Socio-ekonomiska faktorer

Anders Leion

Den vanligaste (bort)förklaringen när problem som brottslighet och dåliga skolresultat diskuteras är att ett icke önskat beteende sägs bero på socio-ekonomiska faktorer, till exempel att fattigdom och boende i ett utarmat område skulle förklara detta beteende.

De som använder detta argument har förstås, antar jag, gjort följande kontroller:

1.De har jämfört två grupper, boende i samma område och med ungefär samma inkomster. Den ena gruppen är född utomlands eller har föräldrar födda utomlands. Den andra gruppen är född i Sverige och har svenskfödda föräldrar. Jag har tyvärr inte sett resultatet av en sådan undersökning.

2.De har jämfört brottsligheten hor fattiga personer boende i något armt område i till exempel Baltikum med brottsligheten hos fattiga personer i ett svenskt utanförskapsområde.

3.Slutligen har de funnit anledning att underkänna Amir Sariaslans resultat. Han har visat att brottsligt beteende till stor del är ärftligt.

Jag har nu en svag misstanke att de inte har gjort något av detta. Om så är fallet undrar jag: varför? Jag finner inget svar.

Teorier

Patrik Engellau

Teorier är ett slags förenklade avbildningar av verkligheten, eller delar av verkligheten, som i lyckliga fall tillåter människan att behärska tillvaron på ett för henne själv gynnsamt sätt. Einsteins relativitetsteori, till exempel, som just jag inte begriper, gör det möjligt för folk som begriper teorin att genomföra rymdfärder. Teorin om att vatten expanderar vid uppvärmning och förångning gör att folk kan bygga ångmaskiner.

För att accepteras av människorna måste en teori fungera. Men ”fungera” visar sig vara ett svårt ord som kan betyda helt olika saker, framför allt om man lämnar de naturvetenskapliga teoriernas värld och ger sig in i samhällsteoriernas träskdjungel. Vad det betyder att en ångmaskin fungerar är troligen rätt okontroversiellt, men så är det inte med den praxis som baseras på teorier om samhället. Låt mig ge tre exempel.

Keynesianismen är det enklaste exemplet. Keynes skrev visserligen mycket komplicerade, ofta matematiska, redogörelser för sin teori – ”Den allmänna teorin om sysselsättning, ränta och pengar” – men grundidén kan ett barn tänka ut, nämligen att om varorna står osålda i butikerna och arbetarna blir arbetslösa för att ingen köper deras produktion så kan staten rätta till situationen genom att trycka pengar och själv köpa saker så att ”hjulen kommer igång”.

Läs mer

GÄSTSKRIBENT HANS JENSEVIK: FRÄMLING I SITT EGET LAND, VAD GÖRA?

Den 26 juni i år skrev jag artikeln ”Klarsyn” här på DGS. Den handlade om en viktig kulturell skillnad mellan klan och nationalstat. Människor i nationalstater har utvecklat ett långt drivet rumsligt tänkesätt medan man i klanstater ser sin värld i nätverk av platser. Artikeln diskuterar vad det får för allvarliga konsekvenser, speciellt i ett land som Sverige med svag äganderätt till mark och en fri invandring av invasiva kulturer som etablerar sina platser.

Vad göra? Sverige har gjort det förut, alltså bekämpat klankultur och den brottslighet den innehåller. I Njals saga berättas hur man knäckte gårdarnas klanvälden här i Norden för mer än tusen år sedan. Det fanns inga fängelser på den tiden så som det fortfarande är i invasiva klaner som etablerar sig på olika platser i olika länder. Fängelser kom senare när nationella rättsstater upprättats och det var just det som lagman Njal sysslade med på Island för mer än tusen år sedan. Nu har vi i PK-humanistisk anda döpt om fängelser till kriminalvård. Sverige vänder ”andra kinden till” mot en kultur som sedan 600-talet rituellt huggit huvudet av ”otrogna” med ”kroksabel”. Stympning, som straff, fanns på Njals tid och i värsta fall dömdes man fredlös, så som skedde i Njals saga med ”Gunnar på Lidarende”. Sagor på den tiden var historia. Gunnar fanns! Den sagan är ingen saga.

Nu finns en artikel från en expert att referera till (SVT Nyheter, 14 augusti 2018). Jan Kallberg är en disputerad statsvetare och säkerhetsforskare verksam i USA. Han anger adekvata åtgärder för att framgångsrikt hantera de problem Sverige har idag i och kring våra klanplatser i nio, för nationalekonomer, välkända tuffa punkter.

Läs mer

1 – 0 till friheten i den senaste matchen mot PK-ismen

Patrik Engellau

Jens Ganmans och Magnus Carlssons satirfilm Så att det blir rätt är sällsynt profetisk. Den handlar om att den sökande Louise Epstein-varianten Ulla-Achmed ger sig ut på resa i Sverige för att hitta källan till allt fake news och hat. Ulla-Achmed får inte något riktigt svar även om hens högteknologiska fake news-detektor får utslag exempelvis vid Gjörwellsgatan (i Marieberg, där Dagens Nyheter och Expressen har sina lokaler). Filmen slutar med att dess egen psykiatriker förklarar att Ganman och Carlsson borde låsas in och tvångsmedicineras ”precis som på den gamla goda tiden i DDR” varpå Ulla-Achmed kör ned i sjön och drunknar.

