Ibland har jag funderat på vad som hände när den vite mannen på sina upptäcktsresor träffade folk från andra kulturer. Columbus, till exempel, vad gjorde han när han kom iland på Bahamas och träffade lokalbefolkningen? Sträckte han fram handen och sa god dag, jag heter Christofer?

Av en lycklig tillfällighet råkade jag komma över en ögonvittnesskildring av ett motsvarande kulturmöte som inträffade åtta år senare, nämligen när portugisen Pedro Alvares Cabral år 1500 med en flotta på ett dussin skepp landade i det som sedermera kom att kallas Brasilien.

Ögonvittnet hette Pero Vaz de Caminha och var skrivare hos Cabral. Skildringen är ett brev som Pero skrev hem till kung Manuel den Store.

På långt håll såg portugiserna en liten grupp människor på stranden. Cabral sände iland sin närmaste man Nicolau Coelho i en roddbåt. När Coelho kom fram hade det samlats ett tjugotal representanter för lokalbefolkningen. De var ”bruna, nakna utan något som täckte deras blygd. De hade pilbågar och pilar i händerna. Coelho signalerade åt dem att lägga ifrån sig pilbågarna och det gjorde de”. De kastade en huvudbonad av papegojfjädrar till Coelho och han kastade sin röda mössa tillbaka. Det verkade fungera som ett slags ömsesidigt förtroendeskapande åtgärder.

Två ynglingar togs ombord till Cabrals skepp. Återigen noterar Pero att de är helt nakna och skäms lika lite för att visa sin ”blygd” som för att visa sitt ansikte. Lite senare rapporterar han motsvarande om de unga kvinnorna som inte skämdes ”hur mycket vi än tittade på deras blygd”. Kanske var det ingen tillfällighet att portugiserna endast sällan tog med sig kvinnor hemifrån när de flyttade till Brasilien.

Ynglingarna var målade på kroppen och hade benknotor stuckna genom underläppen. Cabral och hans befälhavare tog emot ynglingarna. När de såg Cabrals halskedja av guld pekade de på kedjan och sedan mot land. Portugiserna tyckte sig förstå att det fanns guld att hämta.

Man visade ynglingarna ett får och en höna. De blev rädda för hönan och ville inte ta i den. De erbjöds bröd, kokt fisk, honung och fikon men de ville inte äta. Om de stoppade maten i munnen spottade de strax ut den. De erbjöds vin och vatten men ville inte dricka. Sedan lade de sig att sova och kapten Cabral gav dem varsin kudde.

De fick därefter varsin ny skjorta och skickades i land tillsammans med en av de två portugiser som flottan hade med sig eftersom de blivit dömda till utvisning. Du läste rätt. På upptäcktsresan hade Cabral med sig två fångar som skulle lämnas var som helst. Det blev en del palaver om dessa fångar med lokalbefolkningen. Indianerna ville inte ha de två portugiserna kvar och försökte skicka tillbaks dem till skeppen. Det var inte att tänka på. Inför avfärden hade Cabral ett sammanträde med de övriga kaptenerna. Frågan var om man skulle ta med sig några indianer till Lissabon. Det beslöts att inte göra det eftersom det skulle ta evig tid för dessa att lära sig portugisiska så att de kunde lämna information och således vara till nytta. Bättre låta de utvisade lära sig om de lokala förhållandena till fördel för senare expeditioner. För övrigt passade två besättningsmän på att hoppa av och fly in i landet, de första frivilliga bosättarna.

Lokalbefolkningen var mycket vänlig och hämtade ”jag vet inte hur många tunnor friskt vatten” till besökarna. Men när det skulle hållas en mässa på stranden blev det jobbigt eftersom indiankvinnan som kommit dit inte ville sätta på sig tygskynket som prästen erbjöd. Man kunde inte ära Herren på rätt sätt med en naken kvinna i församlingen. I övrigt vore det inte svårt att omvända dessa människor till kristendomen eftersom de inte verkade ha några egna gudar som kunde ställa till besvär. Bara de lärde sig ”att skämmas”. En man på femtio år som deltagit i mässan pekade efteråt på korset som portugiserna byggt på stranden och sedan uppåt mot himlen vilket togs som ett tecken på att han förstått det här med den kristne guden. ”Vi kysste korset och tecknade åt dem att göra likadant och det gjorde de.”

Sedan blev det fest. Alla dansade och tutade i lurar och slog på trummor.

Pero avslutar brevet till kung Manuel med att säga att man inte kunnat få det där med guld bekräftat.

Det bästa vi kan göra här är att frälsa dessa människor… så att Ers Höghet därmed kan sprida vår tro.

Jag kysser Ers Höghets händer.

Undertecknat i denna Ers Höghets Trygga Hamn på ön Det Sanna Korset idag fredagen den första maj år 1500.

Pero Vaz de Caminha

PS Ett intressant faktum är att Bartolomeu Dias var en av Cabrals närmaste män på den här expeditionen. Dias var den som tolv år tidigare hade kommit först till Godahoppsudden. De portugisiska världsupptäckarna var antagligen en ganska liten grupp som återkom i nya konstellationer, lite som ett nationellt fotbollslag idag.

Jag tycker det här är oerhört. År 1444 når portugiserna Afrikas västligaste punkt. 44 år senare kommer Bartolomeu Dias till Afrikas sydligaste punkt. Tio år därefter, år 1498, lyckas Vasco da Gama ta sig hela vägen till Indien. Och bara två är därefter upptäcker Cabral Brasilien och fortsätter därefter raka vägen till Indien förbi Godahoppsudden, där Bartolomeu Dias för övrigt dör i ett skeppsbrott. Tjugo år senare passerar Fernando Magellan Sydamerikas sydspets och upptäcker vad han kallade ”Stilla havet”.

Detta var lika stort som någonsin vår tids IT-revolution och det gick lika fort. Jag blir alltid så trött på vår tids självgoda föreställning att livet på något vis går snabbare nu för tiden. Det tog portugiserna (och spanjorerna) sjuttio år att upptäcka en ny värld. Sjuttio år tillbaka från nu är 1948. Det är närtid. Utvecklingen går inte snabbare numera.