Efter staten

Anders Leion

Kvällen innan min studentklass – R IV – i Nyköping skulle upp i muntan 1958 gick några av oss på bio. Vi såg Hets (den som inte känner till filmen kan se här) av Alf Sjöberg. Manus skrevs av Ingmar Bergman. Det är en mycket stark film, som kan drabba unga människor hårt.

Vi såg filmen som en trotshandling: ”Vi är inte rädda för er, era djävlar” betydde det ungefär. Vi tänkte på lärarna, censorerna och skoltiden, som strax skulle vara över. Och vi var förstås rädda.
Sedan dess har jag, som många, då och då sett en film av Ingmar Bergman. Ofta fångad, ibland road, men ändå inte så berörd.

Nu, när filmerna repriseras under hans 100-årsjubileum är det annorlunda. Smultronstället och, främst, Det sjunde inseglet har fascinerat mig. Jag är inte säker, men jag har en aning om vad det kan bero på.

Bergmans filmer beskriver, tätt och ingående, relationer mellan människor. Deras ansikten, kroppar och rörelser låter han beskriva skeendet och förhållandena dem emellan, likaväl som de ord som yttras. Men samhället – de materiella och sociala förhållanden under vilka dessa människor lever – är han inte lika intresserad av.

Detta är ytterligt tydligt i Det sjunde inseglet. På filmens första rutor vaknar Riddaren och hans Väpnare på en skånestrand, som landsatta från yttre rymden. Det är bara havet, himlen och stranden. De är på hemväg från en tioårig vistelse i Det heliga landet. Riddaren sitter och funderar vid ett uppställt schackspel. Väpnaren sover på strandens skravelsten.

En man i svart slängkappa och med vitt ansikte dyker upp. Riddaren frågar ”Vem är du?”. Mannen svarar ”Jag är döden”.

Resten av filmen handlar om hur Riddaren, Väpnaren och andra som slår följe med dem försöker undkomma – just – döden. Det är i digerdödens tid.

Staten är frånvarande, förutom en liten rest av dess makt: Några soldater plågar och bränner en ung kvinna till döds, därför att hon anses ha haft samlag med djävulen och därmed dragit ofärden, pesten, över landet. Kvinnan anser själv att hon när som helst kan få kontakt med djävulen, och blir besviken när Riddaren och Väpnaren inte tror henne.

Inte ens kyrkan är närvarande. En rest av den uppträder i form av en förfallen, tjuvaktig och mordisk präst.

Vad gör människorna? De försöker hålla skräcken borta med de vanliga medlen, alkohol, samtal och köns- och annat umgänge. De som vågar tänka efter flyr, fysiskt eller genom att tillhöra en självplågande sekt. Endast en ung gycklarfamilj vågar och tillåts tro på en framtid, åtminstone för dem själva.

Filmen är vacker. Den är nerskalad till det allra väsentligaste. Max von Sydows knotiga ansikte ger Riddaren en skepnad som vore han en del av ett medeltida träsnitt.

Och det samhälle som är så frånvarande blir just därför helt närvarande. Pesten, en globaliseringens tidiga yttring, har slagit sönder det samhälle som en gång måste ha funnits. Staten är nästintill icke-existerande. Kyrkan har inte längre monopol på tron. En flagellantsekt skrämmer och fångar människorna.

Tiden skall vara 1300-talet. Men det är ju vår tid!

När staten inte längre förmår upprätthålla sina grundläggande uppgifter: att hålla ordning, att skydda liv och lem och också i övrigt uppträda på ett sätt som inger förtroende för dess olika institutioner, när människorna känner att de är lämnade ensamma – vad gör de då?

Nu som på trettonhundratalet tyr de sig till vad som helst som kan inge hopp: en frälsningssekt, en föreställning om att räddningen finns bara man finner den skyldige och straffar denne, en hängivelse och underkastelse inför det blinda ödet, en flykt utan mål…

Allt detta finner vi exempel på i dagens tillvaro. Hos oss spelar inte religionen eller dess avläggare, den religiösa sekten, så stor roll annat än hos stora invandrargrupper. Däremot finner vi samma förhållningssätt hos den blint troende PK-sektens medlemmar. Bland de allra mest utsatta, de allra mest av staten beroende och av denna svikna finns bara underkastelsen inför det blinda ödet. Några, inte så få, av dem som har tillräckliga medel flyr landet.

Och ännu finns några överlevare bland dem som säger att bara man litar på de gamla institutionerna, på kyrkan, på massmedias predikare och på de etablerade partiernas (allt mer missmodiga) företrädare – bara man tillhandahåller det gamla förtroendet kommer allt att ordna sig.

Men just nu kanske de sista resterna av detta förtroende håller på att brinna upp? Och i himlen sin sitter Bergman och ler:”inte visste jag att det var detta jag skildrade!”.

Också detta såg jag i filmen. Det är inte nödvändigt att se. Bergmans saga om livet och döden är drabbande också i sin rena nakenhet, utan den eftertänksamhet som här har serverats.