Läs mer

Vad Tino Sanandaji och The New York Times har gemensamt

Patrik Engellau

I USA är pressen, The New York Times till exempel, noggrann med att granska den verkställande makten, det vill säga presidenten, och att räkna hans lögner. Det är, enligt min uppfattning, lovvärt och precis vad den fjärde statsmakten, alltså media, är till för. I USA, detta den moderna demokratins urboning, bedöms det inte räcka med att den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten balanserar varandra, utan det anses också behövas en fjärde statsmakt, pressen, som oberoende av de övriga statsmakterna rapporterar till medborgarna hur dessa andra statsmakter sköter sig. Jag tycker detta upplägg är imponerande. Så har det också fungerat utan större förändringar i snart ett kvarts årtusende. Den svenska konstitutionen har mindre än femtio år på nacken och måste ändras hela tiden så uppenbarligen har vi något att lära oss.

I Sverige finns ingen motsvarighet till en oberoende press som bevakar överheten och räknar dess eventuella lögner och sedan rapporterar därom till medborgarna. Den svenska pressen står nämligen på maktens, i vårt fall det härskande politikerväldets, sida. Den är inte oberoende av makten utan snarare en del av makten eller snarare dess lydiga härold. Till stor del beror det rimligtvis på att media, i varje fall de dominerande eterkanalerna, ägs av staten. (En gång hörde jag en svensk radiokorrespondent med placering i Moskva förklara att det var en väldig skillnad mellan ”den statskontrollerade” ryska television och svensk ”public service”. Å fasiken, tänkte jag, han har fattat något som jag inte begripit.)

Läs mer

Gästskribent Sten Lindgren: Partistöd

Många anser att politikerna, särskilt på riksplanet, distanserat sig ordentligt från sina väljare och gräsrötter. Det finns givetvis inte en enskild orsak till detta men frågan är om inte införandet av partistöd haft en avgörande betydelse.

Partistödet infördes på 60-talet, initialt riktat till riksdagspartier, senare tillkom motsvarande stöd även på kommunal- och landstingsnivå. Totalt uppgår idag detta stöd till minst 1,2 miljarder kronor årligen och har ökat cirka fem gånger i fast penningvärde sedan starten. Nästan alla kommuner och landsting betalar ut partistöd. Nivån på bidragen beslutas av de politiska partierna och har blivit en bekväm finansieringskälla för dessa.

Redan själva förfarandet kring partistöd får anses vara oetiskt eftersom den enda granskning som görs av hur partistödet använts sker genom att partierna själva utser sina granskare.

Allvarligast är dock de negativa politiska effekterna av partistödet, där nog flertalet, om de visste, skulle anse att partistödet har motsatt effekt mot angivna mål. Partistödet försvagar i själva verket demokratin. Den mest uppenbara negativa konsekvensen är att partierna har gjort sig oberoende av medlemmarna, vilket självklart innebär minskade incitament att vara lyhörda för medlemmarnas intressen.

Läs mer

Vad händer utanför Platons grotta?

Patrik Engellau

Platons metafor om grottan som beskrivning av hur människor uppfattar världen är enligt min uppfattning mycket träffande. Det händer saker ute i något slags verklighet, men människorna förmår inte iaktta dessa händelser direkt eftersom de sitter i en grotta med ryggen mot utgången. Vad de ser är skuggor av verklighetens skeenden på grottans vägg . Av dessa snedvridna avbilder måste de försöka tolka sin tillvaro.

Så känns det inte minst i politiken, kanske särskilt så här strax före ett val. Politiker och journalister säger saker som känns lika lite konkreta som fladdrande skuggor men som ändå har något slags oklar förbindelse med en verklighet vars existens vi är övertygade om men vars karaktär känns diffus.

Till exempel har Sveriges Television anat att den gamla höger/vänster-skalan för analys av politiska partiers ställning inte längre stämmer utan måste ersättas, eller åtminstone kompletteras, med något annat. Därför har det statliga bolaget beslutat att försöka utplacera partierna i nedanstående fyrfältare där höger/vänster-skalan kompletteras med en ny vertikal dimension.

Läs mer

Valet 2018 kan bli det smutsigaste någonsin

Jan-Olof Sandgren

Vill man tjäna en hacka i valtider kan man alltid jobba som rösträknare. Inför valet 2014 var jag en av dem som anmälde mig, och samtidigt hörde jag att en del aktiva Sverigedemokrater gjorde detsamma. I deras fall handlade det mest om att man, på partiets uppmaning, ville finnas på plats för att övervaka att ”allt gick rätt till”.

Jag kommer ihåg hur jag skrattade. Ytterligare ett bevis för att Sverigedemokrater var ett gäng nördiga, verklighetsfrånvända konspirationsteoretiker, som underskattade den svenska demokratin lika mycket som de överdrev sin egen betydelse.

Det har hänt ganska mycket under de här fyra åren, och idag skrattar jag inte längre.

Både John F. Kennedy och George W. Bush kan ha vunnit varsitt presidentval genom valfusk (även om det är svårt att bevisa), så sånt kan tydligen inträffa i de bästa av demokratier. Inte så att valfusket i USA varit omfattande, men när det väger exakt jämnt mellan två kandidater kan ett litet antal falska röster fälla utslaget.

En del illavarslande tecken tyder på att den 9 september kan bli ett betydligt ”smutsigare” val än vi är vana vid.

