​Gästskribent Fredrik Östman: En ny knappologi del 3 – Kaktusmodellen

Jag har nyligen föreslagit en politisk indelning efter associerad självmedvetandegrad som ser ut så här:

liberalism/låg – socialism/normal – konservatism/hög

Det är inte de respektive förespråkarnas individuella självmedvetande som kännetecknas av dessa olika nivåer, utan den allmänna självmedvetandenivå som respektive lära menar skall ligga till grund för statens insats av hot, tvång och våld i samhället, alltså politiken.

Liberalismen menar att vi inte skall tillåtas att offentligt låtsas om att vi är ängsliga inför det okända, utan skall, som barn och djur på en lägre utvecklingsnivå, urskillningslöst acceptera allt som kommer till oss under antagandet att nettoeffekten dock är god och att var och en inom de ramar den överordnade principen sätter skall träffa sitt eget val. En viss känslighet för survivorship bias (ofta oegentligt betecknad socialdarwinism) kan skönjas hos liberaler med naturligt lågt självmedvetande: den som drabbas av olycka har sig själv att skylla medan den som skonas är en self-made man.

Socialismen menar att den ångest, det missnöje, det elände som vårt självmedvetande spontant meddelar oss har sin källa i en yttre agent, som av illvilja har skapat dem. Socialistisk agitation handlar inte om att få adepterna att se ångesten, missnöjet och eländet – det gör människan av sig själv – utan om att placera skulden där socialisterna menar att den hör hemma, vilket kallas att motverka falskt medvetande. Olika former av socialism har olika uppfattning om var skulden skall placeras, vilket ofta leder till djupa ömsesidiga aversioner inom socialismen. Men socialismen är alltid inriktad på kamp. Den onda skall besegras och människan så befrias från sin dödsångest. Socialister är känsliga för confirmation bias, falska bekräftelser på att de har placerat ondskan rätt.

Konservatismen, slutligen, menar att vi måste kräva av samhällets deltagare, åtminstone som organiserande princip, att de inser att ångesten, missnöjet och eländet skapas i vårt eget medvetande och inte skall vare sig ignoreras eller placeras utanför den enskildes eget medvetande. Genom personligt ansvar, genom uppfostran och disciplin, skall en ytterligare nivå av självmedvetande byggas ovanpå den biologiskt direkt tillgängliga. Man avvisar liberalismens avvisande och förkastar socialismens förkastelse och kräver i stället inför dödsångesten tapperhet och mod.

Eftersom det dock är enskilda förespråkare som driver politiken, så skall jag i denna avslutande artikel rikta uppmärksamheten mot dem. De kan ha, och har ofta, en högre grad av självmedvetande än den de bygger sin lära på.

Om vi tillfälligt ändrar dimension på skalan till allmän intellektuell sofistikation, kan vi föreställa oss detta som en kaktus: Mittstammen motsvarar konservatismen och medvetandets biologiska evolution, som linjärt strävar uppåt. På olika höjd på denna stam avgrenar sig så liberalismen och socialismen och strävar sedan från denna punkt åter uppåt. Faktum är ju att dessa ideologier har en betydligt rikare teoribildning och mycket rikare och välkändare litteratur än den politiska konservatismen som sådan (om vi för tillfället bortser från de religiösa teorier och skrifter som har ett liknande innehåll).

Kaktusmodellen illustrerar att liberalism och socialism har något gemensamt i sin uppbyggnad. De är vad vi brukar kalla ideologier. De utgår från en metod för att undkomma dödsångesten och bygger sedan upp en omfattande samling teorier, värdeskalor, regler, rättigheter och så vidare på denna grund. Man kan till och med tänka sig ”konservativa ideologier”, som antagligen inspirerade av de klassiska ideologierna tar sin utgångspunkt i en hög medvetandegrad, men sedan lägger till fixa regler för hur man skall förhålla sig till denna: neoconservatism, värdekonservatism, kulturkonservatism etc. Den äkta konservatismen är uppbyggd åt motsatt håll: personligheten är där underordnad teorier om sanning och verklighet, vilket gör konservatismen sträng, esoterisk och svårtillgänglig. Det är naturligtvis mycket lockande att låta teorierna underordnas ens personlighet i stället för tvärt om.

Det är lätt att föreställa sig att det kan finnas hur många ideologier som helst. De kan skilja sig åt inte bara i den medvetandenivå på vilken de tar sin utgångspunkt, utan också i den teoribildning de omfattar. Det vi kallar socialism och liberalism är kategorier med många medlemmar vardera och även övergångsformer och blandningar. Vi har sett i den förra artikeln hur socialismen kan indelas efter satanslokus: vem eller vad orsakar allt elände i världen? Inom liberalismen finns i stället många olika uppfattningar om var gränsen mellan det privata, där det är tillåtet att skydda sig själv mot det okända och till exempel ha personliga preferenser om vem man vill umgås med, vem man vill tala med, vem man vill göra affärer med, och det offentliga, där detta skall vara förbjudet, skall dragas. Gränsdragningen brukar formaliseras i listor över så kallade universella mänskliga rättigheter. Vi ser att den inbördes uppdelningen inom de socialistiska respektive inom de liberala ideologierna traditionellt sker enligt sinsemellan helt olika kriterier, som inte lätt kan generaliseras.

