Jag har nyligen föreslagit en politisk indelning efter associerad självmedvetandegrad som ser ut så här:

liberalism/låg – socialism/normal – konservatism/hög

Det är inte de respektive förespråkarnas individuella självmedvetande som kännetecknas av dessa olika nivåer, utan den allmänna självmedvetandenivå som respektive lära menar skall ligga till grund för statens insats av hot, tvång och våld i samhället, alltså politiken.

Liberalismen menar att vi inte skall tillåtas att offentligt låtsas om att vi är ängsliga inför det okända, utan skall, som barn och djur på en lägre utvecklingsnivå, urskillningslöst acceptera allt som kommer till oss under antagandet att nettoeffekten dock är god och att var och en inom de ramar den överordnade principen sätter skall träffa sitt eget val. En viss känslighet för survivorship bias (ofta oegentligt betecknad socialdarwinism) kan skönjas hos liberaler med naturligt lågt självmedvetande: den som drabbas av olycka har sig själv att skylla medan den som skonas är en self-made man.

Socialismen menar att den ångest, det missnöje, det elände som vårt självmedvetande spontant meddelar oss har sin källa i en yttre agent, som av illvilja har skapat dem. Socialistisk agitation handlar inte om att få adepterna att se ångesten, missnöjet och eländet – det gör människan av sig själv – utan om att placera skulden där socialisterna menar att den hör hemma, vilket kallas att motverka falskt medvetande. Olika former av socialism har olika uppfattning om var skulden skall placeras, vilket ofta leder till djupa ömsesidiga aversioner inom socialismen. Men socialismen är alltid inriktad på kamp. Den onda skall besegras och människan så befrias från sin dödsångest. Socialister är känsliga för confirmation bias, falska bekräftelser på att de har placerat ondskan rätt.

Konservatismen, slutligen, menar att vi måste kräva av samhällets deltagare, åtminstone som organiserande princip, att de inser att ångesten, missnöjet och eländet skapas i vårt eget medvetande och inte skall vare sig ignoreras eller placeras utanför den enskildes eget medvetande. Genom personligt ansvar, genom uppfostran och disciplin, skall en ytterligare nivå av självmedvetande byggas ovanpå den biologiskt direkt tillgängliga. Man avvisar liberalismens avvisande och förkastar socialismens förkastelse och kräver i stället inför dödsångesten tapperhet och mod.

Eftersom det dock är enskilda förespråkare som driver politiken, så skall jag i denna avslutande artikel rikta uppmärksamheten mot dem. De kan ha, och har ofta, en högre grad av självmedvetande än den de bygger sin lära på.

Om vi tillfälligt ändrar dimension på skalan till allmän intellektuell sofistikation, kan vi föreställa oss detta som en kaktus: Mittstammen motsvarar konservatismen och medvetandets biologiska evolution, som linjärt strävar uppåt. På olika höjd på denna stam avgrenar sig så liberalismen och socialismen och strävar sedan från denna punkt åter uppåt. Faktum är ju att dessa ideologier har en betydligt rikare teoribildning och mycket rikare och välkändare litteratur än den politiska konservatismen som sådan (om vi för tillfället bortser från de religiösa teorier och skrifter som har ett liknande innehåll).

Kaktusmodellen illustrerar att liberalism och socialism har något gemensamt i sin uppbyggnad. De är vad vi brukar kalla ideologier. De utgår från en metod för att undkomma dödsångesten och bygger sedan upp en omfattande samling teorier, värdeskalor, regler, rättigheter och så vidare på denna grund. Man kan till och med tänka sig ”konservativa ideologier”, som antagligen inspirerade av de klassiska ideologierna tar sin utgångspunkt i en hög medvetandegrad, men sedan lägger till fixa regler för hur man skall förhålla sig till denna: neoconservatism, värdekonservatism, kulturkonservatism etc. Den äkta konservatismen är uppbyggd åt motsatt håll: personligheten är där underordnad teorier om sanning och verklighet, vilket gör konservatismen sträng, esoterisk och svårtillgänglig. Det är naturligtvis mycket lockande att låta teorierna underordnas ens personlighet i stället för tvärt om.

Det är lätt att föreställa sig att det kan finnas hur många ideologier som helst. De kan skilja sig åt inte bara i den medvetandenivå på vilken de tar sin utgångspunkt, utan också i den teoribildning de omfattar. Det vi kallar socialism och liberalism är kategorier med många medlemmar vardera och även övergångsformer och blandningar. Vi har sett i den förra artikeln hur socialismen kan indelas efter satanslokus: vem eller vad orsakar allt elände i världen? Inom liberalismen finns i stället många olika uppfattningar om var gränsen mellan det privata, där det är tillåtet att skydda sig själv mot det okända och till exempel ha personliga preferenser om vem man vill umgås med, vem man vill tala med, vem man vill göra affärer med, och det offentliga, där detta skall vara förbjudet, skall dragas. Gränsdragningen brukar formaliseras i listor över så kallade universella mänskliga rättigheter. Vi ser att den inbördes uppdelningen inom de socialistiska respektive inom de liberala ideologierna traditionellt sker enligt sinsemellan helt olika kriterier, som inte lätt kan generaliseras.

Indelningen efter associerad medvetandegrad är en klassificering efter människans grundläggande demokratiska politiska drivkrafter, men räcker inte till för att anordna besläktade ideologier inbördes. För detta måste vi komplettera den med en eller flera andra klassificeringsgrunder. Men även det grundläggande schemat kan säga oss mycket.

Hur kommer det sig till exempel att gröna partier eller miljöpartier nästan alltid upplevs som socialistiska? Det borde vara möjligt att sätta miljöfrågor högt på agendan utan att vara socialist. Men den engagerade miljöpartisten är en person som sätter det naturliga först med början i det egna jaget. Han är en okonstlad och spontan typ som inte vill förställa sig själv, lika lite som han vill att naturen skall förställas. Vi hamnar alltså på en medelhög medvetandenivå, där det normala sättet att slippa undan dödsångesten är den socialistiska metoden att tilldela skuld till något externt fenomen.

Fredrik Östman är en lång stilig ohandikappad välmående högintelligent välanpassad högutbildad konservativ vit medelålders heterosexuell gift protestantisk man och familjefar (missade jag något attribut som vänstern hatar?) och stolt för det.