Dagens Medicin publicerade nyligen en artikel av tolv psykologer – ”professorer, docenter och verksamhetschefer” – som krävde mer resurser till psykvården. Standardkrav från det välfärdsindustriella komplexet således och därför inget särskilt att bry sig om. Detta är det bakgrundsbrus vari vi lever och därför lärt oss att inte notera ungefär som fisken och vattnet.

Men en detalj fångade min uppmärksamhet, nämligen uppgiften att ”den nationella kostnaden” för ”psykisk ohälsa” eller möjligen ”psykiatriska diagnoser” uppgår till 70 miljarder kronor per år. Eftersom jag inte vet vad nationell kostnad betyder och ej heller är så säker på psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser ville jag gärna veta mer. 70 miljarder är ändå en och en halv BNP-procent, så det handlar inte om småpengar.

De tolv psykologerna hade inte besvärat sig med källhänvisningar, så jag frågade herr Google. Och se! Bland mycket annat intressant letade Google fram en artikel från 2013 av dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson av vilken det framgick att den psykiska ohälsan var alarmerande – redan då! – och att OECD hade räknat ut att det kostade 70 miljarder ”i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg”. Det gjorde mig inte så mycket klokare, men när jag ändå var där passade jag på att läsa ministerns artikel.

Då slog det mig – och Gud må förlåta mig följande rader – att jag tror att allt det där är ett stort kvacksalveri. Fastän svenskarna varje år får ett rikare och behagligare liv blir vi bara psykiskt sjukare och psykiskt sjukare och så försöker psykologer och deras allierade lura skattebetalarna att om man bara sätter av mer pengar till psykologer så kommer det att lösa sig. Jag tror tvärtom. Psykologer är experter på psykisk ohälsa och vill gärna utveckla sitt gebit. Ju mer psykisk ohälsa som finns desto större fält har de att ploga, så och skörda. Med fler psykologer så kommer det att upptäckas och uppfinnas mer psykisk ohälsa.

Dåvarande socialförsäkringsminister Kristersson instämmer dock med avsevärd entusiasm i kraven på utökad psykvård:

Lägger man till [ovanpå de 70 miljarderna] de omätbara mänskliga kostnaderna står vi inför en av vår tids stora välfärdsutmaningar… Den psykiska ohälsan tar över som dominerande problem i arbetslivet… Psykiska diagnoser står i dag för cirka 40 procent av alla pågående sjukskrivningar och för huvuddelen av ökningen… Psykisk ohälsa är en utmaning som vi som nu bär ansvar för svensk välfärdspolitik måste arbeta med under lång tid framöver. 

En konstig sak är att alla dessa experter inte vet vad den, tydligen särskilt bland unga människor, galopperande psykiska ohälsan beror på. ”Framför allt behöver vi öka kunskapen om psykisk ohälsa och varför den leder till utslagning”, säger Kristersson. ”Vi vet för lite idag.”

Jo, en sak vet vi, förklarar de tolv psykologerna. Även om vi inte vet vad den psykiska ohälsan beror på så vet vi hur vi ska få bukt med den. ”Vi har i dag – efter långvarig systematisk forskning – erhållit stor kunskap om hur personer med olika typer av psykisk ohälsa framgångsrikt kan hjälpas.” Svaret är fler psykologer. Bara psykologerna och deras kollegor får bra jobb så kan ohälsan bero på vad den vill.

Kristersson spekulerar att den psykiska ohälsan kommer sig av att arbetslivet förändrats så att en anställd numera måste ha med andra människor att göra i stället för maskiner:

I Sverige vill vi konkurrera med hög kompetens snarare än med låga löner och sedan 1970 har andelen svenskar som arbetar inom industri och tillverkning minskat med 50 procent. Samtidigt har andelen som jobbar i tjänstesektorn ökat med 50 procent… det betyder också att arbetslivet nu ställer krav på andra kunskaper, på flexibilitet, social interaktionsförmåga och andra egenskaper som är utvecklande, men som också är psykiskt krävande och stressande. För personer som redan har en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning verkar detta ofta betyda att dörren stängs.

40 procent av sjukskrivningarna skulle alltså bero på att folk numera måste umgås med andra människor. Fackförbundet Unionen är inne på ungefär samma spår men skyller på arbetsgivarna. Cheferna är inte tillräckligt tydliga. Det betyder, vad jag förstår, att cheferna inte förmår peka med hela handen varpå de anställda blir psykiskt sjuka.

Och det blir tydligen värre år för år. Det är inte omöjligt att Kristersson och Unionen har rätt. Men då borde vem som helst kunna begripa att problemet inte, som de tolv psykologerna tror, kan lösas ”med läkemedel och/eller olika former av psykologisk behandling”.

Livet är inte bara kaffe med bakelser på fiket i shoppinggallerian. Det är också en massa oundvikligt obehag, bråk och motgångar. Det tar emot, kanske särskilt för unga människor, att upptäcka att livet inte tänker ge dem allt de önskar sig om de bara önskar sig tillräckligt. Livet respekterar inte den värdegrund som Skolverket har formulerat. Det finns inte OS-guld och VD-positioner till alla som vill ha det. Livet har inte garanterat människan lycka. Jag tror att folk blir psykiskt sjuka när de vägrar eller inte fått lära sig att se livet och sig själva i ögonen. Vilket hån att sätta in psykofarmaka mot deras besvikelse. De borde gå och bikta sig i stället eller kanske ha en medmänniska att anförtro sig åt.