Indelningen efter associerad medvetandegrad är en klassificering efter människans grundläggande demokratiska politiska drivkrafter, men räcker inte till för att anordna besläktade ideologier inbördes. För detta måste vi komplettera den med en eller flera andra klassificeringsgrunder. Men även det grundläggande schemat kan säga oss mycket.

Hur kommer det sig till exempel att gröna partier eller miljöpartier nästan alltid upplevs som socialistiska? Det borde vara möjligt att sätta miljöfrågor högt på agendan utan att vara socialist. Men den engagerade miljöpartisten är en person som sätter det naturliga först med början i det egna jaget. Han är en okonstlad och spontan typ som inte vill förställa sig själv, lika lite som han vill att naturen skall förställas. Vi hamnar alltså på en medelhög medvetandenivå, där det normala sättet att slippa undan dödsångesten är den socialistiska metoden att tilldela skuld till något externt fenomen.

Fredrik Östman är en lång stilig ohandikappad välmående högintelligent välanpassad högutbildad konservativ vit medelålders heterosexuell gift protestantisk man och familjefar (missade jag något attribut som vänstern hatar?) och stolt för det.

56 thoughts on “​Gästskribent Fredrik Östman: En ny knappologi del 3 – Kaktusmodellen

  1. Bo Svensson skriver:

    Nej, det hänger inte ihop. – Hur rädd man är för att dö avgör inte var man hamnar politiskt.

    Psykopatliberalismen som använder den solitära vinstmaximerande individen som norm och markägarfundamentalismen som har odlarens oinskränkta förfoganderätt till sina ägor som bas för det liberala idébygget, har fått liberalismen på ett villospår och jag vet vad som krävs för att få den tillbaka på rätt kurs.

    Åtrekommer till det.

    Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Inte hur man är rädd för att dö, utan hur man hanterar sin dödsångest, hur man reagerar på den, vilken strategi man använder för att undkomma dess plågor.

      Oavsett hur du definierar din liberalism, så bygger den, i den mån den alls är en liberalism, på ett socialt krav på medborgarna eller invånarna att INTE skydda sig mot, välja bort, tycka illa om det okända, främmande, nya.

      Liked by 3 people

      • Bo Svensson skriver:

        Liberalism är normalitet. – Vi skall inte styras av makthavare utan av rättsordning och rättsordning är en samling regler som gör att man vinner rang och välstånd i kraft av sin flit och kompetens istället för med våld, stöld, fusk och korruption och att utvecklingen i stort går mot bättre tider.

        Liberal ordning är däremot inte naturgiven. – Det vi har stöd för i generna, är att underkasta oss en ledare vars förväntningar vi är angelägna om att svara mot, tills vi lyckas gadda ihop oss med andra för att själva ta över ledningen. –

        Liked by 1 person

  2. Östrahult skriver:

    Syftet är vällovligt, att försöka begripa olika politiska strömningar och deras bakgrund. Jag håller till viss del med om analysen, t ex hur människor skiljer sig åt när det gäller synen på det egna ansvaret contra samhällets ansvar.

    Samtidigt har jag svårt att se hur analysen kan hjälpa oss som ogillar nuvarande samhällsutveckling. Denna styrs som bekant inte enbart av ideologi utan av maktgrupperingar, ekonomiska intressen och manipulationer i media och av olika gräsrotsrörelser.

    Med andra ord: För att förändra måste man klä av och synliggöra inblandade ekonomiska intressen och maktgrupperingar.

    Liked by 1 person

    • brrr skriver:

      ”…svårt att se hur analysen kan hjälpa oss som ogillar nuvarande samhällsutveckling.”

      Precis så tänker jag också. Är man ung och har internationellt gångbar utbildning, alternativt att man har en skaplig pension och inte hunnit bli för skröplig, då kan man lämna det sjunkande skeppet. Men de flesta av oss kan inte komma härifrån.

      Liked by 1 person

      • brrr skriver:

        För att sammanfatta:
        Denhär sortens teorier tycker jag kan vara intressant och trivsamt att dryfta medan man sitter och kurar skymning över en kopp te. När tillvaron är någorlunda under kontroll, den är någorlunda trygg och förutsägbar. Men såhär mitt under brinnande krig, känner jag större behov av att hämta hötjugan och diskutera var och hur försvaret skall formeras. Och då är jag ändå kvinna, tack för mig.

        Liked by 2 people

      • brrr skriver:

        Jaha JVK, du trodde jag var en man. Det kan tänkas att du då läser inlägg av dendär BRRR ur ett något annat perspektiv. Det tror jag faller sig ganska naturligt för de flesta, att vi ser manligt och kvinnligt ur lite olika perspektiv. Detta trots att de flesta av oss nog vet av erfarenhet att människor i praktiken har väldigt olika personlighet, att många flyter lite hit och dit över skalan manligt-kvinnligt.
        Men så är det, de flesta av oss har förmodligen vissa förväntningar på kvinnor respektive män och sådana generaliseringar träffar nog oftast rätt.

