Ett av många bestående minnen från de stora skogsbränderna kan dateras till den 20 juli, dagen då statsminister Stefan Löfven gjorde sitt första – hittills enda – uppträdande inför svenska folket. Efter att ha förklarat att läget var mycket allvarligt, vilket knappast var någon hemlighet, valde han att åter dra sig tillbaka till en talande tystnad. På en fråga från en journalist om hur han såg på oppositionens kritik mot regeringen för dess bristande beredskap svarade han lakoniskt att ”Jag bryr mig faktiskt inte”. Detta är oerhört, men inte förvånande.

När Stefan Löfven den 9 september har att möta den svenska valmanskåren kan se tillbaka på fyra år av väl dokumenterad oförmåga att styra landet. Han har slagit rekord inte bara genom att ådra sig sju prickningar i Riksdagens konstitutionsutskott. Han har även presiderat över säkerhetsskandalen på Transportstyrelsen, en av de i särklass värsta säkerhetsskandalerna i modern svensk historia, och han bär ansvar för den ökända ”gymnasieamnestin”, en av de värsta lagstiftningsskandalerna i modern svensk historia.

Genom hela den svenska migrationskrisen har han därtill utmärkt sig som en vingelpetter, vacklande mellan grötmyndiga uttalande om ”ordning och reda i flyktingpolitiken” och skandalösa eftergifter för asylaktivister. Den minnesgode kan fråga vad som hände med löftet om att 80 000 migranter utan asylskäl skulle utvisas.

Så kom torkan och bränderna, och ett nytt prov på statsministerns oförmåga att i en krissituation komma med ett meningsfullt budskap till medborgare som känner stor oro.

Vid sin sida på presskonferensen den 20 juli hade han förre Rikspolischefen Dan Eliasson, som i sin nya roll som Generaldirektör för
Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) kunde förklara att flera av de stora bränderna inte kommer att gå att släcka. Inte ett ord om att en viktig anledning till den svaga inledande responsen var att hans egen myndighet totalt saknat det man är till för, nämligen just beredskap.

Inför insikten att allas vårt öde ligger i händerna på dessa två personer var det nog många som kände inte bara vrede utan kanske än mer stor fasa.

Det talas idag mycket om att analysera och lära. Det enda som behövs är att minnas tsunamin under julhelgen 2004, och att jämföra hur olika Italien och Sverige reagerade.

I Italien finns en central placerad räddningsledare som i ett krisläge har fullständiga befogenheter att inkalla och rekvirera vad som behövs. När denne nåddes av nyheten om den stora flodvågen valde han att genast avboka samtliga resenärer från flyg till Thailand. De så tömda flygen kunde i stället avgå fyllda med räddningspersonal och räddningsutrustning, och på återresan kunde de ta hem italienska turister.

Sveriges reaktion blev raka motsatsen. Trots desperata rop på hjälp från förtvivlade anhöriga reagerade man i regeringskansliet med senfärdighet och ett utdraget dividerande om vem som borde göra vad. Särskilt slående är att det trots utredningar och KU-förhör fortfarande inte varit möjligt att få veta ens var dåvarande statsminister Göran Perssons närmaste man Lars Danielsson faktiskt befann sig då krisen var som mest akut.

Den svenska oförmågan att snabbt se till att få hem våra egna turister ledde till extra belastning på sjukvård som borde reserverats för thailändska offer. Särskilt osmakligt blev det när Göran Person sökte
blanda bort korten genom att kritisera Thailand för bristande beredskap. Det har nog aldrig känts så skämmigt att vara svensk.

En viktig anledning till dagens usla krisberedskap är att avvecklingen av det svenska militära försvaret åtföljdes av en skrotning även av landets tidigare omfattande civila beredskap. Ingen tycks ha upplevt det som tveksamt att beröva Försvarsmakten dess tidigare ansvar för att exempelvis bekämpa bränder. Särskilt slående är hur den ansvariga myndigheten MSB, inrättad 2009, har valt att tolka sitt uppdrag.

Med en forskningsbudget om 120 miljoner årligen kunde man valt att stödja forskning av relevans för landets säkerhet. Utfallet har i stället blivit politiserad miljonrullning till ”genusforskning”. Liksom Försvarsmakten tagit fram en ”Genushandbok”, har MSB sponsrat forskning om exempelvis ”Den genuskodade räddningstjänsten” och om ”genusgrundade normer och maktrelationer”. När man försökte sponsra forskning om islamistisk aktivism kom så skarp kritik från vänsteraktivister att man drabbades av panikångest.

När regeringen valde att flytta Dan Eliasson från polisen till MSB kunde man kanske inte ana att detta skulle bli ett klassiskt fall av ”ur askan i elden”. Han kan förvisso inte lastas för sin företrädares vurm för genustrams och bristande fokus på verklig beredskap.

Hans tidigare preferenser för korvgrillning med bilbrännare, hans överseende attityd till attacker på blåljuspersonal, och hans val att stävja brutala gängvåldtäkter med armband som säger ”tafsa inte” borde dock gjort honom synnerligen olämplig för denna nya kommendering.

Vad han både kan och måste lastas för är att MSB inför sommaren hade en bemanning som enligt Dagens Nyheter var ”extremt tunn”, att man hade brist på materiel, såsom brandslangar och papperskartor, och att man den 17 juli fortfarande sökte en expert på skogsbränder. Att detta inte åtgärdades är i hög grad Eliassons ansvar, samtidigt som det är ett symptom på hur nonchalant hållningen till beredskap har blivit. Kanske Eliassons myndighet borde byta namn – till ”Myndigheten för Samhällsskydd och Genusberedskap?”