Det är nu, när den 52-årige, långa, tanige våldsmannen Bashar al-Assad efter sju långa år vunnit inbördeskriget i Syrien, som jag minns mitt första möte med Damaskus.

Det var våren 1961. Jag hade rest genom hela Mellanöstern. Syrien var något annat – vackert, välklätt, väluppfostrat och med mat som var korsning av fransk (från kolonialtiden) och orientalisk: grodlår till mezzen. Kvinnorna var vackra. Franskan var mera gångbar än engelskan.

Jag skrev i en rapport: ”Damaskus ligger vid randen av öknen. Men atmosfären är klassisk medelhavsstad.”

Jag har genom åren besökt landet många gånger; jag var länge bosatt i grannlandet Libanon och Damaskus blev ett naturligt utflyktsmål. Ännu mera minns jag Franska klubben i världens äldsta stad, Aleppo, araber och greker, armenier, assyrier och syrianer, kurder, tjerkesser, mandéer och turkar samsades vid samma bord och pratade växelkurser för de mest exotiska valutor och hade synpunkter på marknadspriset för korinter. Det var inte en tolerant miljö men de religiösa grupperna var många – sunniter, kristna, alawiter, druser, ismailiter,  mandéer, shiiter, sufer, salafister, yazidier och judar – och religion var en privatfråga.

Jag reste med glädje också till det romerska Palmyra och det multikulturella Qamishli vid Eufrat. De var goda platser – även i ett land med fem konkurrerande spionorganisationer och under klacken på familjen al-Assad och dess vänner.

Av detta är allt borta. Syrien är en rivningstomt. Ingenstans finns så mycket pengar att en återuppbyggnad kan ske. Regimen är förvandlad till en rysk vasall.

Ryssland har fått en militär seger, ett fotfäste i Mellanöstern, militärbaser och chans att arbeta med giftgaser. Omfattande ekonomisk hjälp står inte på programmet.

Iran, som stött den syriska regimen, är nöjt med att i praktiken – genom det militärt allt starkare Hizbollah, en libanesisk milis – nå fram till Medelhavet.

Ruinerna får ligga kvar. De fem miljonerna flyktingar som drivits utomlands låter rötterna växa i Turkiet, Jordanien och Tyskland; de flyttar inte hem igen. De sex miljoner som hemlösa driver runt i Syrien blir ett proletariat. De 500 000 döda kommer inte ens att bli minda som martyrer i en krossad folkresning.

Syrien försvinner från dagordningen och al-Assad – en utbildad ögonläkare, som talar flytande engelska och god franska – härjar ostörd vidare.

Jag medger att jag aldrig trodde att detta skulle ske, när den arabiska våren den 17 december 2010 bröt ut i Tunisien, strax följt av Egypten och Jemen.

Mitt resonemang, som jag framförde i några föredrag, var att alla Mellanösterns stater skulle dras in i det till en början hoppingivande tumultet. Drömmarna om demokrati var oemotståndliga.

Jag gjorde tre undantag: 1) Israel naturligtvis. Där finns redan demokratin. 2) Marocko. Diktaturen där är mildare, landet är mera Västafrika än Mellanöstern, människor där är ganska nöjda. Och 3) Syrien. Människor där, sa jag, aktar sig. De vet med vilken skoningslös kraft regimen slår ner på dem som mopsar sig.

Jag hade våren 1982 i staden Hamah sett resultaten av den syriska arméns krossande av det Muslimska brödraskapets uppror. Pappa al-Assad (Hafez), en flygöverste som i en statskupp 1970 gripit makten, lade staden i ruiner och hade livet av säkert 25 000 landsmän.

De vågar inte en gång till …

Jo. Några pojkar i nedre tonåren sprayade frihetsslogans på en mur, Assads säkerhetsmän slog tillbaka. De sköt barn – och helvetet bröt ut. På sju år har fler än en halv miljon människor dödats. Fem miljoner är flyktingar utomlands (främst i Turkiet och Jordanien). Ytterligare sex miljoner är fördrivna från sina hem och driver rotlösa runt i landet. Typiskt är, att i slutslaget var det välgörenhetsorganisationen White Helmets som fick evakueras till Israel. Välgörarna är föreslagna till Nobels fredspris.

När kriget nu tynat ut är Syrien ett lapptäcke. Assad håller största delen av landmassan, som är knappt hälften av Sveriges. Det finns nu en religiös splittring som inte fanns innan. Området domineras av alawiterna, som är en utbrytarsekt ur shia. Sunni har klumpat ihop sig i nordväst. Kurderna, som också är sunni men sätter sin etnicitet högre än religionen håller mera än en fjärdedel av landet i nordost. Turkiet har ”av säkerhetsskäl” karvat ut ett viktigt stycke land åt sig i norr. I öknen finns fyra små ”öar” där IS härdar ut.

I Syrien ersätts drömmen om en arabisk vår av verkligheten: en fimbulvinter.