        Liked by 2 people

  3. brrr skriver:

    Så om en del av våra makthavare är liberaler och därmed helt omedvetna om att de t.ex. bäddar för massvält i Sverige, är de då oskyldiga enligt principen ”förlåt dem, ty de vet icke vad de gör”?
    Om en del av dem är medvetna nog att inse vad de ställer till med, är det då socialistiskt att lägga skuld på dem, t.o.m. kalla dem förrädare?
    Är det socialistiskt att lägga skuld även på de omedvetna, med argumentet att de borde ta reda på vad deras handlingar får för konsekvenser?
    I såfall är jag en normalmedveten socialist. Lantbrukarnas situation p.g.a. politiska beslut samt den svält som förr eller senare kommer att utbryta p.g.a. för många människor att mätta samt ohemula pålagor på bönder, lägger jag på politiker och många andra beslutsfattare. De flesta av oss är totalt maktlösa inför vad beslutsfattare ställer till med, och kan man inte ta saken i egna händer p.g.a. att man omöjligen kan skaffa sig tillräckligt med odlingsmark samt försvara denna mot stöldligor, så får man ångest. Och vad ska t.ex. gamla sjuka Elsa göra åt saken, ens om hon äger en gård och är aldrig så självmedveten?

    https://ledarsidorna.se/2018/07/situationen-for-lantbruket-langt-varre-an-vad-som-tidigare-varit-kant/

    Detta är en katastrof, den har pågått länge och är skapad av beslutsfattare, varesig de varit medvetna eller ej. Katastrofen känns kanske avlägsen för någon som bor i Österrike, men för oss här i Sverige är den högst verklig.

    Liked by 3 people

    • Fredrik Östman skriver:

      Jag har svårt att ta till mig den här kritiken. Jag har inte erbjudit någon lösning på politiska problem, utan på sin höjd ett angreppssätt. Min avsikt var att bättre förstå varför människor har liberalistiska och socialistiska impulser. Det förefaller mig ännu viktigare nu när jag tror mig ha börjat förstå detta, eftersom det med denna utgångspunkt blir tydligt att endast sådana impulser motiverar och driver fram statsmaktens ohejdade tillväxt, som vi har kunnat observera sedan demokratin infördes.

      Man is not merely innately aggressive, a poorly socialized, and therefore uncontrolled predator; at best such a theory can account for his criminal aggression; it is in fact slavish adherence to the forces of socialization — to the very principle of domestication itself — that enables him to participate in the production of the most truly efficient and organized of human evils.

      Liked by 3 people

      • brrr skriver:

        Fredrik, det var inte kritik, det var en invändning utifrån ett annat perspektiv än ditt. Du har rätt utifrån ditt perspektiv, jag har rätt utifrån mitt.
        Jag instämmer i att människan är mer än bara ett jagande djur, vi har möjligheten att reflektera över bl.a. nu- och framtid. Numera även över det förflutna. Men vi gör det naturligtvis på olika sätt, beroende på vilket perspektiv vi har, inte mer med det.

        Liked by 2 people

      • Svenne skriver:

        Fredrik
        ”Jag har inte erbjudit någon lösning på politiska problem, utan på sin höjd ett angreppssätt. Min avsikt var att bättre förstå varför människor har liberalistiska och socialistiska impulser”.

        Jag tror inte att människors ”impulser” initieras av någon djuplodande analys angående olika politiska eller filosofiska alternativ, utan den utlöses i en viss situation som en reaktion mot – eller för – den verklighet som man för tillfället själv tvingas att leva i. Självbevarelsedrift, protest mot/för samtida levnadsvillkor är ju, för den enskilde, ett motiv att ta ställning angående dessa förhållanden.

        Vi har nu som ett exempel det stundande valet där sannolikt de flesta vill ha bort okontrollerad invandring, kriminalitet, obefogat företräde till bostäder, särbehandling inom sjuk- och tandvård osv. (Detta med undantag av de som ”har rätt värdegrund”). De flesta som önskar ändra på detta gör det på grund av självbevarelsedrift – utan några utan ”liberalistiska och socialistiska impulser” – och jag tror att detta enkla resonemang ligger i linje med ”Ockhams rakkniv”.

        Liked by 1 person

      • olle reimers skriver:

        Det grundläggande temat för de flesta diskussionerna här på DGS tycks ändå vara poltikens gränser; d.v.s. fördelningen mellan vad som bör vara individens egen angelägenhet och ansvar och vad som åvilar det gemensamma.

        Det är här den stora skiljelinjen går.

        Jag tror att du Fredrik Östman, på det hela taget fått det rätt när du illusterar förhållandena med en kaktus.

