Få bestrider idag att Vladimir Putin är en skicklig och framgångsrik ledare för det ryska imperiet. Liksom sin motpart i USA, Trump, så är han knappast något salongslejon eller trivsam småpratare utan en kraftfull och slug företrädare för sitt folk. Sverige har alltid haft ett komplicerat förhållande till den store grannen i öster. Under Sovjettiden var Sverige en god granne och statsbesöken många. Efter kommunismens fall och demokratins genombrott har förhållandet mellan Sverige och Ryssland gradvis försämrats. Boris Jeltsin som var Rysslands store reformator och som införde demokrati efter planhushållningens kollaps hade och har töntstatus i Sverige och är här mest känd för sina dryckesvanor. För bättre förståelse av Jeltsin rekommenderas läsning av Stig Fredriksson utmärkta bok ”Boris Jeltsin”.

Ryssland omfattar elva tidszoner och är världens största land men med en befolkning under 150 miljoner, till ytan dubbelt så stort som USA men med halva dess befolkning. Klimatet är fientligt och medför att Ryssland trots sin storlek egentligen inte kan kallas supermakt; men landet kan knappast heller erövras. En vanlig kommentar från väst är att ingen avser att erövra Ryssland.

Putin, som kan sin historia, vet bättre. Under de senaste 500 åren har Ryssland blivit invaderat åtskilliga gånger, av polackerna 1605, av svenskarna 1708, av fransmännen 1812 och av tyskarna 1914 och 1941, men som sagt aldrig erövrats. Ryssar är besatta av denna sin historia och har därför en ambition att ha ett djup i sitt intresseområde för att kunna bemöta potentiella fiender.
Rysslands ockupation av och införlivande av Krim 2014 är en del av denna ryska säkerhetspolitik. Kravaller i Kiev detta år ledde till att ryssvänlige Victor Janukovytj avsattes som president. Det talades om Natoanslutning av Ukraina, något som Ryssland var berett gå i krig för förhindra. Kortfattat genomförde Ryssland då en destabilisering av Krim, som med Sevastopol som hemmahamn för den ryska flottan alltid sett sig som en del av Ryssland.

Krim erövrades på 1700-talet av Ryssland från Osmanska riket. 1954 överlämnades Krim som en symbolisk gåva från den ryska sovjetrepubliken till den ukrainska sovjetrepubliken. I och med Sovjetunionens fall kom således Krim och Sevastopol med Rysslands enda isfria flottbas att bli en del av en annan, delvis fientlig stat, Ukraina. För Ryssland var risken att tappa denna flottbas krigsorsak. Om Nato då 2014 hade intervenerat och besatt Krim hade vi troligen haft ett storkrig. Väst vek ner sig, vilket Putin säkert räknade med. Han visste ju att Obama var fredspristagare.

För ryssar i allmänhet är det fullkomligt obegripligt att inte Väst fattar att Krim är ryskt. Att den ryska annekteringen av Krim var ett brott mot folkrätten viftades bort. Klart är att annekteringen av Krim ledde till att russofobin åter fick fäste i Väst. Ryssland bestraffades för annekteringen bland annat med handelshinder, som möttes med liknande ryska motåtgärder. Problemet med handelshinder är att de är lätta att införa men svåra att avskaffa. Irritationen över dessa handelshinder är idag stor i Östeuropa, som vill handla med Ryssland. Allt eftersom tiden går undrar man hur Väst ska ta sig ur denna situation. För inte kommer Ryssland att lämna tillbaka Krim till Ukraina. EU vill som bekant framstå som frihandelsvänligt men till följd av Krimkrisen så har vi ett pyrande missnöje hos många medlemsländer som traditionellt handlar med Ryssland.

Varför är Ryssland så annorlunda och varför kan inte Ryssland ”be like us”. För att begripa Ryssland bör man vara bevandrad i kyrkohistoria och förstå att ryssar har helt andra historiska erfarenheter än vi. Ryssland är ortodoxt kristet, dvs det tillhör den ursprungliga kyrkan, som den skapades vid kyrkomötet i Nicea år 325 e.Kr. Ortodoxin är kulturbärande i Ryssland liksom lutherdomen i Sverige.

Många trodde att den spirande ryska demokratin under Jeltsin skulle leda till att Ryssland blev mera likt en västerländsk demokrati. Att det inte blev så kan inte skyllas enbart på Putin eller felsteg från Väst. Den ortodoxa kyrkan har makt över den ryska själen och den ville inte ha, som de ser det, den dekadenta västerländska kulturen i Ryssland. Ryssland slöt sig och det nedärvda hatet mot påvekyrkan fick ett genomslag som bidrog till Putins vägval. Därefter har väst gradvis demoniserat Ryssland, vilket Putin och den ortodoxa kyrkan tagit till intäkt för att gå sin egen väg: statskontrollerad marknadsekonomi, upprustning, modernisering av kärnvapen, regional stormakt som inte tolererar västs inblandning i vad de ser det sitt intresseområde. De regionala spänningar inom Ryssland som Putin ärvde efter Jeltsin ledde till att makten åter centraliserades till Moskva.

Efter att Sverige sett ner på det demokratiska Ryssland under Jeltsin har med Putins ledarskap rysskräcken återvänt till Sverige; samma i USA och Västeuropa, däremot inte i Östeuropa som man hade kunnat förvänta sig. Med rysskräckens återkomst har också de diplomatiska relationerna blivit torftiga och formella. Vad ligger bakom denna rysskräck, russofobi? Den är påtaglig i Europa och hysterisk i USA.

Vi har av erfarenhet i svensk historia anledning till att vara vaksamma i relationen till Ryssland. Emellertid har även Ryssland anledning till att vara vaksam över relationen till Sverige. Om man tar upp ämnet med ryssar så får man genast påtalat att svenskarna under ledning av Jakob De la Gardie intog Moskva 1609 och lämnade inte förrän en svenskvänlig tsar utsetts!

Men kvarstår att i Sverige idag finns en stark rysskräck. Som förklaring brukar hänvisas till ryssarnas härjningar i främst Stockholm skärgård under 1700-talet. Faktum är att denna russofobi är starkt närvarande i framförallt huvudstaden. Få politiker eller diplomater försöker mildra eller tillrättalägga fakta på detta område. Så vitt jag vet är det bara diplomaterna Hans Blix och Sven Hirdman, som har avvikande uppfattning. Jag tror det är dags för Sverige att slå följe med Donald Trump och söka normala, respektfulla förbindelser med Ryssland och tona ner russofobin. Ryssland är en stor granne och kan inte tänkas bort.

Ja men Sverige kan väl gå med i NATO? Det skulle vi ha gjort för länge sedan då möjligheten förelåg. Idag kan det knappast ske utan att hålla Finland i handen – och den handen är inte framsträckt. Dessutom vet vi inte om Nato i nuvarande form finns imorgon.

För att sluta med något uppmuntrande som kanske kan fungera som plåster på russofobin föreslår jag att Du går in på YouTube och lyssnar på Putin när han sjunger Blueberry Hill.

Rune Barnéus är författare och före detta bankman.