Centerpartiet har de klart brunaste rötterna bland riksdagspartierna. Under 30- och 40-talet stod rasismen inskriven i partiprogrammet och ledande Bondeförbundare hade täta kontakter med Nazityskland. Bevarandet av en svensk bondestam och ”kampen mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement” var viktiga profilfrågor fram till krigsslutet.

Men 70 år är en lång tid. Även om det ryktas att P-O Sundman behöll sina nazisympatier långt in på 60-talet, finns ingen anledning att lasta dagens Center för vad tidigare generationer hittade på. Historia är historia.

Men har man svårt att erkänna sin historia, som den faktiskt såg ut, finns förstås risk att man överkompenserar. Eller i värsta fall upprepar den. Centerpartiets extrema ståndpunkt när det gäller fri invandring – och lika extrema ståndpunkt när det gäller att bilda front mot Sverigedemokraterna – gör att man misstänker en process av psykologisk förnekelse. När Annie Lööf i sin självbiografi hävdar att Centerpartiet alltid varit liberalt, blir man plötsligt helt säker.

Centerpartiets rasistiska ursprung verkar vara en ”tagg” som fortfarande gör ont. Kanske var det därför man var så angelägen att utesluta Sven-Olle Olsson 1988, trots att han var Sveriges mest framgångsrike centerpartist och hade kunnat lyfta partiet i Skåne, (nu gick istället bollen över till Sverigedemokraterna). Olof Johansson kommenterade uteslutningen så här: ”Vi vill inte ha några bruna löss i vår fana”. Med tanke på partiets historia låter det nästan som en freudiansk felsägning.

Själv fick jag alltid höra att Sven-Olle var nazist, och att hans kompisar i Sjöbopartiet var ett gäng pensionerade lägervakter från Auschwitz. Därför blev jag lite förvånad när jag såg det här klippet från 1991. Sven-Olle framstår som intelligent, kunnig och mycket nyanserad, och vinner ganska enkelt mot de två mobbarna Jan Guillou och Bo Holmström. Jag kan inte komma på någon av dagens centerpartister som skulle skött debatten bättre. Förlåt Sven-Olle. Du var bättre än ditt rykte.

I ett avseende verkar dock 40-talets Bondeförbund ha lyckats i sitt uppsåt. Inget annat parti (möjligtvis med undantag för KD) har en mer rasmässigt homogen väljarkår. Den här bilden hade inte kunnat föreställa något annat parti än Centern. Eller ta den här bilden av Centerns riksdagsgrupp. Inte en Mohammed, inte en enda ”rasifierad”. Av 22 namn är 21 pursvenska. Bara Zander låter en smula exotiskt, men visar sig tillhöra en svensk dam från Jämtland vars förnamn Solveig möjligtvis för tankarna till Norge.

Jag tvivlar på att det beror på någon exkluderande rasism från Centerpartiets sida. Snarare är det en effekt av att de invandrare som redan trängs i svenska förorter, inte är så förtjusta i tanken på att det skulle komma 20 miljoner till. Det skulle bli ganska stökigt i tvättstugan.

De flesta som engagerar sig i Centern bor däremot i lugna områden, lika svenska som de själva. Så det där med stöket i tvättstugan kommer liksom aldrig upp på dagordningen.

Men en sak får mig att misstänka att centerpartister kanske är lite rasister i alla fall. I min egen förort har jag märkt att när andelen invandrare närmar sig 50 procent, börjar svenska familjer flytta därifrån. Inte för att de är rasister, utan för att skolan blivit sämre, det har blivit otryggare att gå ut om kvällarna, bilförsäkringen har blivit orimligt dyr, det känns otrevligt när busskuren är sönderslagen efter helgen och en mängd liknande faktorer. Livet är helt enkelt bättre och tryggare i ett svenskt medelklassområde.

Men i genuint svenska områden (där de flesta centerpartister bor) börjar en utflyttning redan när andelen utomeuropéer når 3 – 4 procent, enligt en undersökning från Karlstads universitet. Alltså långt innan det kan ha haft någon märkbar effekt på trygghet, skola, brottsstatistik etc.

Man flyttar alltså av andra orsaker än att området blivit dåligt. Människor med hög inkomst och utbildning (den grupp som brukar ha mest liberal syn på invandring) flyttar först. Kanske är man orolig för att bostadspriserna ska falla. Kanske vill man vara förutseende ifall området skulle bli ett problemområde. Eller känner man sig helt enkelt obekväm med att ha främmande folkslag alltför nära inpå knutarna?

De svenskar som mest hårdnackat försvarar mångkulturen är samtidigt de mest segregerade, och kommer att vara bland de sista som drabbas av mångkulturens baksidor. Men när de väl drabbas? Då kanske det är dags för ännu en ideologisk strömkantring. Sånt har hänt förr i historien.