En fredag för några veckor sedan, mitt i semestern, körde min svåger bil från hemmet i Mellansverige till sommarstället i Bohuslän, en resa på två, tre timmar. Han hade vaknat med en förskräcklig tandvärk och började färden med att ringa efter tandläkarmottagningar längs vägen i hopp om att få akut behandling. Utsiktslöst, hade jag sagt om han frågat mig, men han frågade inte mig och det var tur för honom för strax hade han fått två napp. Det bästa alternativet var hos en privattandläkare i Uddevalla som dock skulle kräva två timmars väntan. Så svågern ringde vidare och, vips, fick han en tid hos Folktandvården i Trollhättan utan väntetid. Ingreppet kostade 350 kronor.

Jag vet att den historien är sann. Dels känner jag min svåger och dels finns det vittnen jag litar på. Men om jag hört den berättas av en okänd person så hade jag inte trott på den. Den stämmer inte med den ständigt berättade skildringen av svensk tandvård. Den ständigt berättade skildringen är, ungefär, att alla mottagningar är fulla av migranter som får helrenoveringar av munhålan för 50 kronor medan svenskarna tvingas köa och ibland inte får behandlingstid på veckor eller månader.

Min försiktiga slutsats är att det finns helt motsatta sanningar. Så har det kanske alltid varit, men min känsla är att dessa motsatta sanningar tidigare låg ganska nära varandra medan de numera har distanserat sig så långt från varandra att de känns helt oförenliga. Det handlar inte längre om olika mer eller mindre närliggande tolkningar av en som alltid svårgripbar verklighet utan om motstridiga och väsensskilda samtidsbilder. Är skolan ett kaos och en katastrof eller handlar det om kreativ mångfald som skapar oanad utveckling? Finns det no go-zoner eller talar vi bara om områden där busiga tonåringar då och då tuttar eld på bilar?

Situationen skapar osäkerhet i nationens medvetande. Det finns inte längre en enhetlig berättelse om Sverige att hålla sig till. Utan en rimligt enhetlig berättelse finns det ingen trovärdig, allmän, sanning utan vi hamnar i en postmodernistisk verklighet där det inte bara i teorin utan även i praktiken saknas en sanning.

Det är väldigt obehagligt, ungefär som att vara jättefull och inte kunna orientera sig.

Människan formar sin verklighetsbild av sina egna erfarenheter, av vad andra mer eller mindre trovärdiga individer berättar om sina upplevelser samt av vad den officiella nyhetsvärlden – main stream media, alternativmedia, sociala media och så vidare – har att anföra. Själv litar jag rätt mycket på mina egna erfarenheter och också på vad de av mina bekanta som jag har förtroende för har att berätta. Men jag litar inte på den officiella nyhetsvärlden. Eller rättare sagt: jag litar lika mycket på den officiella nyhetsvärlden som jag litar på mina bekanta. En del tidningar känns pålitligare än andra, men det räcker inte att en nyhet finns i en mer trovärdig tidning, dessutom krävs att jag ska ha förtroende för den skrivande journalisten.

Jag gillar inte detta läge. Media borde vara mer pålitliga än mina bekanta, vem som helst. Jag skulle vilja starta ett mediahus som kunde konkurrera ut Dagens Nyheter och Sveriges Television bara genom överlägsen journalistisk kvalitet baserad på en strävan att alltid komma så nära en rak och hederlig sanning som det egna förståndet medger.

I det perspektivet kan jag inte annat än skratta åt den nuvarande ordningen där erkända medias förhållande till sanningen avslöjas i deviser som ”centerpartistisk” och ”oberoende liberal”. Hur ska jag kunna lita på en tidning som öppet erkänner sig gå centerpartiets ärenden? Finns det en särskild sanning för centerpartister (eller för kristdemokrater, liberaler eller miljöpartister)?