varit att socialdemokratin haft en så statsbärande roll att den inte hade råd att låta egna aktivister förstöra en rationell hantering av ekonomin. Med parti=stat blev statens väl också partiets väl. Den tiden är nu gången, och kommer aldrig tillbaka.

Det är upp till väljarna att sätta gränserna, att säga ”stopp” när en tendens hos aktivister tenderar gå för långt. Denna funktion hos väljarkåren är omistlig. Aktivister känner inga andra gränser än sin fanatism. Det starkaste motargumentet från partiledningar är förlust av makt ty, som en statsvetare uttryckt det, ”if winning is not everything, losing is not anything”.

Partiledningar har svårt att bemöta verklighetsfrämmande aktivister med ideologiska argument, då aktivisterna drar partiets grundideologi till dess yttersta. Men kravet att möta och vinna väljarna vinner ofta slaget. Ty att vinna och inte förlora val är ett av alla medlemmar erkänt huvudmål. ”Vi ska inte lägga upp rumpan bar”, som Gunnar Sträng sa till en socialdemokratisk partikongress på 1970-talet när den ville socialisera bankerna. Denna hänvisning till risk i val var det enda argument som bet.

När ett parti förlorat ett val på att gå för långt i aktivisternas riktning, ger det utrymme för mer krass eftervalsanalys och korrigering av kursen. Partier vill gärna dölja sådana anpassningar, men var förvissad om att de sker efter en förlust.

Gränser att inte överskrida

Vilka är dessa gränssättande funktioner hos 2018 års val? Det är inte svårt att se de två främsta svaren.

Det ena gäller storleken på den invandring som inte är meritbaserad. Ännu en fördubbling av Sverigedemokraterna sänder ett budskap som inte kan missförstås.

Det andra rör huruvida ”den nya svenska modellen” ska överges. Många verkar inte ha uppfattat hur långt till vänster Socialdemokraterna har drivits i sitt motstånd mot familjernas valfrihet. Det var länge en öppen fråga huruvida partiledningen skulle inta en öppnare attityd efter att Reepalu-förslaget fallit i riksdagen den 7 juni. Ungefär: ”Vi gjorde ett allvarligt försök tillsammans med Vänsterpartiet; nu har det röstats ner, och då får vi pröva efter valet hur vi kan komma vidare i samtal över blockgränsen. Överenskommelsen från Friskolekommittén kan bilda en bas för samtal.” I stället har partiledningen under sommaren gått ännu längre vänsterut i frågan.

I en debattartikel i Göteborgs-Posten den 2 augusti begär Anna Ekström och Margot Wallström totalt stopp för nya ”vinstdrivande” friskolor, att principen om ”lika villkor” ifråga om skolpengen ska överges samt att friskolor inte längre ska få ha sin egen kö. Ekström twittrar samtidigt om att förbud ska införas mot informationsmöten och annan information riktad till föräldrar.
Den reella innebörden är att hela det friskolesystem som beslutades av riksdagen 1992 ska upphävas. Framgångsrika skolhuvudmän som Internationella Engelska Skolan, Kunskapsskolan, Vittra och Pysslingen ska i lag förbjudas att starta nya skolor. Detta även om kommuner skulle vilja ha hjälp med det enorma behov som föreligger av utbyggnad.

I attackerna på ”vinst” och företagande finns nu ingen skillnad mellan en person som Margot Wallström, utsedd som ett av fyra ”vallokomotiv” för S, och Vänsterpartiets företrädare. Intervjuad i Aftonbladet (22/7) deklarerar Wallström att hon finner friskolereformen ”oförlåtlig”. Hon jämför föräldrar som söker bästa skola för sina barn med ”vargar som går runt med vassa armbågar och en peng”.

De tre stadierna av välfärdsstat

Det finns anledning att påminna om den längre historien bakom valrätten som en del av en ny svensk välfärdsmodell. Man kan med fog hävda att den bildar ett tredje steg i utvecklingen av den svenska välfärdmodellen.