Läs mer

Teorin om slaveriet och den strukturella rasismen

Patrik Engellau

I Brasilien finns mycket mer rasblandning än i andra länder, exempelvis USA, som också importerade miljontals slavar från Afrika. Det beror på att de vita kolonialisterna, som var portugiser, inte tog med sig vita kvinnor hemifrån när de reste till Brasilien. De hade nämligen inte för avsikt att bosätta sig där utan bara tjäna ihop lite pengar och sedan återvända till Portugal för att bilda familj. Under tiden hade de ihop det med svarta kvinnor och indianskor. Om ett samhälle håller på sådär i några sekler blir det en väldig rasblandning.

Har då Brasilien ingen rasism eftersom umgänget över rasgränserna var så relativt fördomsfritt om man jämför med USA (för att inte säga Sydafrika under apartheidtiden)? Det finns två mer eller mindre etablerade svar på den frågan. Det första svaret, som numera anses fel och gammalmodigt, är att den sociala skiktningen gick mer efter individens ekonomi än efter hans hudfärg. (Det finns en historia om en mörkhyad officer som upphöjdes till överste och därefter betraktades som vit eftersom regementet inte kunde hålla sig med färgade chefspersoner.) Det andra svaret är det som utvecklats i USA och därför tillämpas i alla länder, nämligen att det finns strukturell rasism överallt, även i Sverige och Brasilien, som håller de svarta tillbaka. Och det kan inte förnekas att folk med mörk hudfärg i Brasilien framför allt återfinns på samhällets lägre nivåer.

Om man frågar ljusa brasilianare som inte är rasister vad detta beror på – de som är rasister har sin speciella förklaring – så hänvisar de liksom motsvarande amerikaner till slaveriets effekter. Slaveriet i Brasilien upphörde ungefär tjugo år senare än i USA. I båda fallen pekar man numera på samma sociala mekanismer och orsakskedjor som skäl till de svartas fortfarande sämre sociala och ekonomiska ställning. Det beror på slaveriet.

Läs mer

Gästskribent Elöd Szanto: Om stolta nationer i idrott

Visst är idrott härligt och prestationerna av våra hjältar kan lyfta självkänslan hos ett helt folk. Det jag undrar ibland är dock hur mycket sådan nationell självkänsla vi bör anamma innan vi blir helt löjliga och utskrattade.

Sverige är en liten nation med per definition begränsade humana resurser. Med en ganska klok politik parad med en rejäl plånbok har vi lyckats skapa oss en mycket bra position i idrottsvärlden. Den svenska föreningskulturen understödd av kommunala och nationella subventioner har lyft svenska idrottares prestationer långt över alla förväntningar som landets storlek skulle kunna motivera i relation till den övriga världen.

Jag lyfter på hatten och medger att Sverige är en toppennation i idrott och folkhälsa, precis som flera nordiska länder är föredömen på området.

Varför då stoltsera med lånta fjädrar?

Jag själv är en utböling som beundrar de framgångar Sverige har åstadkommit på egen hand. Samtidigt tycker jag att det bara är löjligt och pinsamt att kalla inköpta talangers prestationer för ”svenska”.

Stavhopp och friidrott är bara ett par aktuella exempel där Sverige konsekvent har köpt in ”medaljkandidater” och ”rekordhållare” som inte talar svenska, inte känner något för Finnkampen och skattar utomlands.

Läs mer

Lars Vilks rondellhund

Konstnären Lars Vilks har ritat en rondellhund som han menar ska föreställa profeten Mohammed. Så här ser teckningen ut:

Teckningen ska, på grunder som jag inte bryr mig om att försöka förstå, ha blivit nobbad av Fotografiska Muséet. Muséet har förstås rätt att nobba vad det vill.

Jag är inte särskilt förtjust i teckningen men eftersom den blivit en symbol för yttrandefriheten vill jag gärna publicera den som en gest av solidaritet mot västerlandets grundläggande värderingar om att man ska få säga och rita vad som helst även om det inte är så himla klokt eller märkvärdigt eller ens välformulerat eller snyggt eller artigt. Yttrandefriheten ska tillåta nästan vad smörja som helst.

Denna publicering är i all enkelhet ett ställningstagande för traditionell västerländsk yttrandefrihet.

Patrik Engellau

Skapande förstörelse

Anders Leion

Jag brukar fiska i olika länders TV-utbud för att försöka komma på något nytt och intressant. För ett par månader sedan hittade jag Matador i den danska statliga televisionens programlager. Jag hade ett svagt minne från början på åttiotalet då jag såg en del av avsnitten. (Det finns 20). Jag började se direkt – på danska utan svensk textning. Och jag var fast. Men jag hann inte se alla avsnitt. Man tog bort serien från uppspelningslagret. Det hade väl gått för lång tid sedan man sände serien direkt, i restaurerat skick.

Jag kände mig tvungen att köpa Matador. Den finns på DVD. Jag började om och såg hela serien, nu med svensk text. Upplevelsen blev annorlunda. Jag förstod ju mer, men samtidigt var jag nog inte lika lyhört lyssnande. Det var bekvämare.

Nu har jag börjat om för tredje gången – med dansk text. Och serien blir återigen bättre. Den svenska textningen gjorde framställningen trögare, förståndigare. När bara danskan används blir den kvickare och roligare. Så vitt jag förstår är talad danska just kvickare, spänstigare, i alla fall i denna underbara serie. (Min latinska ordbok håller med mig. Den tar hjälp av danskan för att illustrera olika betydelser av kvick: /eg. = vivus; jfr kvickna/ särskilt motsv. de danska orden: vittig, lunefuld: acutus, ridiculus).

