Sedan jag för kanske fyrtio år sedan började utveckla någon sorts i bästa fall seriöst tänkande kring den svenska samhällsutvecklingen efter demokratins genombrott har jag hävdat att allt styrts av en enda dominerande formel, nämligen ”det blir bäst när centralt placerade experter fattar besluten”.

De tydligaste representanterna för detta tänkande var nog makarna Myrdal, som personifierade den centraliseringsiver som karaktäriserat svensk politik sedan 1930-talet (med ett tillfälligt avbräck i form av 1990-talets liberaliseringar). Paret Myrdal blev själva inkarnationen av den sociala ingenjörskonst som av socialdemokratin sattes i system från deras maktövertagande år 1932 och som till en början lite motvilligt men efter andra världskriget med ökande entusiasm anammades av de borgerliga politikerna. Folkhemmet byggdes på tanken att det blir bäst när välutbildade teknokrater i centrala myndigheter lade människornas liv till rätta.

Varifrån kom då den där föreställningen? En ytlig analys skulle kunna – och brukar – identifiera Vladimir I. Lenin som tänkandets ursprung. Det är rätt på så vis att Lenin, marxismens store praktiker, faktiskt introducerade centralstyrningen som ledande princip i sitt försök till samhällsbygge. Vad annat kunde han göra när ekonomin skulle organiseras efter en plan? När det hela kommit igång skulle staten, enligt Lenins vision, i varje fall vittra bort och det kommunistiska lyckoriket med fria och självständiga sovjetmänniskor slå ut i blomning.

Men om vi söker lite till så finner vi att Lenin inte hittat på det där med centralstyrets välsignelser på egen hand. Att centralt placerade experter – ingenjörer – borde fatta alla beslut var i själva verket den frälsningslära som livade den tidens modernaste kapitalistiska storföretag. Vad är ”det löpande bandet” annat än en illustration av detta? Ingenjörerna högre upp i företaget bestämmer exakt varje handrörelse hos arbetarna vid linan och arbetarna saknar varje slags frihet att själva styra sitt uppdrag.

Vi ska inte låtsas att denna managementfilosofi, som kallades taylorismen efter ursprungsmannen Frederick Winslow Taylor (1856 – 1915), berodde på någon särskilt unken människosyn hos kapitalister som Henry Ford. Det handlade bara om effektivitet. Systemet funkade eftersom fabriksarbetarna bestod av okunniga drängar från jordbruket som inte hade en aning om moderna maskiner. Enda sättet att utnyttja dem, varigenom de kunde få jobb, var att koppla bort deras hjärnor och låta ingenjörerna stå för tänkandet och besluten.

Lenin var inte dummare än att han snodde de mest framgångsrika kapitalisternas bästa framgångsformel och svenska politiker, i första hand alltså socialdemokraterna med makarna Myrdal som förgrundsfigurer, inte mindre insiktsfulla än att använde en av tidevarvets starkaste tankefigurer i sitt samhällsbygge. ”Om folk inte vet att man ska äta tomater så får vill lära dem att äta tomater”, sa Alva Myrdal med en typisk formulering.

Nu kommer vi till en spännande ideologisk metamorfos som tog sin början på 1960-talet eller däromkring. Fram till dess, påstår jag, hade det funnits avsevärt fog för den tayloristiska uppfattningen att centrala experter och ledande intellektuella – som faktiskt inte sällan i Sverige var identiska med politiker; makarna Myrdal själva är det kanske främsta exemplet men många av de andra socialdemokratiska samhällsbyggarna, kanske rentav Olof Palme, måste räknas dit – borde bestämma eftersom de faktiskt visste bättre.

Men förr eller senare kom det ögonblick när taylorismen hade spelat ut sin roll, såväl inom företagen som inom den svenska staten (och även för Lenins återstående skapelse som stod där och vacklade i avvaktan på det slutgiltiga sammanbrottet). När den första företagsledaren deklamerade att ”medarbetaren är vår främsta resurs” så drog han ur grundbulten för folkhemmets ledande organisationsidé. Om Nisse inte längre behövde styras av centralt placerade experter på jobbet så gick det inte längre att med trovärdighet centralstyra honom på fritiden. Det var på grund av denna historiska förändring, enligt min uppfattning, som världen fick Reagan och Thatcher och Sverige fick 1990-talets liberala reformer, till exempel rätten att köpa en egen telefon och att välja skola. Makt till medborgarna, typ.

Det stora problemet var att Sverige under de föregående decennierna hade byggt upp en enorm förvaltningsapparat med politiker och ledande befattningshavare i stat och kommun som var ideologiskt styrda av det alltmer omoderna tayloristiska tänkandet. Vad skulle dessa nu ta sig till? Hur skulle de kunna förändra sina ledande teorier för att anpassa sig till den nya värld där människor förväntades – och faktiskt kunde, inte minst på grund av det svenska skolsystemets fram till dess avsevärda framgångar – styra sig själva?

Lösningen kom från Amerika i form av PK-ismen. Alla starka idéer kommer från Amerika. Tidigare hade det varit taylorismen, nu blev det PK-ismen. PK-ismen gick att direktansluta till det gamla tayloristiska tänkandet eftersom den nya ideologin förklarade att människor visserligen kanske var duktiga och intelligenta men ändå förtryckta av olika strukturer och därför även fortsättningsvis behövde en omhändertagandeindustri under politikernas ledning. På det viset konsoliderades vår tids maktsystem, politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Den amerikanska PK-ismen, som aldrig fått total dominans i ursprungslandet, tog Sverige med storm, välkomnades i maktens salonger och förklarades för statsideologi med värdegrund och allt.

Det finns folk som menar att vår tids PK-ism är en produkt av att marxister, framför allt inom Frankfurtskolan, förstod att deras gamla marxism var kaputt och att de därför behövde en ny ideologi att hänga upp sina liv på. Detta går att tänka med lite skohorn. Men betänk då också vilket lokomotiv för PK-ismens utveckling som Sverige har varit. Vi blev en experimentverkstad för PK-idéer där inga motstående eller modererande politiska inflytanden lyckades göra sig hörda. Det var fritt fram för PK-idéerna att invadera och erövra område efter område, skolan, universiteten, socialförvaltningarna, journalistiken, kulturen, migrationspolitiken och så vidare.

Orsaken till att PK-ismen inte lyckats ta samma grepp över USA som över Sverige, trots att idégodset utvecklats i Amerika, är troligen just att det i USA finns en stark medelklass som har makt att göra motstånd mot världsfrämmande och samhällsskadliga idéer. Man skulle kunna mäta detta, vilket jag inte har gjort, med utvecklingen av antalet ministrar i olika regeringar med erfarenhet av eget företagande eller åtminstone anställning i privata företag. Thomas Sowell hävdar att sådana utgjorde 60 procent i den förste president Bushs regering och 10 procent i Obamas. I dagens svenska regering finns nog ingen. (I USA går erfarna företagare till politiken i syfte att bidra med näringslivets tänkande, i Sverige går erfarna politiker till näringslivet i syfte att tjäna pengar.)

Sowell menar för övrigt att PK-missionärerna i USA har varit de ”intellektuella”, i första hand universitetsprofessorer inom humaniora. Dessa är i Sverige bara en underavdelning, om än en synnerligen betydelsefull sådan, inom vår totala PK-marinerade maktsfär.