I rötmånaden

Lennart Bengtsson

Varje sommar har sina rötmånadshistorier. Efter en ovanligt varm och på många ställen torr julimånad är det inte att förvåna att denna sommar är det ett varmt och potentiellt farligt väder och klimat som är föremålet för årets rötmånadshistoria.

Enligt Bondepraktikan är rötmånaden perioden från den 22 – 24 juli, eller den så kallade fruntimmersveckan, till motsvarande tid i augusti. Namnet rötmånad kommer genom att förr i världen, före kylskåpens tid, höll sig maten sämre på grund av den snabba bakterietillväxten som berodde på värme och hög luftfuktighet under högsommaren. Inte sällan var det tidigare inte ovanligt med diverse maginfektioner under rötmånaden. I folktron tillskrevs dessutom rötmånaden en mängd andra egenskaper då en mängd underliga och hemska saker kunde inträffa. En rötmånadskalv är till exempel en missbildad kalv som fötts med två huvuden.

Tillgången på kylskåp även i svenska sommarstugor och ordentliga kylförhållande i livsmedelsaffärerna har minskat på rötmånadsinfektionerna och själva ordet håller på att försvinna ur den moderna svenskan.

Däremot florerar andra fantastiska berättelser i media och dit hör de så populära domedagsberättelserna. De senaste dagarna har professor Rockström förklarat för svenska folket att klimatloppet nu är kört och allt kommer att bli mycket värre än man tidigare trott. Frågan är om jorden överhuvudtaget går att rädda. Enda hoppet är en semi-totalitär global regim under FN som med järnhand ser till att växthusgasutsläppen radikalt minskas. Det måste därför bli ett raskt slut på mänsklighetens överdådiga leverne. Vad är det som nu är orsaken till sådana dystra och förfärliga framtidsutsikter?

En anledning kan vara den vetenskaplig artikel som för några veckor publicerades i PNAS, den amerikanska vetenskapsakademiens tidskrift med titeln ”Trajectories of the Earth System in the Antropocene” med bland annat Rockström som medförfattare. Artikeln behandlar hur jordens klimat riskerar att lämna det tillstånd med omväxlande istider och interglacialer som rått de senast miljoner åren för att stället hamna i en värmeregim (hot house) som mer påminner om den som rådde på jorden för 55 miljoner år sedan eller kanske ännu värre.

Orsaken härtill, som i artikeln presenteras med grova penseldrag, är att jordens klimat riskerar att lämna det tidigare tillståndet med växelvisa istider och hamna i ett fasaväckande värmehus som mycket väl kan bli obeboeligt för människor. Enligt författarna finns det ett antal ”tipping points” i klimatsystemet som obönhörligt riskerar tvinga in jordens klimat i en livshotande bastuvärme. Sådana tipping points är den Arktiska drivisen, landisarna på Grönland och Antarktis, havscirkulationen i Nordatlanten och ett antal till.

För de läsare som inte läser facktidskrifter så kan jag tala om att New York Magazine under fjolåret publicerade en artikel författad av David Wallace Wells med titel ”The Uninhabitable Earth” som även trycktes i Expressen under rubriken ”Åtta sätt som jorden kan gå under på”. Det är inte osannolikt att Wallace Wells har fått sina uppslag genom kontakter med någon av de många författarna till PNAS-artikeln.

Vad en orolig världsmedborgare frågar sig är (a) hur troligt är det att en sådan enorm klimatkatastrof kan inträffa, (b) hur långt tid har mänskligheten på sig och (c) kan man överhuvudtaget göra något åt saken?

Vad som nu krävs, menar författarna, är en kollektiv styrning av hela jordsystemet bort från potentiella tröskelvärden och stabilisera klimatet i ett beboeligt interglacialt tillstånd. Det innebär förvaltning av hela jordsystemets biosfär, klimatet och samhällena med en decarbonisering av den globala ekonomin, förbättring av kolsänkorna i biosfären, beteendemässiga förändringar, tekniska innovationer, nya styrsystem och förändrade sociala normer och värderingar.

När det gäller fråga (a) så finns det inga som helst indikationer att den allmänna cirkulationen i hav och atmosfär plötsligt kommer att drabbas av någon ”tipping point”. Det utesluter inte lokala effekter hos landisar och glaciärer som behöver lång tid för att nybildas om en omfattande avsmältning ägt rum. Att presentera allmänna svepande ställningstagande om radikala ändringar i jordens klimat som leder till permanenta ändringar på tidsskalor av miljontals år som artikeln i PNAS föreslår är minst sagt inte vetenskapligt seriöst.

Författarna ger inga tydliga anvisningar hur mycket tid mänskligheten har på sig, men det intryck man får vid läsningen är att det mesta måste hända under detta århundrade. Detta är likaså grundlöst och ingen av det stora antal modellberäkningar som gjorts inom ramen för IPCC visar detta. A priori kan ingenting uteslutas och jorden kan ju drabbas av en större asteroid som inträffade för 66 miljoner år sedan och som kanske bidrog till höga temperaturerna under Eocene.

Om inget görs är vi sannolikt ohjälpligt förlorade påstår författarna i PNAS artikeln och ingen väg tillbaka finns när planeten har lämnat det interglaciala tillståndet och obönhörligt drivit in i ett nytt tillstånd av evig värme utan hopp och framtid. Denna vetenskapligt grundlösa domedagsberättelse är tyvärr ett pinsamt misslyckande hos en normalt tillförlitlig tidskrift.  Presenterar man resultat av en sådan radikal natur som i den aktuella artikeln så krävs som ett absolut minimum empiriskt baserad vetenskaplig trovärdighet.

För 25 år sedan satte världssamfundet upp IPCC som sedan dess presenterat balanserade och genomtänkta analyser av jordens klimat med förslag till diverse åtgärder. Som ett absolut minimum borde en rapport som den jag refererat till här överlämnas till IPCC och inte till världens massmedia som en ansvarslös och ogenomtänkt rötmånadsrapport.