Man får lära sig olika danska uttryck för välkända, svenska begrepp. Matador står här för Monopol, sällskapsspelet. Den som driver handlingen framåt är i det första avsnittet resande i manufaktur. Han kommer med sin lilla son vid handen till den stad, där han sedan med sina verksamheter från slutet av tjugutalet till början av femtiotalet helt kommer att förändra näringslivet och den sociala hierarkin.

Läs mer

En latinamerikansk populist

Patrik Engellau

En sak som förundrat mig sedan jag för några år sedan på kul började fördjupa mig i brasilianska förhållanden är hur mycket landets politiska situation liknar den som råder i samhällen som jag har bättre hum om, närmare bestämt Sverige, Västeuropa och USA, kort sagt den så kallade i-världen. Historiskt finns inget som skulle kunna förklara varför den brasilianska politiska kulturen har en enda gen gemensam med den svenska.

Men det finns en annan förklaring, min standardförklaring. Både Brasilien och Sverige liksom de flesta andra nationella kulturer är lokala implementationer av den härskande amerikanska världskulturen. Brasilien har därför nästan lika mycket PK-ism och identitetspolitik som Sverige. Till exempel har pensionärer förtur när flygplan ska embarkeras. Naturligtvis har Brasilien därför numera också populistiska politiker även om de brasilianska populisterna förhåller sig till de svenska ungefär som den bjärta papegojan till den mer diskreta gråsparven.

En månad efter de svenska valen, den sjunde oktober, ska Brasilien hålla allmänna val (med en andra omgång i de fall det behövs den 28 oktober). Bland annat ska det väljas president.

Det finns två huvudkandidater. Den ena är arbetarpartiets förutvarande president Lula da Silva som nyligen suttit inne för tagande av mutor (i detta fall en bostadsrätt i en fashionabel badort i hans hemstat São Paulo). En opinionsundersökning ger honom 35 procent. Problemet är att brasiliansk lag troligen förbjuder dömda brottslingar, som ännu inte avtjänat hela sitt straff, att tillträda presidentämbetet. Lulas chanser verkar därför begränsade. Nästa man i ordningen är populisten Jair Bolsonaro, 63 år. Han ligger på över 20 procent i opinionsundersökningar och därmed högt över de andra tänkbara presidentkandidaterna.

Läs mer

Radikala förändringar är osannolika

Patrik Engellau

För ett halvår sedan publicerade jag en fingerad intervju med dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson där jag framställde honom som motsatsen till det PK-istiska mähä som den allmänna opinionen tycks vilja göra honom till, nämligen i stället som en luttrad och lite cynisk makthavare som sa, ungefär, att vi får grilla korv med buset eftersom den svenska opinionen inte tål det kalla stål som skulle behövas.

Kallt stål betyder i det här fallet exempelvis att polisen använder mer våld varvid det är oundvikligt att polisen dödar fler människor. Sverige ligger enligt min bedömning kanske 25 år efter Rio de Janeiro i eskalerat våld i utanförskapsområden och no go-zoner. Allt som sker hos oss verkar ha skett där för några decennier sedan.

I en annan text jämförde jag hur många som dödas av poliser i Sverige, Brasilien och, för att få lite balans, USA. Här är de sammanfattande slutsatserna:

I USA dödade polisen 963 personer år 2016. Det skulle motsvara ungefär 30 personer i Sverige. I Rio de Janeiro är motsvarande siffra 700 omräknat efter svenska förhållanden. Den verkliga siffran för Sverige har i några årtionden legat på en polisdödad person per år.

Läs mer

Prinsessorna på ärten

Jan-Olof Sandgren

Ibland misstänker jag att H C Andersen var en satiriker som föredrog att skriva sagor för barn för att samtiden inte skulle märka att han doppat pennan i gift.

Jag tänker till exempel på sagan om prinsen som ville gifta sig, men inte hittade någon som dög, tills en dag en prinsessa dök upp utanför slottsporten. För att få veta om hon var en riktig prinsessa placerade drottningen försåtligt en ärta i sängen, varpå hon bäddade med tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolstrar. På morgonen befanns prinsessan vara gul och blå över hela kroppen för att hon ”legat på något hårt”. Då förstod alla, inklusive prinsen, att hon var av rätta virket och han tog henne till hustru. ”Se, det var en riktig historia!” avslutar Andersen sin berättelse.

Att vara känslig, hjälplös och totalt oförmögen att uthärda minsta obehag kan vara en kvalitetsstämpel i Andersens värld, men kännetecknar också den feministkultur som håller på att ta över brittiska campus. I varje fall om man får tro Brendan O’Neill, redaktör för webbtidningen Spiked och stolt innehavare av titeln ”Den mest hatade mannen på brittiska campus”. Han brukar jämföra brittiska studenter med Stepfords wives och berättar till exempel hur han under en debatt fick en student att hyperventilera, så till den grad att hon fick andningssvårigheter och måste hjälpas ut ur rummet.

Läs mer

Gästskribent Hans Bergström: Var finns försvaret av den nya svenska modellen?

Hans Bergström

Val har många funktioner och konsekvenser. Till de minst betydelsefulla hör förverkligandet av de program och proklamationer som partier saluför i parti och minut, mest i syfte att nå ut via medierna. Partiledningar vill uppfylla vallöften, men verkligheten efter ett val blir regelmässigt helt annorlunda än vad som antogs före val. Konkreta förhandsplaner behöver ofta förskjutas eller förverkas. Viktigast för bilden av en regering fyra år senare är för det mesta sådant som få hade en aaaaning om när den kom till. Vem förstod i augusti 2014 hur dramatiskt flyktingvågen 2015 skulle komma att påverka allt: bostadssituationen, skolan, vården, utgifterna, polisen, gängbildningen?

