Sverige har en ångestfylld relation till sina minoritetsgrupper. De få människor relativt sett som är hbtq, kommer från annat land, är samer, har funktionshinder med mera ges en uppmärksamhet som saknar gränser. Lagstiftningen sväller av regler. Bidragen flödar. Och media dignar av rapporter om vilket elände som minoritetsgrupperna lever under. Inte minst i SR och SVT, det vill säga de kanaler som staten själv styr med en stiftelse som bulvanägare (och svenska folket som betalare). I tider av Pride stockar sig hyllande program i bjärta färger.

Nu ska inte läsaren tro att jag ogillar minoriteter av skilda slag. Tvärtom tillhör det juristens basutbildning att försöka förstå hur olika gruppers intressen måste balanseras för att ett samhälle ska vara harmoniskt. Minoritetsmedlemmarnas bekymmer måste tas på allvar och luftas för att en utveckling ska kunna ske utan större konflikter. Dessutom är det en välfärdsfråga att en mindre grupp av människor, i utsatt ställning, ges drägliga levnadsförhållanden. Jag som jobbar med bolagsjuridik vet att ett gott företag måste vårda sina småägare. Om de tillåts nedtrampas – och skyddsregler saknas i aktiebolagslagen – blir företagandet i Sverige mindre attraktivt. Dessutom är det i grunden en fråga om yttrandefrihet. Den lilla människan ska ha rätt att höja rösten. Och den starke måste alltid respektfullt lyssna och samtala. Men han eller hon behöver inte alltid hålla med.

Det svenska problemet gäller just svårigheten att balansera mellan majoritetens och minoritetens roller. Och med demokratisk balans menar jag förstås att samhället först ska se till att majoritetsgruppens behov tillgodoses. Detta ska ske med hänsyn tagen till mindregruppens befogade intressen. Det är här Sverige har kommit snett. Politiker, lagstiftare och journalister ger ett hejdlöst stöd åt krav från särgruppernas många organisationer. Den som försöker uppmana till försiktighet utpekas som människohatare och förtryckare. Det svenska problemet är att en gradering och återhållsamhet inte tillåts vid ett samtal om en minoritetsgrupps ställning. Minoriteten tycks alltid ha rätt. Men hur skulle ett börsföretag kunna producera vinster om minoritetsägarna alltid bestämde. Hur skulle Sverige se ut om det styrdes av v-partiet? Funkar egentligen Sverige väl med den snedvridna synen på vad som är angeläget för samhällets huvudgrupp?

Jag menar att fokus på en mängd särintressen har medfört att viktiga huvudproblem i samhället kommit i skymundan. Så är det rörande skolan, universitetens roll, försvaret, bostadsbristen, LAS-stelhet, skattetryck, pensioner, köer i sjukvården med mera. Men alla problem skyms av fokuseringen på smågruppsfrågor. Ett exempel är att kostnaderna till stöd för olika handikappade har stegrats genom lagstiftning om LSS och assistansersättning. 1995 fick 46 000 personer insatser för 14,3 miljarder kronor. 2015 fick 80 000 personer stöd för 74 miljarder kronor. Frida Svensson skriver i SvD 2017 om att fyra bidragsmiljarder utbetalats till 15 fuskbolag. Liberalerna förre ledare Bengt Westerberg hävdar ändå fortfarande att inget statligt kostnadstak bör finnas. Jag är inte motståndare till stödformerna som sådana. Men ett fritt samtal kräver att en typ av behov i samhället vägs mot andra angelägna mål. Och då blir en enögd inriktning och favorisering av minoriteternas intressen kontraproduktiv. Om inte storsamhället fungerar riskerar välfärden att raseras på sikt.

Liknande är utvecklingen avseende invandringen. Den totala kostnaden för flyktingar i Sverige fram till 2015 ligger på 40 miljarder per år, det vill säga en procent av Sveriges BNP (ESO-rapport 2018:3). Inte heller här vill jag vara hård och tala om stopp mot invandring. Krig och fattigdom finns kring Europas gränser. Men en öppen diskussion för och mot måste nödvändigtvis till. Och tydliga mål måste sättas upp.

Slutligen kan man fråga sig varför Sverige hamnat i detta dilemma. Först bör noteras att samhällsetablissemanget vägrar att se saken som ett problem. Liksom före detta Röda korschefen Bengt Westerberg ser man inga motsättningar – minoriteternas krav får inte diskuteras. Detta är allvarligt. Jag ser en förklaring som i grunden sammanfaller med den nya PK-religionen. Mer konkret rör det sig om s-partiets omsvängning från ett arbetarparti till en rörelse med globala och gränslösa mål. Partiet ser den nya strategin som sin räddning efter att den förtryckte svenske arbetaren gått i graven och blivit en förhållandevis välbetald anställd. I stället gäller partiets kamp nu förtrycket i fattiga länder samt olika utsatta grupper i Sverige. Det finns alltså en politisk logik bakom fokuseringen på minoriteternas intressen – tanken är att s-partiet ska kunna leva vidare med ett väljarstöd som sjunkit till omkring 20 procent. Man vet – eller hoppas – nämligen att den egna nya politiken kommer att ges stöd av en grupp mindre partier (minoriteter!) till vänster och höger.

Som framgått är min åsikt att den enögda favoriseringen av minoriteternas intressen blivit en fara för det svenska välfärdssamhället. Därmed inte sagt att SD-partiets nationella slagord är lösningen. Men en samverkan mellan M- och SD-partierna kan kanske rädda nationen från nuvarande politiska kurs, som inte förmår tackla Sveriges verkliga huvudproblem, utan snarare alltmer leder nationen ut på särintressenas gungfly. Men i så fall måste en frisinnad diskussion ta fart. Och minoriteterna ska inte ensamma tillåtas bestämma agendan.

Torsten Sandström är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och författare till böcker i associations- och förmögenhetsrätt. Som samhällsdebattör driver han http://www.anti-pk-bloggen.se