        När det gäller liberalismen är det dock tveksamt om den är en utväxt på katusstammen på samma sätt som socialsmen är det. Liberalismen är mer som en borr mitt inne i stammen. Verkningarna av borrens härjningar är definitionsmässigt oförutsägbara vilket också är avsikten. Den är till sin natur anarkistisk; d.v.s.den slår sönder allt som kommer i dess väg.

        Dödsångesten; Bo Svensson, har en avgörande betydelse för vilket samhällssystem man förespråkar. Den tillfälliga lindringen söker man i gemenskapen med likasinnade i stället för att söka en mer permanent bot genom att arbeta med sig själv.

        Liked by 1 person

    • jvkkk skriver:

      Det är ju inte så att de på högsta nivån inte våndas och kan ha ångest, det är mänskligt, men man försöker så gott man kan att lösa saker där man står och inte sätta sin lit till att det nog går bra, eller genom att skylla på andra.

      @Östman, kansk finner jag här en gnutta kritik, på samma sätt som jag anser att Haidt begår ett mätfel, nämligen genom att på de olika nivåerna 1-3 så skiljer sig nivån av omedvetet hyckleri, det kanske är inbakat i din teori redan, men det förekommer mig att liberalen inte egentligen tror att allt ordnar sig, utan hycklar för att han eller hon är en person som är välplacerad i livet och inte hotas av ekonomisk ruin eller våld. Inte så många på samhällets botten är liberaler, de har inte råd med detta hyckleri. Socialisterna hycklar lite mindre, de erkänner problemen (och befinner sig oftare längre ner på den ekonomiska skalan) men inte att det delvis eller helt är deras eget och deras kompisar latmaskarnas och skurkarnas fel, och den högsta nivån, den vuxna, hycklar minst och vet att man ibland måste skada andra, de som är värre än en själv, för att bevara jämvikten, en sådan period har nu skapats av att vi styrts av nivå ett och två sedan andra världskriget.

      Liked by 2 people

      • Christer L skriver:

        Jag anser att det är rätt meningslöst att försöka definiera politiska konflikter med att leta sig djupt in i hur andra människor tycker och känner. Medkänsla är en sak, det kan fungera, men detta analyserande av motståndaren kan inte garanteras vara fritt från egna omedvetna innehåll. Jag ser här en övertro på tankens förmåga att träda istället för och förklara andra funktioner. Filosofer måste förhålla sig till detta först och främst, sedan kan man komma vidare. Kartor och grafik och begrepp är en sak, den egna och unika erfarenheten kopplad till andras är vad som ger det hela mening.

        Liked by 1 person

  4. jvkkk skriver:

    Finns det liknande beskrivningar? Om inte, skriv en bok. Det hade varit intressant med en konversation mellan Fredrik Östman och Jordan Peterson som också söker förklaringar till politiska skeenden i folks medvetande. Kanske en bok tillsammans…

    Peterson är väl medveten om att det inte endast är hans försök till klara tankar som gett honom berömmelse utan att han började använda youtube. Detta gör svåra ämnen långt mera tillgängliga, och poddar likaså, men JP har lång träning som tänkande talare, något man inte lär sig i en handvändning, men man når långt fler. Även Patrik måste noterat detta, men han håller sig mest till samtalsformen, men allt fler bara babblar på själva och det verkar fungera bra.

    Som jag skrev i en kommentar som DGS prao-elev sållade bort, jag tycker analysen är bra, jag har alltid misstänkt att jag befinner mig på den högsta medvetandenivån. Tack Östman!

    Liked by 4 people

  5. Erik2 skriver:

    Intressant. Tack för detta. Det här är måhända ett mycket rimligt sätt att beskriva ideologiers allra innersta väsen. Jag kan för egen del dock inte komma från det faktum att jag inte tycker det grundläggande axiomet om dödsångesten som yttersta drivkraft är rimligt. Med botten i Dawkins och hans beskrivningar av gener och människan som biologisk maskin med enda syfte att föra de odödliga generna vidare genom eonerna så är dör mig fortplantningen det centrala. Människans enda uppgift är att fortplanta sig, allt kretsar runt det. Allt. Men jag undrar samtidigt om inte dödsångesten och fortplantningen är vardera sidan av samma mynt? Vidare så uppfattar jag att en konservativ och liberal/socialistisk person agerar fundementalt olika vad gäller de personliga relationerna. Den konservative värnar i första hand sin familj och de relationerna. Där bottnar man. Det gör den liberal/socialistiske normalt också, men via ett kollektivt anslag. (”Kugge i maskineriet”). Det är en avgörande skillnad. De konservativa i denna bemärkelse är normalt i stor majoritet i en befolkning.

