Fria och hederliga val i Zimbabwe låter som en oxymoron. Men rikets president sedan åtta månader tillbaka, den 75-årige Emmerson Mnangagwa har lovat att valen, när dessa äger rum på söndag (30 juli), ska bli just det.

Det blir i så fall en betydelsefull förbättring för en failed nation, som de senaste decennierna spelat i samma liga som Sydsudan och Venezuela.

Ända sedan det 1979 vann sin frigörelsekamp från brittisk kolonialism (Rhodesia) har Zimbabwe varit hoppingivande. Det bördiga landet är till ytan nästan lika stort som Sverige. Med 17 miljoner invånare är det inte överbefolkat. Dess huvudstad Harare är hanterbart stor. Slummen är liten. Förstäderna är trivsamma. De flesta talar samma språk, shona. Kolonisatörerna var ganska få, några hundratusen, och de var hårt arbetande folk, i allmänhet underofficerare från andra världskriget, som i krigsslutet inte såg sin framtid i det då så sargade och fattiga Storbritannien.

Väldiga förhoppningar ställdes på Robert Mugabe, en intelligent, strikt uppfostrad marxistleninist, som lett befrielsen – underblåst av effektiva sanktioner från FN. Under självständighetsförhandlingarna i London 1979 jämfördes han med sina politiska rivaler och det var en allmänt omfattad uppfattning: ”Mugabe är den bäste.” 1980 blev sitt lands förste – och ända fram tills november 2017 dess ende – president. Han höll makten i 37 år.

Men snabbt blev korruptionen i Mugabes maktkrets enorm. Det blev en rutten regim, mentalt i krysset mellan Idi Amins Uganda och Fidel Castros Kuba.

Dock satte sig Rhodesia / Zimbabwe i mitt hjärta. Det var nämligen den första storpolitiska affär jag fick hantera under min första postering som utrikeskorrespondent. Till London kallades de vita utbrytarnas ledare, kolonins premiärminister, den ärrade krigshjälten, piloten i andra världskriget Ian Smith för avbasning. Denna slutade någon månad senare med att kolonin utropade självständighet.

Det skedde med termen UDI och bokstäverna stämplade utbrytningen som olaglig. Unilateral Declaration of Independence betydde att den var ensidig, inte en överenskommelse. Detta startade pressen mot utbrytarstaten och dess apartheid-inspirerade ledning. Jag fick min crash course i diplomati och utrikes ärenden.

På plats i Afrika tio år senare upplevde jag självständighetskampen, klassisk krigsrapportering längs röda vägar i djungeln. Baren på Savoy i Harare var bytesbörsen för analys och rykten. Kampen anfördes från andra sidan gränsen med Mozambique just av Mugabe. Respekten för honom var stor.

Men med Mugabe som landets ledare – och med valspråket ”sammanhållning, frihet, arbete” – blev Zimbabwe lynnigt och laglöst. Han tillgrep massmord och en tjuvaktig politik riktad mot vita farmare som främst odlade tobak och som stod för rikets export. År 2000 genomförde han en kaotisk omfördelning av marken. Gårdarna hamnade i träda. Svält bröt ut, de vita jordbrukare utvandrade. HIV-infektionerna spred sig. Inflationen gick upp till 5 000 procent och arbetslösheten till 80. I det ekonomiske frihetsindexet placerade sig Zimbabwe näst sist av 179 länder. I pressfrihet var det rankat 151 av 173.

Med hjälp av fusk såg Mugabe till att bli omvald.

Det var då, 2002, som jag tillsammans med en svensk riksdagsman – ordföranden i svenska Unicef, FN:s barnfond, på besök för att planera fortsatt och utökat bistånd – gjorde ett återbesök. Vi såg eländet och naturligtvis blev vi i fem timmar tillfångatagna av Mugabes så kallade ”krigsveteraner”, en mobb, samt den militära underrättelsetjänsten och säkerhetspolisen.

Utsugningen, nyckfullheten och våldet fortsatte fram till dess att Mugabes egna generaler gjorde en kupp mot sin 94-årige president, främst för att förhindra att hans makt skulle vandra vidare till hans shoppingbesatta hustru Grace.

Efterträdare, både som partiledare och statschef, blev kuppgeneralernas man, vice presidenten den 75-årige Emmerson Mnangagwa.

Nu ställer denne upp i val. I februari avled hans främste konkurrent, den 66-årige Morgan Tsvangirai, i cancer.

Efterträdaren Nelson Chamisa hävdar att valsedlarna som nu tryckts är ohederligt formulerade. Han hotar i sista stund att bojkotta valet.

Med eller utan fusk kan Mnangagwa vara ganska säker på att vinna valet.

Men vem är han? Det tas som ett omen, att hans smeknamn – eller öknamn – är Krokodilen. Detta syftar på hans list och hans skoningslöshet. Sin militära utbildning har han fått i Kina och Egypten. Han torterades av den vita regimen som föregick självständigheten. Som chef över den nya regimens underrättelsetjänst var han djupt involverad i maktstrider och massmord.

I valrörelsen lyder hans mantra: ”Jag ska skaffa fram jobb och jag är öppen för ekonomiska reformer.”

Omvärlden säger: Upp till bevis.