Hur kommer det sig att det svenska politikerväldet har lyckats göra så mycket mer skada för den nettoskattebetalande medelklassen – verklighetens folk, som Göran Hägglund sa – än motsvarande makthavare i andra likartade länder?

Skada? Måste jag belägga tesen om politikerväldets skadegörelse? Det får räcka med ett illustrativt exempel och då ska jag inte ta migrationskrisen ty det vore för enkelt. Jag tar skolan i stället. Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, refererar till den framgångsrika skolgrundaren Barbara Bergström i Svenska Dagbladet:

Trots [att] hennes skolor fungerar bättre än andra har hon haft stort besvär med skolmyndigheterna. Hennes erfarenhet är att Sveriges skolor skulle kunna vara bättre utan Skolinspektionen som har 500 och Skolverket som har 600 anställda till en förvaltningskostnad per år på 1 500 miljoner kronor förutom de kostnader som uppkommer i skolorna som följd av deras verksamhet.

Hennes slutsats är hård: ”De har stört vår verksamhet i en skala och med en regularitet som har åstadkommit allvarlig skada under åren”, och de har ”med maktens verktyg drivit linjer i fråga efter fråga som varit negativa för svensk skola och som senare visat sig gå på tvärs med kvalificerad forskning”.

Jag hävdar alltså att skolans problem inte är ett tillfälligt olycksfall i politikerväldets arbete utan ett systemfel. Det är på motsvarande sätt på snart sagt alla områden som politikerväldet lyckats infektera med sin värdegrund. Varför har Sveriges medelklassare och gråsossar, som sett handskriften på väggen, gått med på det? För det har vi ju. Fördärvet har skett inför våra ögon och uppenbarligen med vårt goda minne. Hur har det varit möjligt?

Jag tror att det beror på vårt dåliga samvete. Svenskar känner nog mer skuld – eller om det är skam; ibland kan jag inte skilja på dem – än andra folk. Så har det nog varit sedan vi anslöt oss till lutherdomen och jantelagen. Vi har blivit uppfostrade så. Svenskarna är inget folk som bråkar och säger emot överheten eller ens kommer på tanken att göra uppror. Vi har inte haft nog med självsäkerhet att mopsa upp oss eftersom våra sinnen har tyngts av skuld för synder som varierat över tiden. Vi skäms alltid för något. Därför är vi lättstyrda.

När vi nu sedan andra världskriget blivit ett mycket rikt land skäms vi över just detta. Jantelagen talar om för oss att vi inte ska tro att vi är något även om vi av egen kraft lyckats jobba ihop ett avsevärt välstånd. Det är en besynnerlig attityd. Det normala är nog, tror jag, att folk blir stolta när de gjort något bra. Man behöver inte bli skrytsam och dryg bara för att man är stolt, men stoltheten ger självsäkerhet. Mig sätter man sig inte på, säger den stolte, för jag har socialt dra åt helvete-kapital.

Men vi svenskar har inte blivit stolta utan tvärtom skamsna av våra framgångar. Lutherdomen eller Jantelagen eller den svenskt försiktiga och lite ödmjuka allmänkulturen eller vad det nu är som reglerar vårt sinnelag förmår oss att förneka värdet av våra egna insatser. Att vi har vind i seglen beror inte på seglen, som vi tillverkat själva, utan på vinden, som kommer från Gud.

Så om det kommer en förslagen överhet och låter piskan vina över oss och påminner oss om våra synder, ungefär som en schartauansk pastor, då blir vi mycket medgörliga och förmår inte göra motstånd när överheten börjar styra och beskatta. Det räcker med att överheten visar upp en person, inhemsk eller utländsk, som inte uppnått gråsossens ekonomiska standard för att gråsossen ska huka sig i kyrkbänken och skämmas. Han vet ju att han har en skuld. Det blir tvunget att betala utan knot.

Under de senaste årtiondena har politikerväldet och dess blodhundar i media blivit alltmer durkdrivna i sitt schartauanska nit att utnämna skattebetalarna till syndare. Den som invänder mot de politiskt korrekta uppfattningarna blir utstött ur gemenskapen, bannlyst, i egenskap av fascist, rasist eller brunråtta. Då tar även resten av församlingen, det vill säga de andra gråsossarna, genast sin hand från syndaren. Han bär på en ond smitta. Djävulen har tagit sin boning i hans hjärna.

Så tror jag att man kan förklara den svenska medelklassens historiskt sett häpnadsväckande medgörlighet inför politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets ödeläggelse av landet.

Jag tror inte vi kan komma till rätta med detta om vi inte ändrar attityd. Vi måste bli stolta över oss själva och över allt gott som vi åstadkommit, stolta på det där sättet som danskar, finnar och polacker är stolta. Inte stöddiga, men karska. Visst är det viktigt med nya politiker, men vad som sker i landet bestäms i grunden av vad medborgarna har i skallen.