Tre funktioner av val som är viktigare än valprogram är:

-Att utkräva ansvar för skötseln av landet.
-Att ge en idériktning för vadhelst som kan dyka upp av problem framöver.
-Att sätta gränser för vad troende aktivister i partierna kan tänkas hitta på.

På det här finns åtskilliga exempel i svensk politisk historia.

Många som röstar på Sverigedemokraterna i årets riksdagsval torde göra det för att det är enda sättet att utkräva ansvar för den huvudlösa invandringspolitik som började med överenskommelsen Alliansen/Miljöpartiet 2011 och fortsatte med den rödgröna regeringen 2014. Detta är en rationell valhandling, givet att sju partier delar ansvaret.

Läs mer

Gästskribent Gunilla Edelstam: Om nödvändigheten av att ge medborgaren större makt över politiken

Politikerna representerar inte längre sina väljare utan har konstituerat sig som ett eget intresse. De klarar inte att styra de samhälleliga basfunktionerna såsom brandskydd, skydd mot främmande makt eller skydd mot kriminalitet. Medborgare kan enbart försöka rösta bort partier och deras politiker. Detta räcker inte.

Den enskilde medborgaren borde ha möjlighet att föra fram sin kritik mot politiker och få kritiken bedömd av en särskild domstol. Domstolen skall pröva om politikerna uppfyller det de enligt grundlagen är tillsatta att sköta. Vi måste göra Sverige till en konstitutionell demokrati och det kräver ändringar i grundlagen.

Den av våra grundlagar som lägger grunden för statens maktutövning, Regeringsformen, ses huvudsakligen som en arbetsordning för regering och riksdag. Här hittar man regler om hur riksdag och regering bildas, hur lagstiftning går till och hur internationella överenskommelser ingås. Men letar man efter vad det är som regering och riksdag faktiskt skall göra när det gäller den konkreta verksamheten som de skall sköta, finns inte förpliktelser för staten och dess företrädare angivna. Det står inget om statens ansvar att skydda medborgarna och deras egendom mot bränder eller att staten har ett ansvar för att skydda oss mot angrepp från främmande makt. Inte heller att staten ska ansvara för att brott blir utredda och skyldiga blir fällda. Sedan stater bildades har detta varit staternas basfunktioner. I Regeringsformen nämns inte dessa basfunktioner. Istället är det upp till riksdag och regering att, via lag, förordning och budget, utöva sin makt.

Läs mer

Ny podd! Fortsatt massinvandring till Sverige

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 21 augusti), pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist, författare och skribent här på Det Goda Samhället. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangets medier.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappast är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I detta avsnitt av Tankar från framtiden pratar vi bland annat om hur den ansvarslösa massinvandringen till Sverige fortsätter trots politikernas tal om ordning och reda och att ”asylreglerna har anpassats till EU:s miniminivå”. Massinvandringen är vår tids största fråga och den kommer att förändra vårt land i grunden. Vi pratar också om hur medierna och vänstern dumpat den svenska underklassen till förmån för de icke-västliga invandrarna.

Läs mer

Våldtäkter

Patrik Engellau

Den här artikeln handlar egentligen om att politiker ljuger och om att även den ilsknaste journalist måste göra sina hemläxor för att kunna slå in poänger. Men låt mig börja med lite fakta.

Teveprogrammet Uppdrag Granskning har nyligen ”kartlagt alla som dömts för våldtäkt och försök till våldtäkt de senaste fem åren”. Av dessa dömda visade sig 58 procent vara födda utomlands.

Läs mer

En möjligen paranoid betraktelse

Patrik Engellau

Låt mig börja med tre observationer.

Den första observation är att Pridefestivalen gillar alla riksdagspartier utom sverigedemokraterna. Det märkte man på festivalens partiledardebatt på Kulturhuset i Stockholm där alla riksdagens partiledare – plus ledaren för Fi – fick vara med men inte Jimmie Åkesson. SD-ledaren representerades i stället av en uppblåsbar plastelefant. Här hymlar inte Pride. Ordföranden Sandra Ehne i festivalstiftelsen (som också är ordförande i RFSL; organisationerna verkar hänga mycket nära ihop) säger att ”de enda vi inte samarbetar med eller pratar med i vårt påverkansarbete är Sverigedemokraterna”.

Den andra observationen, som är min egen privata och kanske inte delas av andra, är att själva Prideparaden var en osmaklig föreställning. Där fanns hel- eller halvnakna, ofta feta och motbjudande kroppar, som skamlöst bjöd ut sina skavanker till beskådande, ofta med obehagliga attribut som kedjor. (Alla var inte sådana. Det fanns också människor man kunde betrakta med behag.)

Jag tror att det i allmänhet finns mer mening i saker än vad som framträder på ytan. Att jag blev äcklad beror, tror jag, på att syftet var att sådana medelklassare som jag skulle bli äcklade. Företeelsen är känd från slutet på 1800-talet under beteckningen ”épater les bourgeois” – chockera medelklassen – och var mottot för de självutnämnt ”dekadenta” poeter som gjort det till sin livsuppgift att väcka anstöt hos vanliga människor, exempelvis Charles Baudelaire och Oscar Wilde. Tricket fungerade den här gången också.