    Liked by 1 person

    • Erik2 skriver:

      Jag tycker mig vidare ha gjort observationerna att vissa konservativa i ohotad makt kan utvecklas i rigid, formalistisk och hierarkisk riktning där traditionen blir viktigare än nuet. Så till den grad att de nära relationerna kommer i skymundan. De liberal/socialistiska utvecklar i samma situation gärna system som tillåts ersätta jaget och dess nära relationer. I det utvecklas destruktivt grupptryck och ångest inför avvikare. Gruppen och det kollektiva tar över, individen förbarnsligas. Det synes mig som att falska maktspelare (narcissister) lättare, dolt, kan klättra till toppen i en kollektiv grupp. Men det kanske är en observation som är gjord i efterdyningarna av det kollektiva århundradet. Det konservativa tänkandet är borta sedan 1960 i svensk kontext.

      Liked by 2 people

    • Erik2 skriver:

      Som schablonbild av konservativt tänkande visavi liberalt/socialistiskt ser jag framför mig situationen hur t ex en svensk besökare får stadens nyckel av borgmästaren i en landsortsstad i en delstat i U.S.A. Borgmästaren ser svensken i ögonen och försöker inskärpa betydelsen av detta ögonblick. Det är Dig som person som vi erbjuder stadens nycklar. Det är Du som är viktig och detta betyder något för Oss här i staden. Det här är det allra yttersta förtroendet som vi visar dig. Jag tänker mig också hur allt detta så totalt missförstås av en kollektivt marinerade svensken.

      Liked by 2 people

    • olle reimers skriver:

      Erik, jag har en delvis annorlunda infallsvinkel. Det konservativa synsättet betonar den enskildes ansvar för samhällets utveckling. Detta i mosats till den liberala ”panta rei” hållningen och socialisternas idéer om kollektiva lösningar som svaret på allt.

      Gilla

  6. Sixten Johansson skriver:

    Tack, Fredrik, för stimulerande vinklar och tankar! Jag ansluter mig till din politiska analys och klassificering, men har ett par tips på medvetandesidan, där jag själv har försökt bygga en sorts kaktusmodeller. Om du tar till dig dem, så kan du lätt förvandla knappologin till ett dynamiskt uppspaltande verktyg, som inte bara belyser historia och politik, utan även förklarar eller åtminstone strukturerar vår egen samtids märkligheter.

    Logiskt och intuitivt ser jag dödsångest som ett av flera följdfenomen, visserligen varaktigt underliggande och drivande, men ändå sekundärt. Det är också svårt att härleda t ex dagens absurda tänkande och handlande ur hanterandet av dödsångest (vår samtid präglas snarare av dödsdrift, självmordsdrift).

    Det primära både i urtiden och i dag är medvetandets vaknande, upptäckten av iakttagaren inne i en ”egen” kropp (”vem eller vad blickar ut genom dessa gluggar?”), den inre distansen, jaget, den fria viljan, möjligheten och tvånget att välja, all plågsam ovisshet.

    Från detta uppvaknande i urtiden kan vi sedan genom historien och fram till i dag konsekvent studera samspelet och den eviga kraftmätningen i treenigheten Jag, Vi och Verkligheten. Historiskt, politiskt, socialt och individuellt skiftar tyngdpunkterna ständigt. I vår feminiserade, infantiliserade samtid har Vi:ets och Verklighetens balanserande inverkan försvagats så att nästan bara Jag-Jag-Jag återstår. Tacka för att detta leder till solipsism, hybris, psykos och civilisatorisk död!

    Liked by 3 people

  7. Linden skriver:

    Detta eviga teoriserandet, det vi behöver är handlingskraft. Här ett strålande exempel.

    Vårt vackra Polen är tack och lov fritt från politisk korrekthet. Här kan man säga vad man tänker. Här kan man diskutera allt. Vi kommer alltid att hålla det fritt från politisk korrekthet också.

    Men jag ser hur människor i andra länder är rädda att säga sin mening. EU är på väg att förvandlas till en muslimsk kontinent. Då måste folk våga säga ifrån. Säga sin mening.

    https://nyheteridag.se/polske-toppolitikern-vi-kan-inte-ha-muslimer-som-stoder-implementering-av-sharialagar-i-europa/

    Liked by 2 people

  8. Fredrik Östman skriver:

    Jag vill inskärpa att det INTE är individens personliga självmedvetande som återspeglas i valet och utforminingen av politisk grundinställning. Det är den generella självmedvetandegrad som personen i fråga anser att politiken skall grundas på, den nivå på självmedvetandet på vilken personen i fråga med våld mot medmänniskor vill angripa och åtgärda sin egen dödsångest. Jag inser att konceptet är mycket svårt att ta till sig och lätt att förvränga. Kaktusmodellen skulle illustrera hur personen själv mycket väl kan ha en högre mental status. Liberaler är på inget sätt primitivare än socialister o.s.v.

    Liked by 2 people

    • brrr skriver:

      Jag är beredd att använda allt våld jag kan uppbåda för att försvara mig själv och min egen plätt på jorden, inte för att hantera min dödsångest, utan för att försvara det som kallas ”min personliga integritet”.
      Sveriges makthavare, EU:s dito och många andra utövar sedan länge ett stort våld mot många av oss, och det är många som sympatiserar med detta våld.
      (idag är jag som en iller, det kan vara den tryckande värmen)

      Liked by 1 person

      • Fredrik Östman skriver:

        Inte ditt personliga våld, utan det opersonliga våld som du godkänner och sympatiserar med, alltså politiken. Är det acceptabelt att gamla tanter slängs i fängelse för kommentarer på faceboók som under hela deras liv varit comme-il-faut eller att tandtekniker krossas för små teknikaliteter?

