Sofokles var en grekisk tragediförfattare. Han levde för 2 400 år sedan. Han upprätthöll sin personliga moral och sa: ”Jag skulle föredra att misslyckas med heder framför att vinna med hjälp av fusk.”

Så gammaldags! Välkommen, Sofokles, att betrakta tidens valrörelser.

För mängder av vår tids politiska ledare och de tongivande partierna är fusk – och övergrepp och våld – en integrerad del av valrörelsen, jämförbar med affischer, valstugor och spinning efter debatter.

Valfusk är därigenom för demokratin vad doping är för idrotten. Allt för att vinna! Och vare sig stjärncyklister eller partisekreterare skäms över att fusket rycker undan själva grunden för idén med idrottsliga möten respektive folkstyre.

Skäms de inte? Nej, alla de andra gör det också.

Jag var i Panama i maj 1989, när det rika och trevliga lilla landet skulle välja president. Intresset för landet fanns i att dess starke man, Maximum Leader of the National Liberation var Manuel Noriega, en general och ertappad storskurk i narkotikabranschen och samtidigt en värdefull CIA-kontakt. Valdagen var jag ute tidigt. Jag såg valurnor bäras in i en vallokal. Jag lyfte en urna i plast. Den var tung – uppenbarligen i förväg fylld med röster på ”rätt” kandidat. Jag diskuterade detta med den högste valobservatören, den idealistiske president Jimmy Carter. Han svarade med ett iberiskt ordsspråk: ”Det ges föga val bland ruttna äpplen.”

Mera komiskt var det i december 1966, när Spanien hade folkomröstning om sin konstitution med förslaget: återinföra kungamakt efter general Francos långa regim. Diktatorns uppfattning var klar: rösta på en trygg övergång, låt inte kommunisterna komma och våldta era döttrar. Utgången var given. Men kl 23 på kvällen tittade vi reportrar undrande på varandra, när distriktet Lerida ringt in sitt valresultat. Francosidan var nu uppe i 113 procent! Ridå. Siffran korrigerades ner till diktaturers vanliga 98.

Fusk har förekommit länge. Östeuropas gamla kommunistländer löste problemet med seger enklast: det fanns bara ett parti att rösta på.

I Kambodja, anfört av en avhoppad maoistisk Khmer Rouge-krigare, som haft makten sedan 80-talet, vidmakthålls detta system, när det hålls val där i veckan. ”Om utgången finns knappast någon tvekan”, skriver The Economist, ”speciellt inte sedan det regerande partiet avskaffat det ledande oppositionspartiet.”

Likadant var det nyligen i Ryssland: Vladimir Putin såg till att hans främste konkurrent sattes i fängelse.

Jack Kennedy vann, enligt mångas uppfattning, det amerikanska presidentvalet 1960 tack vare att Chicagos partitrogne borgmästare Daley gav befolkningen rådet: ”Vote early – and vote often!”

Metoderna är skiftande: Frisera vallängder. Ta ifrån oppositionen kampanjmöjligheter. Trakassera i väljarköerna. Göm rivalens valsedlar. Monopolisera medierna för egna syften. Köp röster.

Modernisering pågår: den ryska underrättelsetjänstens cyberattacker på det amerikanska valet för att säkra Donald Trump som president är ett exempel.

I Zimbabwe har just hållits val. Regeringspartiet har uppenbarligen vunnit klart med två tredjedelar av rösterna. Det hindrade inte. oppositionsledaren Nelson Chamisa att utropa sig själv till segrare. Det fanns valobservatörer av alla de slag. EU klagade på att det tog lång tid att räkna dem. Den Afrikanska unionen konstaterade, att valen genomfördes fredligt och att konkurrensen mellan partier var stor. I denna relativa framgång är det då tråkigt att statsmakten skjuter och dödar besvikna oppositionsväljare som demonstrerar.

Svårast är att hålla val i länder som befinner sig in inbördeskrig. Så var det i Mali i veckan. Mali är ett jättelikt ökenrike i Sahara. Centralmakten har kontroll bara över ”den bebodda delen” kring den dammiga huvudstaden. Inte ens vid kulturens pärla Timbuktu (där svenska FN-soldater ligger förlagda) råder säkerhet. Rövarligor och IS-inspirerade terrorister gör allmänna, fria och hederliga val till en chimär. I Malis bergiga norra del härskar tuaregerna som söker självständighet.

Slutsats: val är en omöjlighet.

Slutsatsen är fel. Det hålls fler hederligt genomförda val än någonsin. Malaysia är ett exempel; den ”säkre segraren” ur det evigt makthavande partiet lyftes bort i väljarkårens avsmak för hans korruption.

Mexico, som är ett av världens mest våldsbejakande länder och delvis i händerna på narkotikaoligarker, höll nyss val som av alla fick betyget godkänt och resulterade i maktskifte.
Och ända sedan sitt lands skapelse 1947 visar Indien varje gång val hålls, att det klarar uppgiften. Det är ett land med 1,3 miljarder invånare. Det har 815 miljoner röstberättigade. Valen pågår i fem veckor, flyttas från en provins till en annan. Logistiken är gigantisk. Men en dag finns det ett oomstritt valresultat – med eller utan maktskifte.

Det är inte en slump att Indien kallas ”världens största demokrati”.