För allt flera har det blivit tydligt att den svenska politiken mest handlar om spel för galleriet, eftersom den svenska vänstern och den svenska så kallade högern har samsyn på alla viktiga samhällsfrågor även om de gärna vill ge sken av att de är varandras motpoler, och de samarbetar öppet eller i tyst samförstånd för att stänga ut det enda partiet SD som erbjuder något mer. För att vanliga svenskar ska känna att de har demokrati kommer de med påhittade ”heta” stridsfrågor i samma superlättviktklass som maxtaxan, fördelning av föräldraledighet, betyg från åk 4 eller 6 och språktest för invandrare. Jag blir hela tiden påmind om fabeln som jag fick lära mig i Kina: I en kycklinggård gav bonden kycklingarna ”demokrati”, och de fick bestämma den ena och den andra. Men de fick inte bestämma om de skulle bli slaktade eller inte. De styrande ville genom den lära oss hur falsk den västerländska demokratin är.

Men jag hade betydligt högre förväntningar om demokratin i västvärlden. Därför var jag mycket besviken även om inte riktigt överraskad när jag till slut insåg att den svenska verkligheten faktiskt bekräftade det som den kinesiska staten hade varnat oss för.

Jag började intressera mig om vilka krafter i det svenska samhället som har sett till att demokratin inte fungerar som den ska. Jag insåg att dessa antidemokrater, förutom ett fåtal undantag, oftast inte hade avsikt att vara antidemokrater, utan att de blir så när de yttre förhållandena är som de är och de som människor har bara gjort det som Milton Friedman påpekat: Att värna sina egenintressen framför andras, i detta fall allmänhetens.

För att förstå detta måste jag först förklara två viktiga fakta.

Det första faktumet är människans otillräckliga intelligens. Visserligen är vi överlägset mest intelligenta på jorden, men de flesta av oss klarar inte att tänka logiskt och konsekvent på en grundläggande nivå utan ordentlig upplysning. Därför har vi lidit så mycket i vårt privatliv och vår historia, mestadels av totalt idiotiska anledningar. Vi litar mer på våra känslor än på det som är verkligt, logiskt och konsekvent. Det är därför vi har så många vanliga människor stark religiös (de som är religiösa) eller utopisk (de som är sekulära) tro, samt att känsloargument är mycket mer effektiva än de logiska och konsekventa. Därför har de mest framgångsrika ledarna inte varit bäst på det logiska och konsekventa resonemanget utan på att beröra folkets känslor. Jag har läst om att Hitler främst var en passionerad talare, och likaså var Lenin. I Sveriges fall hade vi Palme.

Det finns huvudsakligen fyra kategorier av människor utifrån dessa två typer av smarthet (förmågan till det logiska och konsekventa tänksättet och förmågan att beröra andras känslor) som spelar roll i ett demokratiskt politiskt system: Kategori 1 är majoriteten av människorna med normal förmåga/oförmåga vad gäller både logik och känslor. Kategori 2 är de som är bättre än normalt i det logiska och konsekventa tänksättet men sämre än normalt i förmågan att beröra andras känslor, exempelvis den stereotypiska, högintelligenta vetenskapsmannen/kvinnan. Kategori 3 är de som är sämre än normalt i det logiska och konsekventa tänksättet men bättre än normalt i förmågan att beröra andras känslor. Typ 4 är de som är bättre än normalt i båda, och de är av naturliga skäl mycket ovanliga, och en del av dem är politiska ormar (se nedan). Det finns naturligtvis flera typer men de har sällan något nämnvärt politiskt inflytande så jag tar inte dem med i min diskussion.

Det andra faktumet är att demokratin förutsätter att varje individ kan självständigt ta vara på sitt egenintresse i förhållande till andras. Därför har vi till exempel val där var och en av oss har en jämlik röstsedel, och rösten läggs på det partiet eller den personen som var och en av oss anser bäst möter vårt egenintresse. Det säger sig självt att det krävs just det logiska och konsekventa tänksättet för att vi ska klara detta grundläggande demokratiska ansvar.

Här blottläggs det som jag ser som demokratins största svaghet trots att den är det bästa politiska systemet mänskligheten har funnit: Vanliga kategori 1-människor utnyttjas, främst av människor tillhörande kategori 3 och 4, just för att man saknar den självständiga, logiska och konsekventa tankeförmågan för att skydda sig mot känslofyllda lögner och bedrägerier. Sveriges situation är skolexempel på det.

Kategori 2-människor som röstar för en stor asylrelaterad relaterad invandring kan på ett logiskt och konsekvent sätt räkna ut att välfärden blir sämre eftersom flera delar på samma välfärdskaka, att utanförskapen breder ut sig eftersom de gamla svenskarna inte klarar av att ”integrera” (eller vad det är för något nu) så många nya svenskar, och att möjligheten för våra barn och barnbarn att ha ett minst lika fridfullt och välmående liv som vi har haft minskar eftersom risk för etniska och religiösa motsättningar ökar. Men dessa människors främsta egenintresse är ”humanismen” (en ”jag känner mig så god”-känsla, inte humanismen i dess sanna bemärkelse) så de accepterar alla dessa negativa konsekvenser. För dem är valet rimligt. De har förmåga att axla sitt grundläggande demokratiska ansvar och har också axlat det.

