Två ödesfrågor

Patrik Engellau

Inget är helt säkert utom skatterna och döden, sa Benjamin Franklin. Det känns som en väl underbyggd ståndpunkt. Det betyder rimligtvis att man kan hysa tvivel i två andra för vår tid betydelsefulla och kontroversiella frågor, nämligen klimatet och migrationen. Är dessa företeelser allvarliga problem eller är de inte det?

Många människor har benfasta övertygelser om klimatet och migrationen (eller åtminstone endera frågan) för vilka de ofta anför tydliga vetenskapliga bevis. ”The science is settled”, försäkrar klimatalarmisterna, ”jorden är dömd till undergång om genomsnittstemperaturen stiger mer än två grader över förindustriell tid.” (Av en händelse träffade jag nyligen en israelisk irrigationsexpert som hävdade att tvågradersgränsen redan passerats med råge i Israel och att man vidtar praktiska motåtgärder, till exempel att starta konstbevattningen tidigare inför sådden.)

I migrationsfrågan tycks vetenskapen – som jag misstänker i frågor som dessa till stor del styrs av tidsandan och forskarnas egna intressen – alltmer ambivalent. För några år sedan ansågs migrationen synnerligen gynnsam, ja nödvändig, för länder som Sverige, idag är det mer fifty fifty.

Därmed har jag kommit till min försöksvisa och obevisade observation. Objektivt finns alltså inte, tror jag, någon oomkullrunkelig sanning i dessa frågor. Det finns i båda fallen folk som är djupt troende åt det ena eller andra hållet, men någon slutgiltig sanning har vi ännu inte (om det någonsin kommer några slutgiltiga sanningar i detta slags spörsmål). Men det hindrar inte att även tvivlare och osäkra människor tvingas ta ställning. Det är det som är demokrati, det vill säga att folket ska säga sitt i frågor som samhället måste förhålla sig till även om det saknas expertkunskap eller där en möjlig sanning ligger bortom expertkunskapen.

Här tror jag att det finns en systematisk skillnad i uppfattningar mellan olika sociala klasser i vårt land. Klasserna är som vanligt å ena sidan det härskande politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och, å den andra, den nettoskattebetalande medelklassen (dit sådana som jag hör).

Den härskande klassen är, påstår jag, övertygad om att klimathotet är på riktigt och att alla klutar måste sättas till i bekämpningen av koldioxidutsläppen. Den anser också att migrationen är en fördel för Sverige bara det svenska folket lägger band på sin strukturella rasism som annars kan stöka till hela projektet.

Medelklassen tycker tvärtom. Klimatfrågan kan så småningom urarta till ett allvarligt dilemma men tills vidare kan vi nöja oss med att lösa problemen allt eftersom de uppkommer (som israelerna med de nya bevattningsrutinerna) samt att forska om energibesparing och nya energikällor och sådant. Däremot, säger sig medelklassen med tilltagande övertygelse, är det nödvändigt med kraftfulla åtgärder mot en massinvandring som på inte särskilt lång sikt hotar inte bara välfärdssystemet utan också den svenska kulturen som vi känt den.

Båda grupperna har särskilda fog för sina ställningstaganden. Medelklassens fog är att Sverige inte kan göra något åt världens klimat hur mycket vi än satsar. Vi ligger redan på topp när det gäller fossilfrihet och energieffektivitet och dessutom är vi så små att vi inte påverkar planeten vad vi än gör. Däremot, säger sig medelklassen, kan det bli påtagliga resultat om politikerna tar sig an migrationsproblemet med ökad beslutsamhet. Bara för att nämna några exempel går det ganska lätt att minska det årliga inflödet av migranter och att se över bidragssystemet så att migration till Sverige blir mindre ekonomiskt attraktiv för migranterna samt att ombesörja omhändertagande av flyktingar i dessas närområden.

För politikerväldet är det tvärtom. Klimatpolitiken ger avsevärda fördelar eftersom den underbygger de svenska politikernas internationella prestige och deras ställning som representanter för en humanitär stormakt vilket kan omvandlas till betydelsefulla jobb inom exempelvis FN och EU eller i varje fall viktiga världskonferenser och diverse ärofulla uppdraga som kan förgylla de berörda personernas tillvaro. Att ta itu med migrationen är emellertid en tung och otacksam hantering som man helst vill undandra sig eftersom det garanterat blir bråk och politiska konflikter med åtföljande skäll i media. Sådant vill man inte utsätta sig för.