Barn har inte så mycket erfarenheter och kan inte göra mogna bedömningar. De tänker därför infantilt. För att förstå det onda och det goda som händer i deras värld indelar de människor i dumma och snälla. I Vilda Västern var cowboysarna snälla och indianerna dumma (fast det numera kanske är tvärtom, sak samma). Under andra världskriget var amerikanerna snälla och tyskarna dumma (numera har nog amerikanerna blivit dummare medan tyskarna fortfarande är nästan lika dumma som de var förut). Svenskar, särskilt nysvenskar, är snälla eftersom alla har lika värde men det finns högerpopulister som inte har lika värde för att de är dumma.

De flesta barn som växer upp och skaffar sig erfarenheter upptäcker att en tolkning av världen som försöker förklara allt med att folk är snälla eller dumma inte funkar så bra. Till exempel duger den tolkningen inte till att förklara varför amerikanerna som var så snälla tidigare nu blivit dummare. Dessutom upptäcker barnet under sin uppväxt att motsvarande tankemönster finns även hos de dumma som alltså betraktar sig själva som snälla och andra som dumma. Om barnet dessutom, som grädde på moset, är introspektivt lagt så kommer det förr eller senare att få tillfälle att ifrågasätta sin egen läggning. Är jag verkligen alltid snäll?

Mänskligheten tycks ha två helt olika metoder att hantera det dilemma som det barnsliga tolkningsmönstrets hårda konfrontation med verkligheten orsakar. Den första metoden är envis fortsatt infantilisering. Man väljer att inte lära sig. Man slutar inte att förklara världen genom att dela upp människor i snälla och dumma.

Svenska politiker är sådana. Det märktes på talen i Almedalen. Sverigedemokraterna är dumma. Riktigt på vilket sätt sverigedemokraterna är dumma behöver man inte förklara eftersom de har bruna rötter och de som har bruna rötter till sin natur är dumma. Det är förklaring nog. Det var samma sak med Vilda Västerns indianer förr i tiden, det var något ärftligt antagligen. För övrigt gäller detta tolkningsmönster snart sagt varenda underhållningsprodukt som kulturindustrin levererar. Snälla hjältar mot onda imperier. Agent 007 mot Ernst Stavro Blofeld.

Svenska politikers tal handlar därför mycket mer om att förklara att talaren tillhör de snälla medan talarens motståndare, framför allt om motståndaren är sverigedemokrat, är dumma. Detta är logiskt för personer som tror att världens öden styrs av vem som är snäll och vem som år dum. Politiker med detta synsätt behöver inte hålla sig till sakfrågor och vara konkreta om sina avsikter. Det räcker ju med att de är snälla.

Christer Hanefalks genomgång av partiledarnas Almedalstal bekräftar detta på ett nästan vetenskapligt sätt. Han undersökte, hur det nu gick till, hur stor andel av talen som ägnades åt konkreta förslag. I genomsnitt blev det 4,4 procent. Partiledarna är alltså till 96 procent upptagna av att indela varandra i snälla och dumma och bara till drygt fyra procent sysselsatta med att förklara hur de vill styra Sverige.

Att detta primitiva tankemönster får fortsätta in i vuxenvärlden gäller förstås inte bara svensk politik. Syndromet verkar ej sällan förekomma inom islam. Den som ritar en bild av Profeten är dum och ska därför ha ett straff. Varför vet man inte, det räcker med att Profeten har förklarat att den som avbildar honom är dum. Alla som gör som Profeten säger är snälla. En kvinna som inte klär sig rätt är dum och kan därför våldtas utan skuld.

Den andra metoden, vid sidan av fortsatt infantilisering, att hantera verklighetens motstånd mot det barnsliga synsättet är att inse att även om godhet och ondska må existera så blir världen mer lättolkad om man utgår från att alla människor och grupper är egennyttiga. Det kan verka cyniskt men det ger skarpare insikter.

Vi kan ta ett exempel. Hur ska man tolka de amerikanska försvars-, utrikes- och underrättelseetablissemangens oro inför president Trumps försök att komma överens med Putin?

Att Trump styrs av sin tolkning av amerikanska egenintressen, ”America first”, är uppenbart. Det är dyrt att hålla exempelvis 35 000 amerikanska soldater stationerade i Tyskland för att försvara Tyskland från ett osannolikt ryskt angrepp (särskilt som tyskarna själva, att döma av deras försvarsbudget, inte tycker det är så viktigt att försvara sig). Om Trump etablerar vänliga relationer med Ryssland så blir ett ryskt angrepp desto mindre sannolikt och Trump får desto större anledning att ta hem soldaterna och spara en slant. Och det gäller förstås inte bara soldaterna i Tyskland utan stora delar av de åttatusen miljarder kronorna – fyra procent av USAs BNP, nästan dubbla den svenska bruttonationalprodukten – som USA årligen lägger ned på försvar och närliggande politikområden.

Men så ser inte de amerikanska försvarsorienterade etablissemangen – säg gärna det militärindustriella komplexet – på frågan. De anser att USA har goda värderingar och är snällt medan Ryssland och Putin är dumma. De säger att Putin är farlig och fruktar att Trump ska bli lurad. De lever i snäll/dum-tolkningarnas värld.

Hur mycket mer lättbegriplig blir inte världen om man utgår från att försvarsetablissemangen egentligen bara ser om sina egna intressen. Tänk vilka vinster och fina jobb det kan bli för två gånger Sveriges BNP. Trumps snack om vänskap och fred hotar starka intressen. Det militärindustriella komplexet måste ha ett ont Ryssland för att motivera sina intäkter, intressen och livsstil.

Den här tolkningskonflikten – om man ska tillämpa den infantila metoden eller den mer vuxna metoden – är ständigt med oss. Särskilt tydligt är det i fråga om det svenska välfärdsindustriella komplexet. Är detta organisationssystem ett resultat av de berörda aktörernas snällhet eller av deras egenintressen?

(Det finns folk som menar att välfärdskomplexets vandel beror på att de inblandade personerna inte är snälla utan tvärtom dumma. Migrationspolitiken skulle till exempel drivas på rent djävulskap för att på lite sikt byta ut Sveriges befolkning. Det är barnsligt resonerat. Det räcker att peka på organisationssystemets fullt begripliga omsorg om sin egen nytta.)