Roland Huntford var under åren 1963-1970 korrespondent i Stockholm för den anrika brittiska tidningen Observer. 1971 gav han ut en näst intill klärvoajant, men dessvärre för en större publik förbisedd bok om Sverige, The New Totalitarians (i översättning Det blinda Sverige, TEMA förlag). Där beskrev han svenskarna som ”nytotalitärer”, i en slags orwellsk lightversion. Vi var det enda land i världen där medborgarna blint lydde staten. Det behövdes inte någon formell diktatur eller gulagarkipelag. Efter 40 år av socialdemokratiskt maktinnehav hade svensken formats till att se sig som ett med statsapparaten.

Det var vårt fogliga sinnelag som lade grunden till detta, menade han. Svensken kysste sina bojor medan han kastade tacksamma blickar mot det byråkratiska himlavalvet, där stjärnorna tindrade med budskapet ”ökad jämlikhet”. Bakgrunden till denna frivilliga underkastelse, liksom tilltron till social ingenjörskonst, var att vi levde i ett slags reservat, skonade från de traumatiska konflikter som drabbat resten av Europa under 1900-talet. I svenskens medvetande fanns ingenting finare än att bli generaldirektör för ett statligt verk, påstod Huntford.

År 1970 var mindre än sju procent av befolkningen född i ett annat land och flyktingar var ännu inte någon större politisk fråga. Ändå var det under denna period som grunden till den ”Humanitära Stormakten” lades. Det skedde genom att vänsterpolitiker med Olof Palme i spetsen omdirigerade fokus från den inhemska underklassen till ”internationell solidaritet”, vilket de ville bli världsledande på. Sedan landsfadern Tage Erlander 1969 lämnat över rodret fick denne unge man från överklassen partiets elit att allt mer rikta blickarna utåt. Stöd till tredje världens ”befrielserörelser” blev en viktig politisk fråga. Journalisten Bengt G Nilsson är den som senast förtjänstfullt har berättat om detta. Bakom ryggen på väljarna fördes många skattemiljarder över till kommunistiska befrielserörelser i Afrika.

Samtidigt lades grunden för det samhällsklimat som skapade dagens massinvandring. Huntford menade att i Sverige skilde sig media från andra västerländska stater genom att konditionera (hans term för indoktrinera) medborgarna istället för att informera dem. Det fanns en övertygelse bland eliten om att folk tyckte om att kollektivt gå i ledband. Huntfords slutsats för nästan 50 år sedan är ännu mer kusligt aktuell idag, med tanke på den mjuktotalitära omsorgsapparat som håller oss i sitt grepp. Han skrev:

Hela den svenska maffian av massinformatorer, kommentatorer, vägledare och uppfostrare uppträder som en kollektiv enhet och följer ögonblickets tendenser. De är konformister till övermått och önskar bara befordra det allmänna samförståndet…

Ett exempel var TV2-chefen Örjan Wallquist som försäkrade:

TV skulle aldrig angripa statsministern och regeringen emedan genomsnittssvensken identifierar sig själv med staten och de organisationer och institutioner som har politiskt inflytande. På så sätt känns TV som en del av staten.

DN:s chefredaktör Olof Lagercrantz (som vurmade för Maos Kina) anförtrodde den förvånade brittiska intervjuaren att:

Ett litet land kan inte kosta på sig att individer kliver upp och tar en egen ståndpunkt. Det måste vara en grupp. Och då svenskarna reagerar gruppvis är de givetvis lätt influerade.

Det intressanta är också att Roland Huntford blottlägger hur den socialdemokratiska nomenklaturan ville ha ett public service som låg till vänster om regeringen. På så sätt kunde folket konditioneras till att känna sig eniga med politikens kommande vänstersvängar. Huntford hävdade att när Palme 1968 blev utbildningsminister så förvandlades SVT till ett politiskt redskap genom att personer som var partivänliga fick höga poster inom administration och produktion. Detta gav också journalisterna makt att sätta den politiska agendan så att statsapparaten kunde förflytta sig i en för regeringen önskvärd riktning. Det var på den tiden man lite raljant sade att ett halvt FNL-tåg av demonstranter anställdes på TV2, en kanal som startade 1969.

Under 1970-talet var det emellertid fortfarande svensk arbetarklass som hade den största revolutionära potentialen i de vänsterorienterade journalisternas ögon. SVT visade exempelvis Fria Proteaterns pjäser om orättvisor på verkstadsgolvet och i gruvor. Jag minns särskilt ett studioprogram där en äldre småföretagare inför hånleende långhåriga och skäggiga reportrar tvingades att dricka ett glas vatten för att bevisa att han inte hade förorenat närmaste vattendrag. Barnprogram kunde handla om hur vi måste befria oss från ondsinta och giriga kapitalister och om hur USA-imperialismen slog sina bläckfiskarmar runt jordklotet. Till det kom naturligtvis unga aktivisters solidaritetsgrupper med oppositionen i Spanien, Grekland och Chile etc. De fick sitt mediala utrymme, där flyktingar (oavsett om de var det eller inte) skildrades som bärare av ett löfte om en bättre och mer solidarisk (socialistisk) värld.

Någon gång under 1980-talet blev det ändå tydligt att det var ”flyktingarna” som hade tagit tätplatsen som medias nya offergrupp. För en något sånär skolad marxist borde det ha varit problematiskt att de inte kunde klassas som en revolutionär kraft. Egentligen skulle de sorteras in som ”trasproletärer”, eftersom de inte var anställda och inte producerade något mervärde, utan istället till största delen var bidragstagare. Men strunt i det! Nu började det istället handla om kampen mot svensk främlingsfientlighet och en rasism som påstods vara strukturell. Jag har tidigare skrivit här om hur journalisterna svikit den inhemska underklassen.

Från det tidiga 1990-talets Balkankrig och fram till idag finns det emellertid ytterst lite kvar av vänsterns klassiska revolutionsromantik att uppbåda kring exempelvis somalier, afghaner och syrier. Det kan kanske också ha att göra med de alltmer ohanterliga volymerna: på 1980-talet beviljades i snitt totalt sett 20 000 uppehållstillstånd per år medan motsvarande siffra för 2010-talet är den sexdubbla, 120 000.

Bara fyra år efter att Roland Huntfords bok kom ut beslutade Sveriges riksdag, utan att fråga folket, att göra landet mångkulturellt. På så sätt kom svenskarna att konditioneras ännu hårdare än tidigare. Den mjuktotalitära ”värdegrundsdemokrati” som nu präglar landet, skapad av politiker, media och myndigheter och hela den ”godhetsbyråkrati” som har växt fram fanns bara i sin linda då The New Totalitarians skrevs.

När jag äntligen får tag på den 91-årige Roland Huntford säger han att inte har följt utvecklingen i Sverige utan intresserat sig för andra ämnen. Det hade varit spännande att få att höra vad han anser om det Sverige som har växt fram sedan han för snart 50 år sedan som ensam journalist skrev om makten och folket i det förunderligt likriktade och fogliga land som han med förvånade och förfärade ögon verkade i och iakttog under åtta år. Allt medan omvärlden lät sig imponeras av den svenska välfärdsmodellen.

Roland Huntfords bok finns att ladda ner här