Det flesta, i likhet med mig, trodde säkert att det var Tjocka Berta (efter Bertha von Krupp) som besköt Paris 1918. Det var det inte utan i stället den så kallade Pariskanonen. Den hade ett eldrör på 36 meter där projektilerna hade en utgångshastighet på 1550 m/sek. Detta innebar att projektilerna fick en räckvidd på 130 km och nådde en höjd på 40 km. På denna höga höjd var luftmotståndet ringa och förklarade den långa räckvidden.

För att sikta rätt var det nödvändigt att ta med effekten av jordrotationen. Detta kände de tyska artilleristerna väl till och inte minst de kunniga fysiker som stod bakom beräkningarna. I Newtons rörelseekvationer och inte minst i Einsteins förbättrade version firade beräkningsmatematiken triumf på triumf.

De flesta funderar kanske inte längre hur GPS kan vägleda oss i trafiken och hitta oss när vi blir gamla och förvirrade och går vilse. Likaså tar de flesta för givet att man kan styra en satellit så väl att den till och med kan landa på en liten meteor långt ut i rymden, vilket gjordes för några år sedan. Det västerländska samhällets enorma bedrifter (utan moraliska förtecken) är i flera avseenden en följd av de naturvetenskapliga framgångarna. Tron på att varje händelse måste ha en bestämd orsak är ett fundamentalt begrepp. Kausalitet om något är centralt i den västerländska föreställningsvärlden. Newtons eller Einsteins ekvationer talar om var kanonkulan hamnar och inte religiösa eller magiska krafter.

Därför är det alldeles klart hos de flesta att årets varma och torra sommar måste ha en orsak och de stackars meteorologerna gör sitt bästa att besvara alla frågor om orsaken till den ovanliga sommarvärmen. Meteorologerna kan i bästa fall beräkna vädret några veckor framåt med samma ekvationer som för Pariskanonen men inte längre. I mer än 100 år har man grubblat över detta. Orsaken beror inte på att mekanikens lagar är fel utan på att vi inte tillräckligt noggrant kan beräkna utgångstillståndet som kanonkulans form och vikt samt den exakta hastigheten. Små fel, hur små den än är, växer fort och det är detta som begränsar väderprognosernas tillförlitlighet.

När det å den andra sidan gäller orsaken till den varma och torra sommaren i Sverige hundra år efter Pariskanonen så är många märkligt nog närmast bergsäkra på orsaken. Det beror på de stigande växthusgaserna och ytterst på vårt överdådiga leverne för det har stått i tidningen och det har man sagt på TV. Inte bara landets miljöpolitiker, utan kanske huvuddelen av befolkningen, delar sannolikt denna uppfattning. Den är enkel att ta till sig, skapar handlingsutrymme och identifierar orsaken till värmen och torkan. Kanske man till och med kan finna de mest skyldiga till det besvärande vädret och vidta lämpliga åtgärder.

En sådan klimaträttegång ägde faktiskt rum för några månader sedan i Kalifornien. De anklagade (i detta fall fem oljebolag) frikändes av den rättrådige domare som dels framhävde svårigheten att finna de skyldiga i en global värld och dels angav åtskilliga exempel på att fossil energi fortfarande behövdes och också att det bidragit till världens välstånd.

Nu är det faktiskt så att klimatet inte är något annat än allt möjligt väder över en längre tid och då kan allt möjligt väder inträffa utan att man kan finna någon egentlig orsak utan alltsammans slutar i oändliga orsakskedjor bakåt i tiden. Ett tydligt orsakssammanhang kan bara identifieras under den tid som ett fenomen är beräkningsbart. Går det över den tiden så famlar man i mörker. När det gäller börskurser eller Lotto så vet man ingenting. Även om det även där finns övertygande ”experter”. IPCC har tydligt markerat osäkerheten i alla sina klimatrapporter. Man vet helt enkelt inte hur mycket varmare det kommer att kunna bli om växthusgaserna fördubblas utan bara att det kommer att ligga mellan 1,5 och 4,5° C. Och detta är i ett globalt medelvärde.

Det är därför som det är något förvånansvärt att Parisöverenskommelsen specificerar ett fixt värde som ligger på 1° C eller helst 0,5° C som ett tolererbart värde! I så måtto tror man mer på den exakta Pariskanonen för 100 år sedan än på dagens forskning. Växthusgaserna har faktiskt redan ökat med drygt 80 procent uttryckt som en ekvivalent koldioxideffekt. En ökning på 100 procent är oundviklig och kommer att inträffa om cirka 20 år enligt alla bedömningar (2018 BP Energy Outlook).

Det är därför klokt att ta med en oundviklig osäkerhet i bedömningarna. Det positiva hittills är att jordens temperaturökning ligger i det lägre intervallet. Låt oss hoppas att det kommer att fortsätta. Det bekymmersamma är att dagens beslutsfattare inte utnyttjar alla möjligheter till att reducera växthusgaserna genom att bygga ut kärnkraften som är fossilfri. Utan kärnkraften skulle de svenska utsläppen varit betydligt högre. I stället gör man motsatsen vilket verkar lika ansvarslöst som att inte se till att Sverige hade ett fullt fungerande brandförsvar även efter Västmanlandkatastrofen. Nu kan man bara hoppas att hjälpen utifrån skall få stopp på jättebränderna och att de inte växer till samma storlek som är vanligt i Kanada och Sibirien. För 15 år sedan omfattade de sibiriska bränderna 190 000 kvadratkilometer eller 19 miljoner hektar!