        Jag har också länge trott att det var andra drivkrafter bakom dessa två arter av våld. På senare tid har jag börjat förstå att det är mycket liknande drivkrafter. Beakta att ”dödsångest” här är ett definierat begrepp som innefattar en hel mängd intrapsykiska fenomen. Det är här, i detta sammanhang, inte något man får tolka som man vill. Se första artikeln.

        Liked by 1 person

  9. Glen Lester skriver:

    Fredrik, du kunde väl ha ritat bilder på hur du tänker. För att beskriva bildligt så borde du ju ha visualiserat hela systemet först. Varför inte rita av hur du tänker och förklara sen.

    Annars så funderar jag på hur man ska sätta in olika sorters politiker som varit verksamma historiskt. Så man vet vad de gjort och kan sätta både intentioner, metoder och resultat som variabler i din analys.

    Ett av mina favoritexempel när jag försöker förstå hur politik går till är Bismarck (som jag hoppas inte behöver någon presentation bland så lärda personer som besöker DGS, för de som inte är så lärda så finns Wikipedia, den använder jag). Jo, Bismarck var ju en ruskigt konservativ herre som kom på det här med välfärdssamhället, på inrådan av sina rådgivare, som ansågs liberala men som jag tror var rätt så konservativa ändå.

    Att han samtidigt förbjöd socialisterna har liksom inte direkt med saken att göra. De störde bara lantdagarna så det blev för arbetsamt att ha den där för att vestämma att starta det nödvändiga kriget mot Frankrike, så det kan ju inte direkt räknas in som ideologisk variabel i sammanhanget.

    Jag har lite svårt att förstå utan bildskiss åtminstone, fördärvad som jag är av att vara bortskämd tekniker. Jag brukar få se ritningen innan man förklarar. Kanske ett flödesschema eller ett organigram skulle funka också.

    Alltså hur placerar jag in Bismarck i din modell.

    Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Modellen avser demokratisk politik. Hur personer agerar som har en egen personlig andel i staten är en helt annan historia. De beter sig i allmänhet rationellt i den mån de överlever. Men de behöver inte agera moraliskt, de behöver inte ha en åsikt om vilket slags självmedvetande som skall vara tillåtet för andra väljare. Det är ett rent demokratiskt problem. Utan demokrati inga ideologier.

      Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      För att ge ett direktare svar, efter att ha tänkt efter lite längre, så var de ju så att Bismarck verkade efter revolutionen i Frankrike i ett samhälle där liberalism och socialism stred om folkets gunst. Liberalismen var mer etablerad, socialismen uppstickaren som kunde växa i den takt kyrkan tappade makten över kätteriet och/eller det sekulära livet. Bismarck var en maktspelare som gynnade socialisterna för att försvaga liberalerna. Han föraktade personligen förstås båda. Vilket inte gör honom konservativ. Inser att detta bakvända klassificeringsproblem är en verklig svaghet i mitt schema. Så tack för frågan! Där har jag något att tänka ännu längre på.

      Gilla

  10. Glen Lester skriver:

    För att förvirra begreppen ytterligare, men det är ju bara för att förstå bättre, så skulle jag vilja sätta in en ingift farbror i sammanhanget. Han var väldigt konservativ sas det. När han hade fått ena lungan bortopererad i 35-årsåldern, på grund av för mycket rökande, så vägrade han att ta emot sjukpension. Det var hans eget fel tyckte han. Han tyckte det var fel på systemet som gav en pengar när det var ens eget fel. Sen rökte han bara cigarr vid jul resten av sitt liv. Han ville klara sig själv genom at arbeta, så han brände olagligt brännvis som sålde bra, hade lite skrotaffärer, ja, jag vet nog inte allt han gjorde, men arbetade gjorde han.

    Han var känt konservativ, frispråkig, svår på fruntimmer tills min faster tog tog över ruljangsen, ful i mun, och allt annat man inte fick vara. En riktigt rolig farbror.

    Han var så himla konservativ så att min farmor, som var nazist och änka och följaktligen familjens överhuvud, förvisade honom från familjen för alltid, för att han gick för långt. Min faster, som då antagligen tyckte att konservismen var bättre än nazismen, hon tog ut sin arvedel och så köpte de en egen bondgård på annat håll. Jag antar att min faster valde honom för att han var konservativ och att hon inte gillade farmors nazism, Men jag är inte säker för man berättade inte allt för mig för de visste att jag la allt på minnet.

    Jo, jag har lite svårt att pussla ihop det hela enligt Fredriks metod. Är det någon som kan utveckla det lite mer så man förstår.

