”Förnekare” är ett nygammalt ord i svenskan som tidigare mest användes i religionen – till exempel när Petrus i gryningen förnekade Jesus tre gånger, varpå hanen gol (Matt 26:69-75). Alla som gick i söndagsskolan på 60-talet har hört historien. Ordet brukas också flitigt i Koranen och kan sägas vara Mohammeds bästa argument mot alla som inte köper hans story.

Idag har ordet fått en oväntad renässans. I modern tappning betyder det ungefär: När ett argument inte biter på en motståndare kan man ändå vinna debatten genom att kalla honom ”förnekare”, eftersom alla vet att en förnekare ljuger (det ligger i själva definitionen). Som förnekare är det förstås svårt att försvara sig, för har man sagt emot så har man.

Det finns olika sorters förnekare; faktaförnekare, vetenskapsförnekare, klimatförnekare och förintelseförnekare, för att nämna några. Begreppet är lite luddigt eftersom ”förnekare” inte nödvändigtvis behöver betyda att man förnekar något helt och hållet, det kan räcka med att man har en avvikande uppfattning.

Karin Edvardsson Björnberg är forskare på KTH och medförfattare till en studie om vetenskapsförnekelse. Hon menar att en förnekare av fakta inte är samma sak som en ”skeptiker” eller ”kritiker”. En förnekare utmärker sig genom att ”så tvivel” i syfte att undergräva forskningens legitimitet. Som exempel nämner hon klimatområdet, där man gärna använder metoder som att ”framhäva forskningens osäkerheter” eller ”välja data som stärker den egna uppfattningen”.

Vad får då människor att göra sådana saker? Karin Edvardsson Björnberg gissar att det handlar om rädsla och psykologiska försvarsmekanismer. Ungefär samma mekanismer som brukar anses ligga bakom ”islamofobi” – ett begrepp som används för att beskriva västvärldens tendens att ogilla islam. Kanske var det också de känslorna som hemsökte Petrus, den där gången i gryningen.

Att gå i debatt med en klimatförnekare är något vissa av forskarna bakom studien avråder ifrån. De menar att det är bättre att kartlägga hur vetenskapsförnekare är organiserade och hur deras verksamhet finansieras. Man pekar på ett mönster av starka ekonomiska intressen, NGO’s (Non Governmental Organisations) i USA, religiösa samfund, företrädare för fossilindustrin, konservativa tankesmedjor och populistiska politiker, inte minst inom Trumpadministrationen.

Stephan Lewandowsky, (professor i kognitiv psykologi vid Bristol university och forskare inom faktaresistens och fejkade nyheter) håller med. Han menar att man måste ta reda på varifrån pengarna kommer och tycker sig se en medveten politisk strategi bakom dessa desinformationskampanjer, med försänkningar i Trump-administrationen och det republikanska partiet.

En av hans teser är att vetenskapsförnekande alltid kan kopplas till konspirationsteorier. I ett tal han höll i Göteborg 2017 varnar han för att:

Var man än tittar på förnekande av fakta så hittar man alltid konspirationsteorier. Ju mer någon stödjer konspirationsteorier desto mindre stödjer denne vetenskaplig sanning.

Själv tycker han sig se ett samband mellan tron på en fri marknad och klimatförnekelse, vilket han förklarar med att klimatförändringar kan komma att kräva regleringar, något som förespråkare av fri marknad naturligt nog finner motbjudande. En undersökning bland politiker gav dock det överraskande resultatet att mer information och mer utbildning kan ”göra saker och ting värre”. Republikaner som var mycket insatta i klimatfrågan var nämligen mer kritiska till etablerad forskning än republikaner som var måttligt insatta. För demokrater var trenden den motsatta.

Vi måste vara medvetna om den här effekten – i slutändan blir det frågan om att ideologi kör över allt annat, säger professor Lewandowsky.

Säkert sitter många andra på universitet runt om i världen och grubblar över samma sak. Varför tvivlar en del människor på det forskarna säger? Teorierna är många, men en hypotes jag själv tycker är värd att begrunda är att vissa av kritikerna kan ha en poäng. Att den forskning som bedrivs inte i alla stycken är vetenskaplig, och att delar av den inte ens har med verkligheten att göra.

Eftersom forskare själva använder termen ”förnekare” kommer nog den frågan aldrig att ställas. Att ta en förnekare på allvar skulle liksom falla på sin egen orimlighet. Ungefär som om en imam skulle sätta sig ner och diskutera ifall Koranen i slutändan kanske bara är en hög papper, författad av beduiner. Det ligger nära till hands att appropriera ytterligare en term från religionens värld, nämligen ”Hädelse”.