Det är sällan man tar sig tid att fundera över hur någon använder sin tankeförmåga, men det är något som jag gjort efter att ha tillbringat en vecka med många samtal med en annan universitetslärare. Av universitetslärare förväntar man sig att de ska tycka om att diskutera intellektuella ämnen och att de i diskussionen följer vissa regler för argumentation, men det var inte vad som hände.

Min kollegas konversation består till stor del av berättelser om vad hon varit med om eller läst, och hon resonerar sällan abstrakt eller drar slutsatser av sina observationer. I hennes politiska kommentarer märks flera egendomligheter. En är att hon blandar exempel från nutiden med andra som är mer än ett halvsekel gamla. Hon uttalar sig inte heller om ett dagsaktuellt ämne, innan hon läst dagens upplaga av sin favorittidning. Hennes tänkande består av att citera åsikter och perspektiv som hon läst sig till och som fungerar som ”tankekryckor”. Hon undervisar bland annat blivande journalister och att känna till medierna kan sägas höra till hennes yrkeskunskap, men hon nämner aldrig verk av statsvetare eller sociologer.

Att se tv-nyheter tillsammans med henne är en annan ögonöppnare. Hon frågar sig inte vad ett visst beslut kommer att leda till för resultat på längre sikt, samtidigt som hon oreserverat gläder sig åt det som gynnar hennes sida och öppet visar skadeglädje, när ”de andra” upplever ett nederlag. ”Där fick de.” Hon säger sig vara feminist, och hon fördömer inte en annan kvinnlig universitetslärare som betett sig hänsynslöst. Oavsett vad en kvinna gör bör hon inte fördömas av en annan kvinna. Ideologin är viktigare än moralen.

Min kollegas självbild är intressant. Hon ser sig helt klart inte bara som intellektuell utan dessutom som en sofistikerad sådan. Genom sin far träffade hon som barn ett antal intellektuella och författare och hon ser sig som en av dem, därför att hon var accepterad av dem. Hon nämner dem om och om igen, fast de här mötena ligger många decennier bakåt i tiden. Hon har en universitetstjänst men har inte gjort någon större karriär. Detta menar hon beror på att hon vid ett visst tillfälle av osjälviskhet avstod från chansen att arbeta i USA. Hon skyller bakslag med artiklar som inte accepterats för publicering på att akademiska tidskrifter är korrumperade och antingen tar betalt för att ta in artiklar eller bara tar in artiklar av vänner. Hon anklagar kolleger för att använda kontakter, och samtidigt talar hon oavbrutet om de framstående personer hon har lärt känna och hur de hjälpt henne.

De här observationerna väcker frågor. Märker hon inte att hon egentligen inte tänker utan upprepar? Hon förlitar sig alltså på tidningarnas opinionsbildning för att formulera en åsikt, men ska det ses som ett indirekt erkännande av att hon inte kan eller vill utforma en egen åsikt? Märker hon inte att den bild hon har av sig själv som intellektuell är ett slags livslögn? Oavsett svaren på de här frågorna är det omöjligt att komma fram till någon annan slutsats än att hon intellektuellt är en oansvarig person. Om observationerna bara rörde en enda individ skulle de inte vara speciellt viktiga, men här finns en allvarligare aspekt. Hur fungerar universitetens mekanismer för anställning? Samhället har rätt att kräva att universitetslärare ska kunna tänka utan kryckor.

Inger Enkvist är professor em. i spanska samt utbildningsdebattör.