I år firar ayatollah Khomeinis fortfarande giltiga dödsdom mot Salman Rushdie för hans Satansverser trettio år. En hel västvärld reste sig i protest mot det bigotta Iran för vilket varje slags respekt för någons abstrakta yttrandefrihet var småsmulor i jämförelse med de religiösa doktrinerna.

Västerlandet är normalt mycket känsligt för andra kulturers religiöst eller annorlunda betingade kränkningar mot yttrandefriheten. I dagarna uppmärksammar vi ett nytt fall, nämligen att Saudiarabiens regering gripit 15 kvinnor som sagt saker som regimen ogillar. Kanadas regering har tagit en kamp vilket lett till bråk, ambassadörsutvisningar och inställda flyg och sådant där. ”Mänskliga rättigheter trampas på” skriver en debattör i Svenska Dagbladet den 9 augusti och uppmanar EU att visa sitt stöd för Kanada.

Yttrandefriheten är ett fundament för den västerländska kulturen. Tänk bara på den massiva uppslutningen mot de bestialiska terrormorden år 2015 på tolv medarbetare på den franska skämttidningen Charlie Hebdo som ritat bilder av profeten.

I förrgår inträffade en världshändelse som i en viss bemärkelse kastar allt detta över ända. En amerikansk bloggare, med sajten inforwars.com, som heter Alex Jones blev plötsligt avstängd med videokanaler och allt från de stora techföretagen Facebook, YouTube, Apple, Spotify etc. Avstängningen skedde inom tolv timmar så det måste ha varit en förberedd, gemensam aktion från bolagens sida. Endast Twitter håller sig utanför bojkotten.

Alex Jones är på många sätt stötande. Till exempel har han gjort sig till tolk för en obehaglig konspirationsteori enligt vilken skolskjutningen i Sandy Hook år 2012, då 28 personer dog, i själva verket aldrig inträffat utan var en falsk händelse iscensatt av Barack Obama i syfte att införa vapenförbud.

Vad ska man tycka om det här då? Det är faktiskt inte självklart, åtminstone inte för mig.

Efter den allra ytligaste undersökning tror jag mig kunna konstatera att västvärldens ledande media på det hela taget försvarat techjättarnas avstängning av Alex Jones vilket är anmärkningsvärt med tanke på att ledande media av tradition försvarat yttrandefriheten. CNN hade ett långt inslag i förrgår där en universitetsprofessor fick förklara att det var rätt att rensa bort Jones. Igår kritiserade Dagens Nyheter Twitter för att inte delta i blockaden.

Ledande medias argumentation tycks gå ut på att yttrandefriheten inte bör tillämpas på Jones eftersom han är så obehaglig. För mig är detta ayatollah-tänkande. Den sublimt märkvärdiga idén med yttrandefriheten är att den ska gälla även de mest anstötliga uttalanden. (”Jag hatar dina åsikter, men jag är villig att gå i döden för din rätt att framföra dem.”)

Vart har denna västerlandets intellektuella grundbult tagit vägen? Varför kastar vi nu, unisont som det verkar, detta fundament för västerlandets mest ärade och mest framgångsrika tankar överbord? Yttrandefriheten är trots allt inte småpotatis. Den fastställdes år 1791 som det första tillägget till den amerikanska konstitutionen och den är inskriven i FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna, visserligen lite undanskymt som artikel 19 av totalt 30, och den står på första plats bland de ”grundläggande fri- och rättigheterna” i den svenska regeringsformen. (Muslimska länder som kränker yttrandefriheten må vara ursäktade eftersom deras motsvarighet till FN-deklarationen, Kairodeklarationen, ställer som villkor att alla uttalanden ska vara förenliga med sharia.)

Därmed har jag kommit fram till kruxet i den aktuella frågan. Yttrandefriheten handlar bara om att staten inte ska ha rätt att lägga sig i någons uttalanden eller skriverier. Privata företag, till exempel tidningar och bloggar, är inte skyldiga att publicera vad som helst. Exempelvis fick detgodasamhället.com igår ett artikelförslag där de påstådda indicierna för Alex Jones förmodanden om att Sandy Hook-händelsen var påhittad presenterades. Jag tackade nej. Alla har visserligen yttrandefrihet, men inga medier har skyldighet att publicera.

Formellt sett gäller detta även Facebook et consortes. Att staten inte har rätt att stoppa förargelseväckande uttalanden betyder inte att Facebook skulle vara tvunget att publicera dem. Så hur ska man förhålla sig till situationen i det perspektivet? Det är för mig inte så enkelt.

Det finns folk som hävdar att Facebook och de andra plattformarna är som offentliga anslagstavlor och att de därför borde tvingas av lagen att publicera allting. Men ska alla publicister då tvingas göra motsvarande? Dagens Nyheter skulle varje dag bli tjock som en gammaldags telefonkatalog och den här sajten skulle storkna av ogenomtänkta, felstavade och troligen oändligt långa drapor. Det kan hända att det finns en listig lösning på detta problem, men jag kan inte se den.

Är allt då till det bästa? Sannerligen inte. Det som skrämmer mig är medias reaktion på Alex Jones-affären. Om CNN och Dagens Nyheter hade argumenterat att det vore bra om Facebook släppte fram troll som Alex Jones i solen men att detta nu inte går eftersom Facebook har rätt att själv bestämma över sitt innehåll – yttrandefriheten trumfar inte äganderätten – så hade detta varit respektabelt. Men det var inte medias reaktion vad jag har kunnat iaktta. I stället har de reagerat som ayatollah Khomeini. Avsmaken för socialt oacceptabla åsikter har vägt tyngre än det där med att det toleranta västerlandet vill gå i döden för att en dårfink ska få säga sin mening.

Jag undrar vilka sociala krafter det förr i tiden var som gjorde att yttrandefriheten hos oss var näst intill helig. Den svenska samlingsregeringen under andra världskriget tyckte mycket illa om den liberala Handels- och Sjöfartstidningen i Göteborg med den stridbare chefredaktören Torgny Segerstedt. Trots några konfiskerade upplagor fick Segerstedt hållas. Hur kom det sig? Var det att Segerstedt var en bildad och respektabel människa till skillnad från Alex Jones, som verkar vara en skrikig bråkstake?

I varje fall berör det mig illa att så få i fallet Alex Jones har hållit huvudet kallt och påmint sig att yttrandefriheten är den kanske viktigaste grundsten vårt samhälle vilar på.