Ett första steg var att etablera en universell välfärd på låg nivå. Det skedde med folkskolans införande. Det följdes av Karl Staafs införande av folkpension 1913. Det allmänna barnbidraget, lika för alla, infördes 1948 och som del av koalitionen med Bondeförbundet byggdes försiktigt vad som kan kallas en ”småfolkets välfärdsstat”. Sverige fick inte en modell för marginella grupper, byggd på inkomstprövning, ej heller en välfärd knuten till kyrkor eller ”familjeförsörjare” eller korporationer (bortsett från arbetslöshetsförsäkringen i facklig regi, som var ett resultat av ”kohandeln” 1933). Landets homogena struktur bidrog förstås till detta.
Ett andra steg togs i slutet av 1950-talet med ATP-reformen samt en sjukförsäkring byggd på principen om inkomstbortfall. Högre inkomst skulle nu ge högre ersättning. Bakgrunden var behovet för det socialdemokratiska arbetarepartiet att nå de växande grupperna av tjänstemän.

Redan 1948 förklarade partisekreteraren Sven Aspling: ”Vill vi i fortsättningen förbli ett majoritetsparti får vi även se till att vi skapar oss ett väljarunderlag som möjliggör detta.” Och så skedde, när väl koalitionen med Bondeförbundet bröts. Omvandlingen till en ”medelklassens välfärdsstat”, med högre förmåner och skatter, var synnerligen medveten som partistrategi. Det har visats av sociologen Gösta Esping-Andersen liksom i statsvetaren Torsten Svenssons doktorsavhandling ”Socialdemokratins dominans”.

Den växande och alltmer välutbildade medelklassen visade sig beredd att betala höga skatter så länge skatterna motsvarades av leveranser från den snabbt växande staten. Men den nöjde sig inte med de enhetslösningar som myndigheter levererade. När tillväxten halverades från omkring 1970 och samtidigt skolan utsattes för ”progressivismens” härjningar kom en motreaktion. Lärarnas ställning och löner urholkades dramatiskt med den medvetna statliga löneutjämningen efter 1968, i kombination med 80-procentiga marginalskatter utan inflationsskydd. Ett helt nytt paradigm för skolpolitiken förde bort fokus från kunskaper och fostran.

”Tyst vanmakt” hos föräldrarna

1985 tillsatte dåvarande ”framtidsministern” Ingvar Carlsson den svenska Maktutredningen, som kom att ledas av professor Olof Petersson. I boken ”Medborgarnas makt” (1989) visade utredningen att svenskarna ansåg sig ha minst inflytande över sina liv på de områden som dominerades av stat och kommun.

”Det område som kommer klart sist när det gäller de berörda medborgarnas egen bedömning av sina påverkansmöjligheter är skolan. Föräldrarna har överlag en mycket negativ bedömning när det gäller möjligheten att påverka undervisning, skolmiljö eller valet av skola.”

Maktutredning beskrev en utbredd ”tyst vanmakt”. Den varnade därtill för tron att ”brukarinflytande” inom vård och skola var en framkomstväg. Dels tenderar kollektiva former av påverkan att domineras av den talföra medelklassen. Dels ställer denna form av påverkan hårda krav på ”en redan hårt pressad tidsbudget”.

Utredningen skrev:

”Under 1990-talet förväntas tillgången på tid utanför marknaden minska ytterligare för mellangenerationens män och kvinnor. Många av de offentliga tjänsterna tillkom ursprungligen för att just avlasta medborgarnas tidsinsatser”.

Utredningen, som kom med sitt slutbetänkande 1990, summerade sina slutsatser:

”En huvudfråga när det gäller att finna en ny balans mellan ett samhällscentrerat och en individcentrerad syn är hur man kan förena önskan om social trygghet på grundval av gemensamma ordningar med önskan om individuell valfrihet. Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap”.

Ingvar Carlsson var vid mitten på 1980-talet inne på liknande tankegångar, berättar han i sina memoarer ”Så tänkte jag”:

”Ännu allvarligare var att den offentliga sektorn inte erbjöd medborgarna den valfrihet som borde vara möjlig. Det var inte så konstigt att vi fick dras med en viss fyrkantighet under den enorma utbyggnaden av skola, barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg på 1950- och 60-talen. Men jag tyckte att nu i början av 1980-talet borde den offentliga sektorns anhängare gå i spetsen för att förnya innehållet i verksamheten.”

”Principen att medborgare som efterfrågade offentlig service blev hänvisade en daghemsplats, en skola eller en vårdcentral skulle inte längre gälla”, förklarar Ingvar Carlsson hur han tänkte som ordförande för en arbetsgrupp inom partiet. ”Vi ansåg att medborgarna på egna villkor borde få ta i anspråk de resurser de medverkar till att finansiera.”

