Centerledaren Annie Lööf är på god väg att profilera sig som en av Sveriges ledande populistiska politiker. Hennes agerande ger inte bara prov på ett kompakt förakt för svensk rättstillämpning. Hennes uttalanden präglas också av en vägran att acceptera normala krav på logik och konsekvens. Allt som för tillfället kan förmodas vinna röster upphöjs i hennes självbild av kraftfull moralisk överlägenhet till klok och ansvarstagande politik.

Direkt parodiskt blir det när hon uttalar sig i frågan om regeringsbildning efter höstens riksdagsval. I ena andetaget säger hon sig vara redo att äta sin högra sko, hellre än att sätta sig i regering tillsammans med Stefan Löfven. (Ett betydande antal högerskor lär efter detta uttalande ha sänts från väljare till partikansliet.) I det andra tar hon minst lika kraftfullt avstånd från att sitta i en alliansregering som tar stöd av Sverigedemokraterna.

Då ingen vettig människa längre kan tro att något av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan att just ta stöd av SD tvingas Lööf förklara sitt ställningstagande med fullständigt sanslösa krumbukter.

Hennes lösning på regeringsfrågan är att Alliansen bildar en regering som ges passivt stöd av Stefan Löfven. Om inte frågan om möjligheter att faktiskt kunna bilda en fungerande regering hade varit så allvarlig hade man kunnat avfärda detta som direkt löjeväckande.

Betydligt mindre skrattretande är att Lööfs politiska agenda genomsyras av den för politiska populister så klassiska vägran att erkänna de målkonflikter som uppstår till följd av att statens, och samhällets, resurser
alltid är begränsade. I en artikel i den kristna tidningen Dagen, publicerad den 13 juli, konsterarar hon att ”Centerpartiet vägrar ställa människor mot varandra. Vi kommer inte låta Sverige delas.”

I Lööfs föreställningsvärld finns det ett ymnighetshorn ur vilket obegränsade resurser alltid kommer att kunna flöda – till just de ändamål hon för tillfället anser vara förenliga med den egna politiska agendan. Visst kan vi låta asylsökande ges företräde till bostäder och sjukvård. Visst kan de få tandvård för ynka femtilappen. Och visst kan vi kosta på oss att ge frikostiga bidrag även till dem som inte har rätt att vistas i landet. Det kostar ju ingenting. Det går ju inte ut över någon annan, och det leder inte till att Sverige delas.

Politikern Henrik Åkerman myntade en gång ett särskilt begrepp för att karakterisera oviljan att inse betydelsen av att resurser alltid är begränsade. Det kallades ”julaftonsteoremet” och definierades så, att i valet mellan bättre sjukvård och en ytterligare semesterresa till Mallorca, väljer svenskarna bådadera. Det må ha varit roligt den gången. När det nu har upphöjts till ledstjärna för svensk migrationspolitik kan man hålla sig för skratt.

I särklass mest stötande är Centerpartiets stöd för ”gymnasieamnestin”, alltså att 9 000 ”ensamkommande afghanska flyktingbarn” som fått lagliga beslut om utvisning trots allt skall beredas möjlighet att stanna – om de låtsas studera.

Trots att det företrädesvis rör sig om unga män som ljugit om sin ålder, trots att lagen fått aldrig tidigare skådad kritik från en rad tunga instanser, trots att Lagrådet avfärdat den som bland det värst man sett, trots allt detta ansåg Lööf att lagen måste drivas igenom. Den enkla förklaringen är återigen att hennes moraluppfattning står över svensk lag.

De som fortfarande tror (och hoppas) att den svenska rättsstaten kommer att stå stark även emot de mest populistiska krafter kan glädjas åt att det rättsliga efterspelet. Lagen trädde i kraft den 1 juli. Redan inom två veckor hade två svenska domstolar visat upp rött kort.

Först ut var Migrationsdomstolen vid Förvaltningsrätten i Malmö, som den 6 juli konstaterade: ”Domstolen har efter en så kallad lagprövning funnit att beredningen av lagförslaget i den del det avser sänkt beviskrav för identitet varit så bristfällig att lagstiftningen i denna del inte får tillämpas. Istället gäller det normala beviskravet som innebär att identiteten ska vara klarlagd.”

Den 13 juli kom ett än mer förödande utslag från Migrationsdomstolen vid Förvaltningsrätten i Stockholm: ”Domstolen har funnit att bestämmelsen i 16 f § tredje stycket om sänkt beviskrav för identitet står i strid med för Sverige bindande överordnade förpliktelser och ska därför inte tillämpas. Istället gäller det normala beviskravet som innebär att identiteten ska vara klarlagd.”

Annie Lööf, som påstås ha studerat juridik vid Lunds universitet, tycks dock vara helt obesvärad. Hennes personliga moral står fortfarande över svensk rätt. Om kartan inte stämmer överens med terrängen är det Lööfs moraliska karta som måste gälla. Kanske hennes attityd också är bidragande till att Migrationsverket minst lika oberört fortsätter att tillämpa en lag som nu två gånger har underkänts i svensk domstol.

I sin ovan citerade artikel förutskickar Lööf att höstens val kommer att bli ett ”värderingsval”. Underbart! Tänk om det kunde bli så. Tänk om väljarna kunde uppmanas att ta ställning för det som är själva kärnan i svenska värderingar, nämligen en grundmurad respekt för lag och ordning, och en tilltro till att statens hushållning med de gemensamma resurserna sker med befolkningens bästa för ögonen.

I ett sådant val skulle Centerpartiets nuvarande floskelpopulism få ett mycket kraftfullt underkänt. Kanske det faktiskt kan bli så. Man kan ju alltid hoppas.