Först sjuttio år efter det stora nederlaget har man i Tyskland mer ingående börjat beskriva och diskutera den våg av våldtäkter som resulterade i drygt 800 000 offer under sammanbrottet och de första åren av ockupation. (Många kvinnor utsattes flera gånger. Antalet våldtäkter är alltså större.) Antalet är en försiktig uppskattning, gjord utifrån en noggrann beräkning av antalet barn födda efter våldtäkterna. Det finns andra uppskattningar, vissa anger ett par miljoner offer. (Miriam Gebhardt: Als die Soldaten kamen, München 2015).

Tidigare var det visserligen en allmänt accepterad sanning (i väst) att sovjetiska soldater begick ett stort antal våldtäkter. I det gamla DDR förtegs detta, förstås – på samma sätt som man i väst förteg de andra ockupationsmakternas förbrytelser.

Hur skall man förklara denna tystnad? En feminist skulle nog säga att patriarkatet både producerar våldtäkter och hindrar offren, kvinnorna, att vittna. En del ligger säkert i denna förklaring, även om också män våldtogs – ett ännu mer förtiget faktum.

En annan förklaring kan vara att massvåldtäkter är så förnedrande för alla i den besegrade befolkningen. Andra offer i kriget kan ses som nödvändiga, som en del i en heroisk kamp. Något sådant skimmer syns inte kring massvåldtäkterna. Däremot kan segrarna stoltsera med sin makt också i detta avseende. När Kimbrerna gick över gränsen 105 f.Kr. och besegrade den första romerska hären, sägs de just ha förolämpat romarna med beskrivningar och hotelser om vad de skulle göra med deras makar och döttrar, när de kommit fram till staden Rom. De besegrades dock dessförinnan av Marius.

Och så här skriver historikern Birgit Beck-Heppner ”Soldater våldtar inte bara för att förnedra den direkt berörda individen, utan de visar också motståndarbefolkningen att deras politiska ledning och deras armé inte längre kan skydda dem” (Der Spiegel 2010/8).

Denna av hela befolkningen upplevda förnedring sitter länge kvar i sinnena, och gör det motbjudande och svårt att berätta om och diskutera händelserna. (Denna förnedring av en större del av befolkningen, utöver de direkta offren, har blivit en del också av den nutida, svenska erfarenheten. Många är de pojkvänner och män som indirekt träffats av våldtäkterna. Den svenska polisen kan inte längre skydda någon).

Det har visserligen inte varit alldeles tyst om de många våldtagna tyska kvinnornas öde tidigare. Det första vittnesmålet, En kvinna i Berlin, publicerades anonymt på engelska 1954 och på tyska 1959. Författarinnan, som beskriver sina erfarenheter våren 1945, fick vid publiceringen veta att hon drog den tyska kvinnans rykte i smutsen och att boken var en skam. Förnekelsen var kompakt.

Först åren kring återföreningen började tystnaden ge vika. Men också då, 1992, bemöttes en film (Befriare och Befriade) i vilken tyska kvinnor intervjuades med att den förminskade Förintelsen och dess offer.

En gammal kvinna, Gabriele Köpp, förmådde sig att berätta om sina upplevelser i Pommern under den ryska erövringen. Hon var då 15 år. Resultatet, boken Warum war ich bloss ein Mädchen (Varför var jag bara en flicka) kom ut 2010. Det är en mycket enkel men just därför effektiv berättelse om hennes lidande under flykten. (Den som kan läsa tyska har en bra sammanfattning här.)

Inte ens tränade historiker har vågat ta i frågan, förrän nu. De, om några, borde väl ha kunnat diskutera massvåldtäkterna distanserat. Men nej, de har varit för fega.

Det finns alltså olika förklaringar, som var och en bidrar med en liten del av förståelsen. Men den viktigaste förklaringen förbises oftast. Det är samma förklaring som kan användas för att förstå den långvariga tystnaden kring och förnekelsen av invandringen och dess skador, här i Sverige.

Imperiebyggare tål inga motsägelser. Efter 1945 skulle framtiden byggas i både Öst- och Västtyskland. Ingen var intresserad av att höra historier om det förflutna, särskilt som dessa historier förminskade och förfulade de storebröder som man tytt sig till: USA i Väst och Sovjet i Öst. Framförallt var politikens innehåll och politikernas prestige helt beroende av byggandet av framtiden, och den därmed förenade tävlan mellan systemen. Vad skulle grävandet i de förflutna tjäna till? Det skulle bara ta tid och energi från framtidsprojekten.

Samma mekanism har varit och är ännu verksam i Sverige. Förnekelsen av invandringens offer – inte bara våldtäkternas – kan liksom i Tyskland förklaras på olika sätt. Det viktigaste är dock att politikens och politikernas prestige är så förankrade vid ett – som man en gång hoppades – lysande framtidsbygge: skapandet av en gränslös, integrerad värld i vilken
välutbildade människor fritt kan ta för sig av alla möjligheter och oförhindrade kan bidra till utvecklingen på den ort de för tillfället valt att vistas i. Och varje ort som fick se sin befolkning ändrad med ökande inslag från olika kulturer skulle berikas av denna mångfald.

De människor som inte var så välutrustade att detta för dem framstod som en lockelse, brydde man sig inte om. De var ändå representanter för det förgångna. De skulle snart ligga under den jord de höll så kär.

Denna dröm lockade urbana, välutbildade (och obildade) människor, de som alltmer utgjorde partiernas kadrer och befolkade de med politiken i symbios levande massmedierna. De har nu, som politiker, journalister och samhällsdebattörer i tre årtionden bedragit sig själva och befolkningen. (Även om större delen av befolkningen snart motsatte sig invandringspolitiken). I början var säkerligen en del av dem i god tro – och de som tvärtom var skeptiska fann för gott att tiga – men efterhand måste de med olust ha märkt att allt mer av deras förhoppningar inte kunde förverkligas. Ingen vågade vara den förste att peka på svårigheterna och artikulera det motstånd som växte sig allt starkare. Under tiden växte trycket underifrån och gav Sverigedemokraterna utrymme och tid att etablera sig och växa. Också i denna situation valde etablissemanget den strategi som för dem var bekvämast och ofarligast. Man isolerade SD och bemötte dem med tystnad. Man sade sig tro att detta var en effektiv taktik, medan man i själva verket fortsatte feghetens och bekvämlighetens politik. Den valda strategin möjliggjorde ett fortsatt förnekande och förfalskande av verkligheten.

Och där är vi nu. De för den förda invandringspolitiken ansvariga, de en gång av visionen om det öppna samhället förförda, ser sig villrådiga och handfallna omkring. Naturligtvis kan de inte erkänna sitt misslyckande och sin brist på handfasta planer för framtiden. Därför blir deras tal alltmer innehållslösa, alltmer bemängda med de gamla utnötta fraserna, och deras åhörare alltmer missmodiga. Men ännu vägrar de att lämna sin mentala bunker. Den väntade valförlusten kommer de gamla partierna att bemöta med nya koalitioner, för att kunna behålla makten ännu en tid och därmed uppskjuta den till slut ofrånkomliga anpassningen.

Ingen kommer däremot att erkänna något personligt ansvar. De ville ju alla väl.