Jag vet inte hur folk i andra kulturer tänker, men jag är uppfostrad i en värld där hut går hem. Tiden må vara ur led, men endast tillfälligt, ty tillvarons inneboende strävan är att ställa tingen till rätta. Människor med min mentalitet blir upprörda när tillvarons självrättelseprocess inte fungerar. Om till exempel den svenska skolan uppenbart blir sämre genom årtiondena och inga trovärdiga motåtgärder vidtas anser sådana som jag inte bara att det är trist att ungarna inte lär sig något utan också att vi här står inför ett brott mot tillvarons innersta principer. Hut ska gå hem och om hut inte går hem så måste världsordningen ha kommit ur balans.

Det är emellertid inte så att det där hutet, vars hemgång jag uppfostrats att tro på, skulle gå av sig själv. Hutet är ett kategoriskt imperativ som riktas mot var och en av sina anhängare eller troende av innebörd att vederbörande har en skyldighet att dra sitt strå till stacken för att hutet ska hamna på rätt plats, nämligen i hemmet. Vi måste hjälpa till.

Jag tror att denna inställning är en del av den svenska kulturen och mentaliteten. Vi känner ett dovt obehag när tingen långsiktigt verkar gå åt pipan och det saknas någon som känner det kategoriska imperativet och har tillräcklig kraft för att vidta adekvata åtgärder för att mota hutet i hamn.

Sommarens skogsbränder illustrerar detta på två sätt. För det första artikuleras en aldrig tidigare manifesterad bitterhet mot politikerväldet som på grund av mångårig nonchalans bäddat inte bara för bränder utan också för de andra systematiska misslyckanden som drabbar Sverige, just skolan, till exempel.

Den andra illustrationen är desto mer hoppingivande och grundmurat svensk, nämligen det privata, medborgerliga engagemang som ådagaläggs. När Estonia sjönk eller tsunamin slog till var det inte mycket folk kunde göra. Men bränderna har gett utrymme för egna insatser. Bönder har tagit sina egna jordbruksmaskiner på släp och kört tiotals mil för att hjälpa till i släckningsarbetet, familjer har brett mackor och bakat bullar för att ge brandmännen. De som inte kunnat göra sådana praktiska insatser mot katastroferna ställer sig vid vägkanterna och hurrat för den polska karavanen med brandfordon.

Jag tror att hyllningen av polackerna, fast här är jag ute på djupt vatten, har en djupare innebörd än bara tacksamhet för hjälpen. Alla vet att Sveriges regering avskyr Polens regering och håller den för ett slags brunråttor. Nu skickar brunråttorna 44 brandbilar och 139 brandsoldater, inte av solidaritet mot den svenska regeringen utan av solidaritet mot det svenska folket. Inför detta jublar det svenska folket. Jag tolkar det som en välförtjänt spark i ändan på Morgan Johansson och hans kollegor.

Den där, som jag påstår, svenska föreställningen om att hut ska gå hem och faktiskt, på lång sikt, också gör det, finns den i andra kulturer? Anser även etiopier att det på djupet finns en god ordning som var och en av dem är ansvarig för att bevara och vid behov återskapa? Kanske är det här med att hut ska gå hem en nordisk motsvarighet till det muslimska jihad som inte bara betyder att kriga för Guds sak, utan även att rena sitt eget tänkande.

I Bibeln finns många passager som understryker att hut går hem och dess motsats bestraffas, åtminstone på det personliga planet. I Ordspråksbokens elfte kapitel finns åtskilliga verser som förklarar att detta är världens ordning, till exempel dessa:

Där ingen rådklokhet finnes kommer folket på fall, men där de rådvisa äro många, där går det väl.

De redligas ostrafflighet vägleder dem, men de trolösas vrånghet är dem till fördärv.

Genom sin mun fördärvar den gudlöse sin nästa, men genom sitt förstånd bliva de rättfärdiga räddade.