Men Ingvar Carlssons tankar bromsades i de beslutande organen, och de sista åren av 1980-talet kom att upptas av ekonomiska kriser. Berlinmurens fall 1989 och Europas frihetsvåg stärkte ett klimat även i Sverige av att det var tid för frihetsreformer. Folkpartiet, under ledarskap av Bengt Westerberg, hade temat ”Befria Sverige” på sina valaffischer 1991. Innebörden var förstås, som Lena Andersson noterar i boken ”Sveas son” att frigöra individerna. I denna anda tillkom friskolereformen, de handikappades rätt att välja sina egna assistenter, slopandet av Lex Pysslingen och vidgad etableringsrätt av enskilda förskolor, med mera.

En ny balans mellan stat och individ

Sverige fick så en utvecklad social modell, som kan benämnas ”den tredje svenska modellen”. Starka socialförsäkringar gällde alltjämt. Solidarisk finansiering kvarstod. Frihet att välja sådant som skola och vårdgivare tillfördes. Ingens valfrihet skulle begränsas av tjockleken på plånboken. ”Pengsystem” säkrade det. En ny balans nåddes mellan kollektiva beslut och individuell valfrihet, så som Maktutredningen beskrev.

Socialdemokraterna fann sig i denna nya modell, även om den för aktivister inte bar en tydligt socialistisk prägel. Göran Persson tog som statsminister rentav initiativ till att ersättningen till friskolor höjdes från 85 till 100 procent av snittkostnaden för de kommunala skolorna. ”Lika villkor” skulle råda, oavsett familjernas val av skola. På så sätt kunde staten också ställa samma grundläggande krav på alla skolor, oavsett huvudman.

Med nu 25 år av denna egenmaktens svenska välfärdsmodell – högt skydd förenat med valfrihet – kunde man tro att den hunnit bli en etablerad. Men så kom den påtvingade överenskommelsen med Vänsterpartiet efter 2014 års val. Det som var påtvingad politik förvandlades via argumentering till övertygelse. Den allmänna vågen av misstro mot ”marknad” efter Lehman Brothers-kraschen spelade in, ett slags motsvarighet till effekten av DDR:s sammanbrott för tron på planhushållning. Den Stefan Löfven som hade rykte om sig att förstå företagande verkade bli aktivisternas fånge. ”Jag är deras ledare, jag måste följa dem.”

S-ledningen överger modellen

Det är tydligt att vad politiker som Anna Ekström, Margot Wallström och Ardalan Shekarabi nu tänker sig är ett övergivande av hela valfrihetsmodellen. Av de tre möjliga alternativen – lotteri, påtvingad närhetsprincip och bussning – är det bussning som lockar. Barn ska uppdelas i sociala kategorier, och sedan kvoteras in på skolor, oavsett föräldrarnas önskemål och skolornas lämplighet. Så många procent somalier, så många handikappade, så många afghaner, så många etniska svenskar, så många nyanlända. Den folkliga reaktionen kommer att bli stark när man vågar uttala planerna, efter valet om man vinner, men det är i dessa banor man tänker. Föräldarnas valrätt beskrivs nu konsekvent och med avsky av Anna Ekström som ”dagens marknadsstyrning av skolan”.

Socialdemokratins ledning tycks ha försatt sig i en situation liknande den Olof Palme, Thage G Petersson och Kjell-Olof Feldt befann sig i mot slutet av 1970-talet i löntagarfondsfrågan. Bara väljarnas straff, eller rädslan för detta straff, kunde återge makten till partiledningen att agera pragmatiskt.

I valet 1976 sänkte Thorbjörn Fälldin, Per Ahlmark och Gösta Bohman tillsammans löntagarfonderna och hjälpte samtidigt S-ledningen ur dess inre fångenskap.

Var finns motsvarande kraftfulla allians inför valet 2018, till försvar för medborgarnas egenmakt i den nya svenska modellen? Väljarnas gränssättande makt förutsätter att några tunga politiska aktörer tydligt markerar var gränsen går.

Hans Bergström är docent i statsvetenskap, f d chefredaktör DN, verksam i Internationella Engelska Skolan, grundad av Barbara Bergström.