Du kanske tycker jag tjatar för mycket om att den enda samhällsgrupp som kan utgöra ett alternativ till dagens politikervälde är medelklassen. Med medelklass menar jag människor med småborgerliga och gråsossiga värderingar som utgör motsatsen till det PK-istiska idégods som idag styr Sverige.

Jag tycker att detta är ett så fruktbart och lovande synsätt att jag önskar jag hade kommit på det själv, men det har jag inte. Tvärtom har uppfattningen att samhällena blir bäst om medelklassens värderingar får styra varit en standardteori inom samhällsvetenskapen sedan de gamla grekerna. I boken Politiken underströk Aristoteles medelklassens betydelse och saken diskuterades ingående i The Federalist Papers som är ett slags förarbeten till den amerikanska konstitutionen.

Aristoteles gjorde enklast tänkbara indelning av samhällsmedlemmarna. Det finns tre klasser, överklass, medelklass och underklass, eller, med andra ord, de rika, de med mer modesta tillgångar och de fattiga. Men det avgörande är inte hur mycket egendom människor har utan de värderingar som envars situation ger upphov till, se här 

Medelklassen är den grupp som är mest benägen att lyda förnuftet, förklarar Aristoteles. De som är ”överdrivet vackra eller starka eller välborna eller rika” har svårt att följa förnuftet eftersom de har en tendens att bli ”bli nedlåtande och ganska fräcka”. Å andra sidan är de fattiga ”bedrövliga och svaga och saknar en känsla för ära” med en tendens till ”skurkaktighet och småsinthet”.

Medelklassen, däremot, är för ödmjuk för att bli fräck och tillräckligt ekonomiskt välförsedd för att inte ägna sig åt skurkaktighet. Eftersom det mesta eländet kommer sig av fräckhet och skurkaktighet, hävdar Aristoteles, kommer en medelklassregering att bli den mest rättvisa. Förekomsten av en stark medelklass binder samhället samman och begränsar de rikas tendens att förtrycka och de fattigas att roffa varigenom ”de frias samhälle” kan uppstå.

Medelklassen, säger Aristoteles, är tillräckligt nöjd med sitt liv för att inte avundas de rikas tillgångar. Men medelklassen är inte så förmögen att de fattiga avundas den. Medelklassen gör inga sammansvärjningar mot de rika och de fattiga gör inga sammansvärjningar mot medelklassen.

Det där stämmer ganska väl med min uppfattning om tillvaron. Vi kan se på Schweiz. Där styr medelklassen. Allt är tryggt, lugnt och, skulle en del överdrivet nöjeslystna överklassare säga, tråkigt. Folk är vänliga, tågen kommer i tid och demokratin synnerligen välutvecklad med täta, beslutande folkomröstningar.

Efter andra världskriget var Schweiz och Sverige ganska lika. De schweiziska medelklassarna var småföretagare, läkare, lärare, bönder, alla med småborgerliga värderingar. I Sverige fanns utöver dessa en stor grupp gråsossar med likartade värderingar. Men hur det nu gick till utmanövrerades dessa människor i Sverige av PK-ister. Schweiz höll sig kvar på rälsen och tuffade på med stor framgång. Sverige sköt iväg i en ny riktning och har nu förlorat markkontakten. Ett övertydligt exempel på utvecklingen är valutakurserna. Efter kriget var francen och kronan lika mycket värda. Idag kostar en franc nio kronor.

Det största problemet är att den svenska medelklassen saknar klassmedvetande. Den förstår inte att den solidariskt måste samarbeta för att återskapa sitt förlorade inflytande över det svenska samhället. Den har inga tidningar som artikulerar dess världsbild, inga radiokanaler, inga tevekanaler, inga forskningsinstitut, inga politiska partier.

Medelklassen är den rimligt skötsamma grupp medborgare som försörjer sig själva och dessutom tillför medel till det gemensamma som nu tyvärr blivit kapat av PK-ister. Många medelklassare har blivit mer påverkade av PK-ismen än vad som är nyttigt för både dem själva och Sverige. Karl Marx skulle säga att den svenska medelklassen inte bara saknar klassmedvetande utan dessutom i hög grad lider av ett falskt medvetande (som dock nu tycks vara på väg att tona bort och ersättas av naturligare synsätt).