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Media har skapat vetenskapsföraktet

I ljuset av den senaste klimatdebatten är det flera journalister som ojar sig över vetenskapsfientliga, outbildade och expertföraktande svenskar som inte accepterar idén att vår planet står på ruinens brant och att elcykeln är mänsklighetens frälsning. Oavsett hur mycket sanning som ligger i denna idé, så är det dock ett faktum att det är media själva som odlat föraktet och skepticismen mot vetenskap.

Hur har man gjort detta? Först och främst genom att profitera på enskilda studier vars resultat man förvridit till oigenkännlighet. I princip varje vecka har kvällstidningarna en löpsedel i stil med ”Forskare varnar: Din huvudvärk kan vara dödlig sjukdom”. I den mån det nu ligger en studie till grund för löpsedeln, så är det uteslutande en studie som visar något i stil med att i ett på hundratusen fall så är huvudvärk ett symptom på en annan sjukdom som i ett på tiotusen fall slutar med döden. Men varför låta såna detaljer stå i vägen för en väldigt lönsam löpsedel?

Media undergräver också vetenskapen genom att publicera forskning utan att förtydliga vem som ligger bakom den. Har ni någonsin läst en artikel om hur nykterister lever farligt och ett glas vin om dagen faktiskt är bra för hälsan? I princip alla studier som påvisar positiva effekter av alkoholkonsumtion är sponsrade av alkoholindustrin. Om man endast tittar på oberoende studier så står det klart att det inte finns någon nyttig alkoholkonsumtion. Den strategi alkoholindustrin använder idag är så gott som identiskt med den som tobaksindustrin hade för 40 – 50 år sedan: Sponsra forskare, anställa effektiva PR-agenter som sprider forskningsresultaten och rekommendera ”måttlig” konsumtion som ett alternativ till ”extrema” lösningar som att helt sluta röka.

Läs mer

Ett upprop till landets politiker

Lennart Bengtsson

Vi förstår att det är viktigt för Er att lösa jordens klimatproblem. Vi förstår också Er ambition att Sverige skall ta ledningen på detta område. Vi förstår också att Ni är oroade över den höga sommartemperaturen under juli månad som innebar att det blev lika varmt som somrarna 1901 och 1914. Emellertid och delvis på grund av att hettan inte längre är något övergripande och pressande problem så föreslår vi att Ni tar och koncentrerar Er på att lösa dagens bilbränder och annan omfattande skadegörelse. Jag hoppas Ni förstår att dagens situation tenderar att bli okontrollerbar.
Läs mer

Roland Huntford var en visionär

Gunnar Sandelin

Roland Huntford var under åren 1963-1970 korrespondent i Stockholm för den anrika brittiska tidningen Observer. 1971 gav han ut en näst intill klärvoajant, men dessvärre för en större publik förbisedd bok om Sverige, The New Totalitarians (i översättning Det blinda Sverige, TEMA förlag). Där beskrev han svenskarna som ”nytotalitärer”, i en slags orwellsk lightversion. Vi var det enda land i världen där medborgarna blint lydde staten. Det behövdes inte någon formell diktatur eller gulagarkipelag. Efter 40 år av socialdemokratiskt maktinnehav hade svensken formats till att se sig som ett med statsapparaten.

Det var vårt fogliga sinnelag som lade grunden till detta, menade han. Svensken kysste sina bojor medan han kastade tacksamma blickar mot det byråkratiska himlavalvet, där stjärnorna tindrade med budskapet ”ökad jämlikhet”. Bakgrunden till denna frivilliga underkastelse, liksom tilltron till social ingenjörskonst, var att vi levde i ett slags reservat, skonade från de traumatiska konflikter som drabbat resten av Europa under 1900-talet. I svenskens medvetande fanns ingenting finare än att bli generaldirektör för ett statligt verk, påstod Huntford.

År 1970 var mindre än sju procent av befolkningen född i ett annat land och flyktingar var ännu inte någon större politisk fråga. Ändå var det under denna period som grunden till den ”Humanitära Stormakten” lades. Det skedde genom att vänsterpolitiker med Olof Palme i spetsen omdirigerade fokus från den inhemska underklassen till ”internationell solidaritet”, vilket de ville bli världsledande på. Sedan landsfadern Tage Erlander 1969 lämnat över rodret fick denne unge man från överklassen partiets elit att allt mer rikta blickarna utåt. Stöd till tredje världens ”befrielserörelser” blev en viktig politisk fråga. Journalisten Bengt G Nilsson är den som senast förtjänstfullt har berättat om detta. Bakom ryggen på väljarna fördes många skattemiljarder över till kommunistiska befrielserörelser i Afrika.

Läs mer

Varför jag inte tror på Sverige

 

Patrik Engellau

Jag har mycket erfarenhet. Erfarenhet är en sorts kunskap som uppstår genom livet, framför allt när man gör fel. Inget ger så mycket lärdom som just fel. Att jag har mycket erfarenhet beror på att jag gjort många fel (och jag hoppas att jag inte gjort mitt sista misstag).

Mina flesta misstag beror på att jag litat på folk. Kanske är jag ovanligt godtrogen, kanske är tilliten till andra ett speciellt svenskt karaktärsdrag (som skulle kunna förklara varför vi i Tyskland kallas die dummen Schweden – om vi nu gör det; konceptet är möjligen en skröna).