    Gilla

  11. Aha skriver:

    Marknaden fixar allt – så kan de renläriga liberalernas marknadsbudskap sammanfattas. Ingen oro för okänd framtid där inte, för att anspela till Östmans artiklar.

    I en helt fri marknad och varför inte i ett stort sett fritt samhälle skiktar sig samhället obönhörligt.
    Rik blir rikare för att den rike bl.a. har råd att köpa ekonomisk rådgivning men också för att stor blir större där den store har råd satsa mer på produktutveckling vilket ger marknadsförsprång.

    Ett extremt liberalt samhälle slutar därför med att några få äger det mesta.

    Liked by 1 person

  12. Glen Lester skriver:

    Hej igen,
    Jag sitter fortfarande och svettas med den här modellen.

    Det här med dödsångesten hänger inte heller riktigt ihop tycker jag. Jag försökte byta ut den mot Sigmund Freud’s sexualdrift. Efter några experiment, jag försökte med Lacan med, insåg jag att det blev ännu mer obegripligt. Halare liksom.

    Det får mig snarare att tänka på min mors sista ord när hon dog. Det var en fråga, den var så här: ”Behöver jag inte göra mer nu?” Sedan somnade hon in utan att vänta på svaret. Jag måste säga att jag har intrycket att det inte var själva döden som oroade henne i första hand. Vad hon menade inser jag nog det när det är min tur.

    Så var det det här med kaktusen. Jag har inte hittat nåt organigram, eller vad man ska kalla det, på nätet som liknar en uppskuren kaktus. Inte på wikipedia, inte nånstans.

    Det enda jag kan komma på är mina egna experiment med kaktusar. Det ena var en kaktus som jag fått av en föredetta flickvän, ingen aning om varför. Den använde jag för att sätta upp postitlappar på. Ja, inga riktiga, bara pappersbitar som jag klippte till själv. Gillar inte klistret på postitlappar, det mest kletar ner. Oanvändbart som erfarenhet i sammanhanget.

    Det andra exemplet, lite tidigare sjuttiotal, var när vi fick tag i en meskalinkaktus. Fö att alla närvarande skulle få lika mycket av besåndsdelarna, och lika roligt, så skar vi upp den på längden. Den såg faktiskt ut som du sa. Synd att jag inte har någon här för att experimentera metoden.

    Gilla

  13. Lars skriver:

    Jaha, och allt detta enligt den psykoanalytiskt orienterade amerikanen, vad han nu heter. Den som går i psykoanalytisk terapi lär sig simma med ångesten. Den som går kognitiv terapi lär sig dränka ångesten. Den förra blir konservativ och den senare socialist.

    Nog för att Freud var konservativ, eller var han? Han vände ju upp och ned på människors bild av sig själva och stod mot ett överstarkt hämmande överjag, ganska revolutionärt.

    Ångest är bra tycker alltså Jordan Peterson, allt är en fråga om individens behärskande av sin ångest, att simma med den.

    Hur kommer det sig att konservativa behöver så mycket terapi? Ett särdrag som kanske förklarar varför de inte vill vara solidariska med de där som inte har ångest.

    Dödsångest finns inte, det är ett namn för något som avser att slåss för att överleva.

    Gilla

      • Lars skriver:

        Om vi antar att frustrerad anknytning (från spädbarnsår och hela livet) ger ångest, vilket en del framför, så är det väl troligt att ideologier spelar på människors behov av anknytning och att det är orsaken till framväxt av religioner, monumentala byggnader mm. Ideologierna bildar egna organiserade system och konservatismen i historien ger kanske den bästa trösten för den ångestfyllde människan, medan socialismen erbjudit större möjligheter till delaktighet i det sociala livet, större anknytning. Den konservative vågar inte möta verkligheten utanför ideologin och vågar inte tro på förändring.

        Massmord har nog med annat att göra, med eliters förakt för den enskilde människan. Det är inte förbehållet Kina och Sovjetunionen eller Nazi Tyskland. Se på hur Afrika hanterats av kolonialmakter. Se på alla krig som startats över hela världen genom årtusenden. Att teknologin gjort det möjligt slå ihjäl så många fler förändrar inte den kvalitativa, mänskliga bakgrunden.

        Religion är väl bättre än krig? Men leder till krig som i de Islamska länderna eller trettioåriga kriget i Europa.

        Terapi bättre än massmord? Hade Napoleon och Wellington gått i terapi? Du anser tydligen att målet helgar medlen, tro på vad du vill för att undvika något otrevligt.

        Chiles högerdiktatur, var den bra då det låg konservativa krafter bakom? Generalerna i Argentina och Brasilien? Papa Doc på Haiti?

        Gilla

    • olle reimers skriver:

      Har du läst Jordan Peterson? Han är från Alberta. Det ligger i Kanada.

      Har du förträngt din egen dödsångest? Jag tror att vår kanadensiske vän vet lite mer om dödsångest än vi.

