Vad betyder nationalism? Erövringskrig eller fosterlandskärlek?

Patrik Engellau

En del begrepp är så allmänna att man inte, om man inte är förprogrammerad med en viss tolkning, vet vad de ska antas betyda. Begreppet ”nationalism” är ett sådant oklart begrepp. I Almedalen höll Liberalernas ledare Jan Björklund ett tal om nationalismen som fortfarande sätter myror i huvudet på mig.

Björklunds utgångspunkt var att Jimmie Åkesson hade sagt att han vill ”ersätta den liberala världsordningen med en nationalistisk, det liberala Europa med ett mer nationalistiskt”. Jag har inte kollat om Åkesson verkligen sagt så och i så fall vad han kan ha menat med det, men låt oss anta att han faktiskt sa något ditåt.

Björklund tar, efter en hyllning till det svenska fotbollslaget som nyss hade rönt framgångar i VM, avstånd inte bara från Åkesson utan från hela konceptet nationalism. Vad det är för fel på nationalismen framgår bara indirekt i några formuleringar som kanske funkade rent retoriskt men som inte ger särskilt mycket vägledning för den vetgirige.

Till exempel säger Björklund så här: ”Varför skulle vi ersätta det liberala Europa som har orsakat de mest framgångsrika samhällen mänskligheten har upplevt med ett nationalistiskt Europa som gång på gång när det har prövats har lett till historiens största katastrofer?”

Här ligger en massa undertext som jag tror kan sammanfattas i två teser. Den första är att fri handel och fria kapitalrörelser mellan länderna har underlättat för företag att utvecklas och därför bidragit till det välstånd som världen idag åtnjuter (även de fattigare länderna har fått det bättre). Den tesen tror jag på. Men jag tror inte att någon nu existerande politiker, ej heller Åkesson eller Trump, ens skulle komma på tanken att vilja återskapa ett system där ekonomierna var nationella och varje land var självförsörjande på nästan allt. Så vad menar Björklund? Kanske vill han bara framställa Åkesson som en galning.

Den andra tesen är, enligt min tolkning, att om nationerna får bestämma själva så blir det krig. Nationens natur är att vilja erövra sina grannar och om man – vem är man? – släpper nationerna fria att följa sina inre drifter så börjar de snart anfalla varandra. Den tesen är för övrigt en av vår tids mest spridda föreställningar och själva grundmotivet för EU: unionen skapades för att förhindra krig i Europa och det har den lyckats med och därför är den omistlig.

Den tesen tror jag inte på. Den moderna typen av nation har funnits i mer än ett halvt årtusende och visserligen har nationerna ofta krigat med varandra, men troligen inte mer än andra samhällsformationer, exempelvis klanvälden. Nationens store hyllare och teoretiker, 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, betraktade till och med den enhetligt styrda nationen som ett fredsprojekt. Genom att skaffa sig monopol på våldet kunde centralhärskaren få slut på det ”allas krig mot alla” som karaktäriserade andra samhällskonstruktioner.

Men när vår tids antinationalister, Björklund exempelvis, talar om den nationalism som ”gång på gång när den prövats leder till historiens största katastrofer” så har de inte det perspektivet utan menar bara, tror jag, att Tyskland startat ett antal krig sedan landet enades och blev en nation år 1871. (Förresten hade Tyskland åren innan det blev en nation fört ett antal krig genom en koalition av villiga herredömen under ledning av Preussen.)

För mig räcker inte detta för att stämpla ”nationen” som medfött krigslysten. Att det inte blivit några krig i Europa sedan andra världskriget tror jag mindre beror på EU och mer på att storföretag som Siemens och Philips och Unilever inte vill att man ska stöka till deras multinationella produktionsapparat.

Björklund säger att han är ”livrädd för nationalismen som politisk rörelse”. Menar han att vi blir hitlerister av att hissa en svensk flagga? För mig är nationalismen minst lika mycket fosterlandskärlek som krigslust. När jag funderar över begreppet nation tänker jag inte i första hand på slaget vid Marne eller på Operation Barbarossa utan på skolavslutningar där barnen sjunger Den blomstertid nu kommer eller på Luciatåget i Stockholm eller på styckjunkare Jansson som skällde ut mig i lumpen. Jag tänker på svenska språket med all dess finurliga komplexitet, jag tänker på runstenarna som min far jämt ville förevisa för sina motvilliga barn.

Jag tänker på Sverige helt enkelt, mitt Sverige. Jag vill att Sverige ska hedras och värnas, inte utdömas som bärare av förtäckt mordiska drifter.