Men jag har lärt mig att till nöds hantera min godtrogenhet. Min utgångspunkt är att jag inte litar på någon förrän, och då endast preliminärt, vederbörande har sagt två eller flera saker som stämmer med vad jag själv lärt mig om världen. Om vederbörande säger något som förvånar mig ställer jag kontrollfrågor för att veta som jag ska ta honom på allvar eller tyst avfärda honom som en normalpladdrare som man inte behöver bry sig så mycket om (även om han är en hygglig karl som jag gärna dricker en öl med).

Läs mer

Mitt biståndsprojekt

Jan-Olof Sandgren

Jag brukar vara ganska ”njugg” när det kommer till välgörenhet eller snål kanske man skulle säga. Jag har rest i en del fattiga länder och vart jag kommer stöter jag på två kategorier av människor. Såna jag gillar och såna jag inte gillar. Dom jag gillar brukar vara i klar majoritet, men det kan vara svårt att se skillnaden om man inte bekantar sig närmare. Alla ser faktiskt ungefär lika fattiga ut, och enligt gängse humanistiska normer borde alla ha samma rätt till mitt bistånd. Fast här ställs jag inför ett moraliskt dilemma.

Hur många gånger man än sjunger ”We are the world” kommer man inte ifrån det faktum att vi alla är individer, och vissa individer verkar vara funtade så att de gör världen sämre. Medan andra tycks göra den bättre. I många fall är det svårt att avgöra vilket.

Det finns dock en typ av bistånd som man utan betänkligheter kan vräka ut över världen i övermått, och det är kunskap. I sammanhanget erinrar jag mig några rader ur Havamal:

Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett.

För ungefär tjugo år sedan fick webbentreprenören Jimmy Wales och filosofen Larry Sanger en lysande idé. Man tänkte sig en global kunskapsbank tillgänglig för alla, som med hjälp av aktiva användare och fri källkod skulle ”producera sig själv”. Artiklar kunde kontrolleras och korrigeras av läsarna själva och på så sätt skulle sajten hållas evigt aktuell och utvecklas likt en levande organism. För att i möjligaste mån bevara sitt oberoende får den inte innehålla några annonser.

Läs mer

Två ödesfrågor

Patrik Engellau

Inget är helt säkert utom skatterna och döden, sa Benjamin Franklin. Det känns som en väl underbyggd ståndpunkt. Det betyder rimligtvis att man kan hysa tvivel i två andra för vår tid betydelsefulla och kontroversiella frågor, nämligen klimatet och migrationen. Är dessa företeelser allvarliga problem eller är de inte det?

Många människor har benfasta övertygelser om klimatet och migrationen (eller åtminstone endera frågan) för vilka de ofta anför tydliga vetenskapliga bevis. ”The science is settled”, försäkrar klimatalarmisterna, ”jorden är dömd till undergång om genomsnittstemperaturen stiger mer än två grader över förindustriell tid.” (Av en händelse träffade jag nyligen en israelisk irrigationsexpert som hävdade att tvågradersgränsen redan passerats med råge i Israel och att man vidtar praktiska motåtgärder, till exempel att starta konstbevattningen tidigare inför sådden.)

I migrationsfrågan tycks vetenskapen – som jag misstänker i frågor som dessa till stor del styrs av tidsandan och forskarnas egna intressen – alltmer ambivalent. För några år sedan ansågs migrationen synnerligen gynnsam, ja nödvändig, för länder som Sverige, idag är det mer fifty fifty.

Därmed har jag kommit till min försöksvisa och obevisade observation. Objektivt finns alltså inte, tror jag, någon oomkullrunkelig sanning i dessa frågor. Det finns i båda fallen folk som är djupt troende åt det ena eller andra hållet, men någon slutgiltig sanning har vi ännu inte (om det någonsin kommer några slutgiltiga sanningar i detta slags spörsmål). Men det hindrar inte att även tvivlare och osäkra människor tvingas ta ställning. Det är det som är demokrati, det vill säga att folket ska säga sitt i frågor som samhället måste förhålla sig till även om det saknas expertkunskap eller där en möjlig sanning ligger bortom expertkunskapen.

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Vi behöver fler yrkesförbud

Termen yrkesförbud associeras mest av allt med Östtyskland, där regimkritiker kunde beläggas med förbud att arbeta. Yrkesförbud förekommer dock även i västvärlden inom yrken som kräver en licens för att utövas, exempelvis läkare och advokater som vid grov misskötsel kan få sin licens indragen och därmed i praktiken beläggas med yrkesförbud inom det yrke där de är utbildade.

Detta är givetvis positivt – ingen vill riskera att en läkare som avsiktligt felbehandlat en patient får fortsätta i yrket någon annanstans. Faktum är att yrkesförbud, så länge de är någorlunda specifika, inte alls är något totalitärt påfund utan något som borde vara möjligt att utfärda även i yrken där ingen licens krävs.

För att ta ett uppenbart exempel: Dan Eliasson. Förutsatt att Socialdemokraterna förlorar makten i valet nästa månad så kommer Eliasson nästan helt säkert att tappa sitt jobb som chef för MSB, och han kommer inte heller att utses till någon annan position av regeringen. Detta hindrar dock inte Eliasson från att fortsätta sin karriär i den offentliga sektorn då de allra flesta positioner, även chefspositioner, ju inte tillsätts direkt av regeringen. Alla som följt Eliassons karriär har förstått att han har många vänner inom byråkratin, och en borgerlig/sverigedemokratisk regering har idag inga lagliga för att stoppa honom från att anställas igen. Personer som Eliasson borde helt enkelt kunna få yrkesförbud från den offentliga sektorn.

