När folk börjar tala illa om begreppet bruttonationalprodukt reser jag ragg eftersom det inte finns något bättre mått på ett lands ekonomiska framgångar. De som talar illa om BNP har normalt, misstänker jag, något ont i sinnet. Om de inte vill maximera BNP så vill de säkert i stället maximera något annat, troligen sin egen makt eller något ditåt.

Men det hindrar inte att man bör skärskåda även sina favoritidéer, särskilt om det finns något som skaver. Följande fakta skaver en aning.

År 2017 var Sveriges BNP per capita 457 300 kronor. Tjugo år tidigare, 1997, var vår BNP per capita 315 300 kronor i 2017 års (och alltså jämförbara) priser, se här. På tjugo år hade BNP per capita således stigit med nästan 50 procent. Den stora frågan är om vi känner oss 50 procent mer ekonomiskt välmående nu än för tjugo år sedan.

Jag känner mig inte 50 procent mer välmående. Det är där det skaver. Min känsla är förstås helt subjektiv och kanske inte alls representativ för hur folk i allmänhet upplever saken. Jag frågade min svärson. Han känner sig definitivt 50 procent mer välmående. Han pekar på att internet öppnat en helt ny värld och att man kan se vilka filmer som helst på Netflix och att all elektronik har blivit billigare och bättre samt att det finns sushi överallt. Kanske är de här känslorna åldersbestämda. Svärsonen var ju bara en pojkvasker med veckopeng för tjugo år sedan.

Men jag tänker fortsätta att, utan uppenbart fog, hävda att de flesta känner som jag. Därför ska jag – i serien förklaringar till saker som kanske inte finns och därför inte behöver förklaras – förklara varför det inte behöver stämma överens mellan känslor och ekonomiska fakta.

För nationalekonomer är detta ingen nyhet. På grundkursen i nationalekonomi får man lära sig att saker och ting kan flytta in i eller ut ur bruttonationalprodukten på ett ganska godtyckligt sätt. Professor Rydorff exemplifierade med mannen som gifte sig med sin hushållerska varvid BNP gick ned (nämligen med så mycket som hennes lön eftersom hon efter giftermålet inte försörjdes genom egen lön utan genom makens, som var oförändrad).

Redan när jag studerade nationalekonomi tyckte jag att det var något som potentiellt skavde och det är denna potential som nu känns förverkligad. Hela BNP per capita kan ju inte översättas till välmåga. En del bidrag till BNP är plusfaktorer, just Netflix och sushi till exempel. Men andra bidrag representerar verksamheter som vi absolut inte gillar men av omständigheterna tvingas finansiera, till exempel fängelser och reparationer av krockskador. De är minusfaktorer. För de statistiker som räknar ihop BNP spelar det ingen roll om det gått 10 000 kronor till en reparation eller om det gått till en oförglömlig middag på lyxkrog för dig och familjen, men för din personliga välmåga är alternativen helt väsensskilda.

Om plus- och minusfaktorernas andelar av den totala bruttonationalprodukten förblir konstanta borde känslan av välmåga öka i samma takt som BNP per capita växer i ekonomiska termer. Men avvikelser kan inträffa, åtminstone i teorin.

Tänk dig till exempel att alla människor över en natt blev skötsamma, hederliga, ambitiösa, ansvarskännande och flitiga som gammaldags gråsossar. Då skulle en massa minusfaktorer plötsligt inte längre behöva produceras. Domstolar finge läggas ned, fängelser byggas om till konferensanläggningar och socionomer omskolas till grundskolelärare. Minusfaktorerna skulle omvandlas till plusfaktorer och BNP få en helt annan och bättre sammansättning även om ingen skillnad hade inträffat i siffrorna.

Jag inbillar mig att det omvända inträffat under de senaste tjugo åren och att det där därför sådana som jag inte tycker att välmåendet ökat i takt med BNP per capita räknat i kronor. För varje år producerar vi proportionellt alltmer minusfaktorer. Kostnaden för migrationen är ett uppenbart exempel men även sådant som MSBs forskning om ”den genuskodade räddningstjänsten” har nu antagit proportioner som troligen kan märkas i BNP-siffrorna.

Jag inser att en sådan övning skulle medföra svåra teoretiska ställningstaganden – precis vilka av BNPs byggstenar är plusfaktorer och vilka är minusfaktorer? – men det vore ändå intressant om någon nationalekonom tog sig före att redovisa en tidsserie över BNP per capita som bara innehöll plusfaktorerna, alltså bara det goda, inte det påtvingade onda.