I mina dagar har jag startat ett hyggligt antal företag varav en hel del så kallade sociala företag, vilket är lika mycket risk och stök fast utan vinstsyfte. Dessutom har jag stått bredvid med god insikt och betraktat många andra företags barn- och ungdomsår.

Min viktigaste erfarenhet är att företagande är svårt, mycket svårare än man tror. Allt som kan gå fel gör det. Inga planer håller. Det kommer hela tiden överraskningar och de flesta är obehagliga.

För att klara en sådan pärs – som för övrigt inte tar slut bara för att företag växer även om de då i lyckliga fall kan uppnå något slags tillfällig stabilitet – krävs skickliga företagare. Skickliga företagare är snåla och krassa typer som inte drar sig för att sticka näsan i varenda detalj och som ligger hela nätterna och låter tankarna mala om tänkbara faror och möjligheter för företaget. De tar aldrig ens i fantasin ut en vinst i förskott och unnar sig inga personliga fördelar.

Nu är inte alla människor, inte ens alla självutnämnda entreprenörer, sådana maniker och därför är barn- och ungdomsdödligheten bland företag mycket hög. Om företag varit mänskliga barn så hade de varit sådana barn som föddes under missväxtperioder på 1700-talet.

Detta har livet alltså lärt mig. Så tror jag att världen ser ut. Då kan du begripa hur svårt jag har det för folk som nonchalerar denna jämmerdals besvärliga villkor. Det finns två grupper som jag har särskilda problem att förstå mig på.

Den första gruppen är de framgångsrika unga företagare som på bara några år bygger upp affärer som de säljer för mångmiljardbelopp till amerikanska riskkapitalister. Moloket måste jag erkänna att de kanske genom sina exempel visar att jag har fel. Kanske är företagande i verkligheten en snabb och enkel sak för särdeles begåvade människor. Men jag tror inte det i alla fall. Jag tror att det är mer som guldletning. En på tiotusen hittar en stor guldklimp och blir stenrik, men för de andra är det ett hårt och för det mesta inte särskilt lönsamt slit. Men dem som lyckas avla enhörningar är det bara att gratulera och hylla.

Den andra gruppen som jag inte begriper mig på uppvisar inga sådana ursäktande framgångar. Det är politikerna. Jag har under årens lopp mer eller mindre närgånget följt svensk politik och då inte bara dess ambitioner och resultat utan även själva produktionsprocessen, till exempel hur landstingen gör sina upphandlingar och hur kommuner organiserar äldreomsorgen.

Det kan finnas politiker som är lika snåla med medborgarnas pengar som företagaren med sina egna och som ligger lika sömnlösa om natten som företagaren och oroar sig över kommunens framtid, men de är i så fall undantag. Som regel är politiker häpnadsväckande sorglösa. De klubbar ett beslut och skickar ut det i sin apparat i barnslig förtröstan om att verkligheten på något välvilligt sätt ska forma sig i enlighet med deras nästan aldrig genomtänkta förhoppningar. Det är som om de hade en söndagsskoletro att högre makt ska gripa in och ställa allt tillrätta när de i sin naivitet gör misstag – inte minst genom sin världsfrånvända föreställning att resurserna är oändliga och att de därför inte behöver prioritera, det vill säga ”ställa grupp mot grupp”.

Och faktiskt har politikerna, till skillnad från företagarna, en räddande ängel som kan beordras till undsättning när konsekvenserna av deras lättsinne uppenbaras, nämligen skattebetalarna. Nuon-affären, som dåvarande näringsministern Maud Olofsson, kanske mot bättre vetande, genomförde lär ha kostat skattebetalarna 50 miljarder kronor, ungefär 10 000 kronor per skattebetalare. Min uppfattning är att det mesta som beslutas på politikers normalt lättvindiga sätt får likartade resultat. Skillnaden är bara att Nuon representerade en affär genomfört av ett bolag – Vattenfall – så att det gick att få fram en siffra. Samma misskötsel av skolor kan inte mätas i kronor.

Det faktum att skattebetalarna alltid fått ta smällarna har invaggat svenska politiker i föreställningen att obetänksamhet, kravlöshet och slarv är naturens ordning. Man behöver inte göra hemläxorna, man behöver inte vara snål, man behöver inte vara om sig och kring sig, man behöver inte oroa sig på nätterna. En mäktig förlåtelse har strålat över dem som från en politikens egen nådiga sol. Brist på erfarenhet betraktas till slut som en merit och folk som har alla sina uppfostrande misstag framför sig kan tillsättas som partiledare.

Understundom läser jag partiprogram och får nästan alltid mina fördomar bekräftade. Jag brukar säga att inget parti har något seriöst program på något enda område och det är nästan alldeles sant om man med seriöst program menar något som uppfyller kvalitetskrav som ens påminner om dem som krävs av ett normalt prospekt från ett börsföretag.

Till min förvåning har jag upptäckt ett parti med ett program som kommer i närheten av det acceptabla. Jag tänker inte säga vilket. Du får leta själv. Kanske bedömer du annorlunda än jag. Om du sedan ska rösta på partiet är en helt annan femma.