Det finns två sorters populister. Åsikternas och strategernas, dvs de enkla, extrema åsikternas förespråkare och de som främst angriper eller går förbi institutionerna.

De flesta av de som populister stämplade partierna uppvisar båda dessa drag, medan andra bara, eller i huvudsak, det ena.

Macrons parti – Le République en marche – är populistiskt därför att det vill runda rådande institutioner: central och lokal byråkrati, utbildningsväsendet, arbetsmarknadens organisationer – etc. ”Men detta är ju Frankrike!”, sade en uppbragt kommentator. Partiets åsikter är däremot inte särskilt extrema, sedda ur ett svenskt perspektiv. I stort sett handlar det om en för Frankrike nödvändig modernisering. (En del är lite svårsmält. Macrons vurm för EU verkar på mig lite romantisk – om den nu är genuin. Det kanske mest är taktik. Han smörar för Merkel och Tyskland). Han anser inte en sådan modernisering vara möjlig, om han skall arbeta med och genom befintliga institutioner.

SD uppvisar båda dessa drag. Man har haft, eller har ansetts ha, extrema åsikter samtidigt som man misstror, av erfarenhet och på goda grunder, svenska institutioner. Det som hänt de senaste åren är att åsikterna har blivit mer konforma med det allmänna stämningsläget i landet – som i sin tur också har ändrats i SD:s riktning.

De andra partierna förstår inte vad SD har för avsikter – och det gör inte heller politiska kommentatorer. Om man bättre kände Macrons Frankrike skulle man ha lättare att förstå.

Macrons politik har medvetet syftat till att splittra både vänstern och högern. Han har sett till att hans parti (det är verkligen hans parti) har framträdande representanter från båda håll. Hans politik syftar till att också i sina mer praktiska yttringar ockupera den politiska mitten.

Vad gör då de etablerade partierna? De går snällt i den gillrade fällan. De radikaliseras, dvs. de understryker det som skiljer dem från La République en marche.

Detta är också Åkessons strategi. Genom att söka sig mot mitten minskar han de andras utrymme. Reaktionerna från de gamla partierna blir dock litet annorlunda än i Frankrike. Genomslagskraften för SD:s invandringspolitik är så stark att endast Centern, Vänsterpartiet och i viss mån Miljöpartiet (de var redan extrema) tvingas ut i extremism. Socialdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna söker sig däremot närmare Sverigedemokraternas politik.

Sett utifrån sakpolitiken är det förstås en vinst – men det är en svårighet för SD:s försök att knuffa ut alla andra åt kanterna och därigenom ensamma kvarstå som ett dominerande mittparti. Det är i detta perspektiv man skall förstå SD:s dokumentär Ett Folk Ett Parti. Det har som syfte att rycka undan vanlighetens och anpassningens skynke från socialdemokratin. Filmen vill säga: ”Ni har låtit er förledas! S är inget vanligt parti. Det ärt ett parti som tillåtit sig den ena skändligheten efter den andra för att få och behållas makten!”

Detta är, enligt min mening, en smart politik. Kanske kommer den att lyckas. Redan nu blir SD sett som allt vanligare, allt mindre utstött. Och Hans Rosling sade ju: ”Jimmie Åkesson har haft rätt hela tiden!”