Men kategori 1-människorna, den svagsinnade majoriteten som har gått till val i tro att vi kunde ha en stor asylrelaterad invandring och en minst lika bra välfärd och trygg tillvaro samtidigt har blivit besvikna när välfärden och tryggheten minskar i samma takt som att den asylrelaterade invandringen ackumuleras genom åren. Jag skulle säga att de har svikit sitt grundläggande demokratiska ansvar. Här kan man ställa en akademisk fråga: Har dessa människor rätt att vara besvikna eftersom de saknade den självständiga, logiska och konsekventa tänkförmågan för att ta tillvara sitt egentliga viktigaste egenintresse – Välfärden och tryggheten? Vems fel är det? Ligger felet hos dem själva eller de makteliten som lurade dem att tro att man kan äta kakan och samtidigt ha den kvar?

Enligt mig handlar alla politiska strider om kampen om den svagsinnade majoriteten: De är talrikaste därför har mest makt i en demokrati, men sinnessvaga så att de inte kan bevaka sina egenintressen på ett tillfredställande sätt, och de blir lätt distraherade och duperade. De som deltar i kampen om dem är främst kategori 3- och 4-människorna. Vissa typ 2-människor är också med, men främst som understöd.

Så på den ena sidan har vi ledande människor som tänker självständigt, logiskt och konsekvent och som står fast vid sitt bättre vetande. De säger som sakerna är och för sina argument grundade på verkligheten. De blir oftare än sina antagonister missförstådda och hatade av de svagsinnade. För dem behöver de svagsinnade människorna upplysas, så att dessa kan tänka så självständigt, logiskt och konsekvent som möjligt. Dessa självständigt tänkande människor är sanna demokrater. Dessa sanna intellektuella är samhällets ryggrad. I Sverige har den här sidan varit ovanligt svag även om den håller på att växa starkare.

På den motsatta sidan är människor som oftast har större förmåga i känsloargument än i det självständiga, logiska och konsekventa tänkandet, plus en del politiska ormar (i brist på något mer passande ord) som egentligen har förmåga att tänka logiskt och konsekvent men för att nå sin politiska ambition aktivt väljer ologiska och inkonsekventa känsloargument. Den här sidan har varit mycket stark i Sverige, och svenska makteliten (alla de sju etablerade partierna plus så kallad opinionsbildare, svenska ”intellektuella” och en hel del högt uppsatta, politiskt tillsatta tjänstepersoner) hör hit. Men utmärkt förmåga i känsloargument gör sällan riktig nytta i samhället därför får de sällan välbetalda jobb eller bättre social status om de inte väljer att bli delar av makteliten. Därför betraktar de, medvetet eller omedvetet, kategori 1-människorna som nyttiga idioter, det vill säga en resurs att främja sina egenintressen med. När dessa människor sitter på maktposition vill de naturligtvis att folket bara ska få ”rätt” information och tänka ”rätt” så att de stannar kvar i kategori 1, precis som kycklingarna i den ”demokratiska” kycklinggården.

Det måste råda en antiintellektuell stämning i samhället, och (fakta)kunskapen som alltid är logisk och konsekvent får inte uppskattas högt. Det orwellianska nyspråket är extra nyttigt i sammanhanget eftersom det effektivt kan neutralisera upplysningen den först nämnda sidan vill ge folket. Jag kallar den här sidan samvetslösa.

Här tar jag endast upp Mp som ett exempel på de samvetslösa. Om man är seriös med miljön så vet man att befolkningsstorleken är den ensamt absolut viktigaste faktorn för miljön. Därför kan Mp som propagerar för en ökad befolkning genom den stora asylrelaterade invandringen inte vara seriöst med sin miljöprofil. Men det gör egentligen inget, eftersom miljön ändå inte är deras riktiga intresseområde, utan bara ett starkt känsloargument. Så det är helt naturligt att Mp:s ledare inte lever miljömedvetet som de lär. Lika naturligt är det när högljudda svenska feminister är knäpptysta när invandraflickor drabbas av hedersförtryck: Feminismen är inte heller deras egentliga intresseområde, utan känsloargument.

Man kan naturligtvis fråga sig varför just Sverige har en så stark samvetslös sida. Jag tror att det beror på svenskarnas ödesdigra trälmentalitet i form av dess av främst makteliten lovordade tillit till just makteliten. Svenskarna är egentligen minst lika misstänksamma som andra folk, fast bara mot det som inte kommer från till exempel myndigheterna eller SVT och Dagens Nyheter.

Samtidigt lider de svårt av den svenska sjukan (den blinda svenska stoltheten) så att positivt inflytande utifrån reflexmässigt stöts bort. För mer information om svenskarnas trälmentalitet och den svenska sjukan var god läs min tidigare krönika här på DGS. Därför har de dåliga extra lätt att upphöja sig till maktelitsnivå med känsloladdade förljugenheter. Det sägs att folk förtjänar sina politiker/ledare, och jag tycker att det stämmer bra med den svenska verkligheten.

Jag har tidigare föreslagit ett botemedel mot denna demokratiska svaghet, och det är att införa det östasiatiska Junzi-idealet som ett komplement (för mer förklaring om Junzi var god läs min tidigare krönika här på DGS). Vi måste kräva att de som vill bli våra ledare i första hand är Junzi, enkelt uttryckt ödmjuka människor som oförtröttligt strävar efter att vara så hederliga och kunniga som möjligt, oberoende av vad som är trendigt för stunden. Vi ska inte bara lyssna på vad våra ledare säger, utan desto viktigare kontrollera hur de lever och levererar.

Zhengyang Wu kom till Sverige som gäststudent hösten 1989. Han är i grunden naturvetare, men har ett stort intresse för samhälleliga frågor. Idag är han lärare inom naturvetenskapliga ämnen, och på sin fritid översätter han mellan svenska och kinesiska.