Läs mer

Synpunkter på Värdegrunden från den Nationella Samordnaren mot PK-ism, nämligen jag själv

Patrik Engellau

Vi bör sluta betrakta PK-ismen som en serie stolliga och osammanhängande teorier som ett antal offentligfinansierade aktivister – varav de flesta har statlig eller kommunal anställning – artikulerar för att dessa människor har kulturmarxistiska eller andra slags vänsterböjelser. PK-ismen har inget med traditionell marxism eller vänster att göra. Till exempel föraktade Marx sådana utslagna och eftersatta grupper som särskilt värnas av PK-ismen och kallade dem nedsättande för trasproletariat och ansåg dem odugliga till allt nyttigt samhällsbygge.

En del av PK-ismens påstådda sanningar håller naturligtvis inte för intellektuell granskning. En särskilt dum sanning är exempelvis det där om att alla utsagor om samhället är lika bra eftersom det inte kan fastställas någon absolut och evig sanning. Det är som att säga att alla höjdhoppare hoppar lika högt eftersom man inte vet hur högt ett höjdhopp kan bli. Trots PK-isternas föreställningar är vissa utsagor om samhället mer användbara än andra. Att en grundskoleelev har en egen teori om världens skapelse ger inte vederbörande vetenskaplig status även om vetenskaparna är osäkra på hur skapelsen gick till.

Men PK-ismens sociala funktion är inte att presentera vetenskapligt hållbara teorier, den är att legitimera maktutövning. Där påminner den om marxismen. Marxismen sa inte så mycket om verkligheten, men den dög fint till att stötta kommunistpartiets diktatur. Så är det även med PK-ismen. Dess påståenden må vara världsfrämmande men dess uppgift är inte att ge mänskligheten intellektuell ledning utan att lägga ett fundament för politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets maktutövning. Härskarteknik och vetenskapligt sanningssökande är olika saker.

Läs mer

Det är Ahmed och Muhammed som bränner bilar

Mohamed Omar

Bilarna brann på Frölunda torg. Det är det samhället som vänstern – både den rödgröna vänstern och den borgerliga vänstern – har skapat. Bränderna är ett resultat av etablissemangets misslyckade invandrings- och integrationspolitik. De som bränner bilar är framför allt unga män med ”mångkulturell bakgrund”, det vill säga antingen kommer de själva eller deras föräldrar från Afrika och Mellanöstern.

Men vänstern vill inte ta ansvar för vad de gjort med sina ”goda” och ”humana” politik. De vill inte ta ansvar för att de gjort det sämre både för ursprungsbefolkningen och invandrarna. De vill inte ta ansvar för att deras invandringspolitik varit ansvarslöst genomförd och alldeles för stor. I stället tar de till bisarra konspirationsteorier.

Den vänsterextrema aktivisten och rapparen Silvana Imam menade att ”SD-sympatisörer” eller nazister låg bakom bilbränderna. Hon vet nog bättre. Jag har svårt att tro att en rappare med viss kunskap om ungdomskulturen i förorterna inte kan ha ett hum om vilken grupp eller vilken typ av människor som bränner bilar. Det är inte Kalle och Pelle. Men hon vill väl att det mångkulturella projektet, islamiseringen och massinvandringen ska fortsätta. Oklart varför då hon som lesbisk kvinna kommer att få det allt svårare ju mer likt Mellanöstern Sverige blir.

För andra kan det dock handla om en kombination av förnekelse, manipulation och bristande verklighetskontakt. En studie visade nyligen att ytterst få politiker – bara en procent (!) av alla riksdagskandidater i årets val – själva bor i de invandrartäta, så kallade särskilt utsatta områdena. Vänsterpolitikern Johan Hedin, Centerpartiets rättspolitiske talesperson, skrev på Facebook att han var övertygad om att det fanns en agenda bakom bränderna. Brännarna har velat ”påverka valutgången”. Inlägget har gillats av två andra vänsterprofiler, förra justitieministern Beatrice Ask (M) och vänsterpartisten Linda Westerlund Snecker.

Läs mer

Ett kulturmöte

Patrik Engellau

Ibland har jag funderat på vad som hände när den vite mannen på sina upptäcktsresor träffade folk från andra kulturer. Columbus, till exempel, vad gjorde han när han kom iland på Bahamas och träffade lokalbefolkningen? Sträckte han fram handen och sa god dag, jag heter Christofer?

Av en lycklig tillfällighet råkade jag komma över en ögonvittnesskildring av ett motsvarande kulturmöte som inträffade åtta år senare, nämligen när portugisen Pedro Alvares Cabral år 1500 med en flotta på ett dussin skepp landade i det som sedermera kom att kallas Brasilien.

Ögonvittnet hette Pero Vaz de Caminha och var skrivare hos Cabral. Skildringen är ett brev som Pero skrev hem till kung Manuel den Store.

På långt håll såg portugiserna en liten grupp människor på stranden. Cabral sände iland sin närmaste man Nicolau Coelho i en roddbåt. När Coelho kom fram hade det samlats ett tjugotal representanter för lokalbefolkningen. De var ”bruna, nakna utan något som täckte deras blygd. De hade pilbågar och pilar i händerna. Coelho signalerade åt dem att lägga ifrån sig pilbågarna och det gjorde de”. De kastade en huvudbonad av papegojfjädrar till Coelho och han kastade sin röda mössa tillbaka. Det verkade fungera som ett slags ömsesidigt förtroendeskapande åtgärder.

Läs mer