Pride and prejudice betyder Stolthet och fördom och är titeln på en världsberömd roman av Jane Austen som kom ut år 1813 och som jag ska försöka läsa före 210-årsjubiléet.

Även om pride betyder stolthet är jag inte ett dugg stolt över den Pride-festival som nyligen avhållits av hbtq-folk i Stockholm på min bekostnad i egenskap av skattebetalare. Då bortser jag, eftersom alla inte behöver ha min smak, från att det hela enligt min uppfattning var en vulgär och smaklös tillställning. En del kan ju tycka att frisyrer i olika pastellfärger i kombination med stora tatueringar och allmän övervikt är charmigt och då har jag inga hållbara motargument. À chacun son goût.

Däremot är jag stolt över mina fördomar som i detta fall visat sin kraft och troligen generellt är värda uppmärksamhet och lovord. Jag har haft en ruvande, obestämd motvilja mot hela Pride-upplägget. Jag har känt att Pride-rörelsen är bigott och intolerant, men jag har inte haft några bevis. Nu finns det bevis.

Man hade kunnat förvänta sig att en grupp som med rätta anser sig ha varit förtryckt, tillbakahållen och nedvärderad, i det här fallet bögar och flator, när den uppnått ställning av godkänd, offentligfinansierad och på kommunala bussar medelst flaggor hedrad, skulle känna sympati med andra förringade och förtalade minoriteter som ännu inte nått samma sociala framgång, till exempel sådana som i olika stycken opponerar sig mot den politik som Sverige för. Man hade kunnat förvänta sig att en erkänt framgångsrik påverkansgrupp som Pride skulle känna sympati för andra förfördelade och motarbetade intressen som står i kö till det samhälleliga erkännandet och rampljuset.

Men icke. Pride-gänget, som nu befinner sig i det kommunala vinnarhålet, vill för egen del inte vara med om den vidsynthet och tolerans som öppnade möjligheterna för att gänget självt skulle bli accepterat. Denna intolerans manifesterades nyligen när Pride deltog i mobbningen av oppositionspartier som Medborgerlig Samling och Sverigedemokraterna. Medborgerlig Samlings öppet homosexuelle partiledare Ilan Sadé fick nej på sin begäran att få delta som utställare på Pride-festivalen och Jimmie Åkesson fick inte vara med på Prides partiledardebatt på Kulturhuset i Stockholm utan fick representeras av en uppblåsbar plastelefant.

Före dessa händelser hade jag dragit mig för att uttrycka misstankar om att Pride är en bigott, trångsynt och ofördragsam företeelse ty om någon begärt belägg så hade jag inte kunnat prestera några. Jag hade bara mina fördomar att hänvisa till och det smäller inte så högt i den allmänna debatten.

Men mina fördomar visade sig alltså vara mer tillförlitliga än den allmänna meningen. Det är ett memento. Fördomar är orättvist nedvärderade. Jag tror att vi måste lyssna mer på våra fördomar så länge vi vet att de är just fördomar, det vill säga obevisade misstankar, särskilt obevisade misstankar som motsäger den allmänna meningen.

Jag vet att detta är en riskabel maning eftersom ett samhälle som ger fritt utlopp åt alla fördomar öppnar fältet för vilka otäcka stolligheter som helst. Exempelvis har många muslimer fördomar mot judar och jag vill absolut inte uppmana dem att lita på sina förutfattade meningar, framför allt inte eftersom de ibland inte tycks kunna lägga band på sina mordiska instinkter.

Se där gav jag uttryck för en fördom. Det är svårt, det här.