Av en händelse råkade jag, mitt i den lata sommarsemestern, i bokhyllan upptäcka en bok som jag skrev för ett kvarts sekel sedan. Den heter Molnstoden (och finns till och med som talbok upptäckte jag till min förvåning; ska jag inte ha immateriella rättigheter och pengar?).

I en vänlig recension skrev Widar Andersson att jag ”demonstrerar såväl djupa samhällsinsikter som en stark tro på människans möjligheter i vår föränderliga värld”.

Jag beskriver entusiastiskt hur Sverige kunde ta sig ur sin svacka, som redan för 25 år sedan var uppenbar, bara vi lyckades mobilisera den folkliga kraft som jag påstod fanns i landet. Jag menade att vi till och med hade goda chanser att dra god nytta av migrationen – vid den tiden till stor del från det forna Jugoslavien – som vid det laget hade börjat bli en sten i den svenska skon. För att illustrera lät jag pastorn i Lönneberga – symbolen för det gamla Sverige – hålla följande adventspredikan om hur Lönneberga klarat utmaningarna (som vid det laget fortfarande var utmaningar, inte, som nu, etablerade misslyckanden):

Det fanns en tid, som inte är mer avlägsen än att nästan alla här i kyrkan idag kan komma ihåg den, ja inte ni förstås (sa han och pekade på några yngre skolbarn), då det svenska samhället nästan slets isär av bråk, strider och motsättningar mellan olika kulturer, olika folk, mellan svenskar och invandrare.

Till och med här i fredliga Lönneberga hade vi mordhot och ett lyckligtvis misslyckat försök att tända eld på flyktingförläggningen. (En av kyrkobesökarna blev blodröd i ansiktet. Han var förövaren. Alla visste det, men ingen låtsades om saken.)

Nu har vi fått perspektiv på händelserna. Vi har gått igenom krisen och klarat av den. Vi förstår vad som egentligen hände.

Det gamla Lönneberga, det månghundraåriga Lönneberga, tog slut. Vår barndoms by försvann helt enkelt. Nu menar jag inte främst att gator asfalterades och en del hus revs medan andra byggdes upp. Sådant kan folk klara med jämnmod. Nej, jag menar att vårt hjärtas Lönneberga, byn i våra tankar, drömmar och föreställningar, den upplöstes och försvann när resten av världen kom oss inpå knutarna. Det gick inte längre att hålla förändringen stången.

Det är klart att många blev rädda och oroliga när Det Främmande och Okända vällde in över Lönneberga. Sådana är vi människor. Jag tycker inte ens att det är något fel. Den som inte lyssnar på inre varningsklockor i okända situationer är inte normal. Den som säger sig aldrig ha blivit skrämd av tanken att få en zigenare till granne är antingen en lögnare eller en person utan fantasi. Det må ha varit en oren känsla, men den som är utan synd kan kasta den första stenen.
Inte ens då, när det var som värst, kunde jag därför förmå mig att fördöma någon av er som ängslades. Dem av er som gick handgripligheter, om det mot förmodan hade funnits några sådana, fördömde jag förstås (undertryckt fnitter i församlingen).

Däremot fördömde jag ofta de sippa käringar av båda könen – ursäkta uttrycket, men det passar i sammanhanget – som trodde att vi bäst kunde lösa problemet genom att förneka det, att tabu- och skuldbelägga vår oro. Alla dessa politiker, ombudsmän och redaktörer menade att vi skulle revolutionera livet i Lönneberga utan att ens få tala om eller tänka på omvälvningens problem! Här skulle Sverige genomgå sin största förändring sedan den industriella revolutionen – och vi svenskar skulle inte ens få lufta sina känslor.

Vi vet varför. Politikerväldet litade inte på medborgarna. Överheten trodde att vi pyste och jäste inombords av rasism och att man därför var tvungen att täppa igen munnen på oss för att onda andar inte skulle slippa ut i landet. Tolerans kommenderades uppifrån, men det var ingen riktig tolerans, bara ett förbud att tänka på problemen.

Riktig tolerans, det är inget som kan beordras fram, det har vi lärt oss så småningom. Gud skapade inte människan tolerant. I naturtillståndet är människan rädd för allt som är främmande. Det finns så många faror i tillvaron att man flyr från allt som är obekant och avvikande.

Riktig tolerans är något man måste lära sig. Det är svårt. man måste öva sig på det. All mänsklig förkovran och utveckling kräver ansträngning. Att lära sig läsa är jobbigt. Att lära sig åka skidor är jobbigt. Att utbilda sig till ingenjör är jobbigt. Ingenting som är värt något kommer gratis. Det är samma sak med de mänskliga dygderna. Flit, sparsamhet, idoghet och hederlighet måste tränas in. Synden kommer av sig själv, men dygden måste man öva sig på. om man inte tränar, övar och jobbar blir det inte bra.

Det var samma sak med toleransen, visade det sig. Vilken enfald av våra gamla politiker och byråkrater att tro att vi skulle älska bosnierna direkt! Vi lönnebergabor, det mest homogena folk man kan tänka sig, ett folk som aldrig fått tillfälle eller anledning att träna upp någon inre och äkta tolerans, hur skulle vi kunna bli kosmopoliter och världsmedborgare över en natt – utan att vi ens fick prata om saken? Kan man lära någon att läsa utan att prata om bokstäver? Kan man lära sig räkna utan att göra fel? Kan man lära sig åka skridskor ur en instruktionsbok från Folkhälsoinstitutet?

Men vi klarade problemet när vi erkände det och tog tag i det, när vi begrep att ansvaret för Lönneberga var vårt eget. Lösningen var just att vi själv tog ansvaret för oss själva, att vi slutade föreställa oss att politiker i Stockholm skulle ordna allt för oss. Hur skulle det för övrigt vara möjligt att någon på sextio mils avstånd löste mitt bråk med Stepan Begovic i tvättstugan?

Vi är människor av god vilja och det har vi alltid varit. Men vi har inte alltid varit mångkulturella. Det har vi blivit under det senaste årtiondet. Numera är Lönneberga lika mångkulturellt som New York. Och underligt nog är Lönneberga lika mycket Lönneberga för det. Sjön, björkarna, kräftfisket, årstidernas växlingar och midsommarfesten på torget, allt är egentligen oförändrat precis som vi ville ha det. Och bosniernas barn talar samma småländska som min lille linhårige Kalle.

Är detta sinnessjukt romantiskt eller hade det faktiskt kunnat bli så – om inte invandringspolitiken i ett kvarts århundrade fortsatt lika döv och blind för att det finns svenskar här i landet som tycker sig berörda och vill ha något att säga till om när det gäller förhållandena i riket?

Numera är nog hoppet om en så relativt konfliktfri och harmonisk utveckling som pastorn beskrev helt och hållet förbi.

Bokens sista kapital heter Kan det då inte gå åt pipan? Det givna svaret var att visst kan det gå åt pipan. Visst kan Sverige utvecklas till att bli ett sådant tvådelat samhälle – med å ena sidan utanförskapsområden och å den andra gated communities för medelklassen – som finns på så många andra ställen i världen, inte minst i u-länderna. Det är väl den pipan vi jobbar på.