      Hans grundbudskap är att vi har ett liv att ta hand om, att det inte är så lätt alla gånger men att det bästa vi kan göra är att göra det bästa vi kan av det. Dränka det i kollektiva drömmar om ett lyckorike som ska påtvingas alla (det kallas socialism) är ingen bra idé tycker han. Jag håller med.

      Gilla

      • Lars skriver:

        Jag ska kanske säga att jag följt föräldrar och syster och fastrar och farbröder på dödsbädden och jag har följt flera husdjur lämna in. Jag är tämligen medveten om vilka starka känslor som är i görningen liksom om hur åldrande tänker om livet och döden och jag kan också konstatera att i inget av fallen var ångest framträdande, däremot smärta, vemod, tomhet, saknad, ansvar mm känslor som har med livet att göra. Men självklart finns det säkert ångest hos en del, särskilt hos personer som har mycket förväntningar om t.ex. ångest. Panik kan säkert följa med beroende på situationen men det är inte egentlig ångest.

        Samtidigt går det väl inte att riktigt sätta sig in i det vare sig som anhörig eller den som står inför sitt slut innan man väl är där. Livet består av personliga förändringar och det tar inte slut förrän vi är slut.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Jag ska nog även konstatera att om man inte varit igenom svår ångest en period så vet man inte vad det är även om man kan beskriva det som en mycket kraftig förstärkt oro som tar över allt. Det är populärt tala om ångest (islamofobi t.ex. eller reaktionen vid en tentamen eller ångest i organisationer) men det är normalt inte ångest i egentlig mening även om psykologer tenderar använda det som något generellt mänskligt och att de flesta har det, vilket definitivt inte är sant. Dödsångest är väl något liknande. Förvisso gissar jag att slaktdjur på väg in kan känna ångest av hela situationen, av att inte veta vad som ska hända och det kan man ju kalla ”dödsångest” men jag tror ändå inte att de lever sitt liv under ångest!

        Gilla

      • Lars skriver:

        Jag tror inte att han vet mer än oss om dödsångest, se resonemanget ovan och man måste förstå att de psykologiska teorierna skiftar väldigt mycket och att det är näst intill omöjligt testa dem, så vi vanliga människor måste ha ett tolkningsföreträde dvs vi måste bestämma oss för om det är användbart det de framför. Det är ett knivigt problem som gäller all social vetenskap. Går det att använda? Vad leder det till? Kan jag förutspå vad som kommer att hända?

        Gilla

  14. S Eriksson skriver:

    Ingen förklaringsmodell är väl fullkomlig och det finns alltid undantag. Rent allmänt tycker jag att det är underligt att Sverige har en socialism eller vänster som verkar kanske inte i ord som i handling nästan avguda USA men ta sin hand ifrån det andra stora landet.

    Gilla

  15. Tomas Andersson skriver:

    Jag tycker självmedvetandeanalysen är briljant, men själva beteckningen ‘katusmodellen’ verkar få många att bli lite brydda. Sen verkar många inte kunna hålla isär politikens självmedvetandegrad och individens densamma. Dock inte desto mindre, bra skrivet.

    Liked by 1 person

  16. Glen Lester skriver:

    Problemet är kanske att det är för mycket att och för lite hur och varför. Varför är bara understatements, och innebär att underförstådda element inte förklaras och inte heller belyses närmare. Hur bara beskriver en modell, som är fullständigt oanvändbar då den inte innehåller några som helst analytiska konventioner än de tre elementen som modellen består av. Att den därtill tar skribenten som idealet gör det hela bara till ett garv. Men man garvar inte en länge om man inte ”is driving the derision”.

    Gilla

  17. olle reimers skriver:

    Det är uppenbart att vi talar om helt olika saker. Synd att du skulle behöva offra så mycket tid på att förklara dig.

    Det som är det viktiga i det här sammanhanget och som jag trodde att du hade förstått, var att jag syftar på den existensiella ångesten, den som emanerar ur känslan att inte kunna klara av livet eller att man överhuvudtaget kommer att dö och att det därför blir meningslöst att sträva efter något eller förkovra sig.

    För min del är det uppenbart att det är den existensiella dödsångesten och inte den som man kan uppleva inför en viss händelse som är ägnad att göra slut på det hela; som är på tapeten.

    Liked by 1 person

    • Lars skriver:

      Snälla du, jag har invänt mot begreppet dödsångest och jag kan invända mot begreppet existentiell ångest på samma sätt. Jag tror inte på Kierkegaard och Sartre i det avseende och inte på Heidegger heller. Jag kan inte bevisa det, men jag tror ångest hör till situationer här och nu i livet och till frustrerad förståelse, men det finns även ett fenomen ångest för ångest och eftersom vi har fantasi så kan vi även föreställa oss något framåt och känna ångest för att vi inte vet vad som kommer att ske.

      Min invändning avser Fredriks artikel som han menar bygger på Jordan Petersons hypotes att dödsångest driver civilisationerna och det är den jag diskuterat.

      Jag är logisk och rationell Olle, men om det är spilld möda på dig så är du fri sluta kommentera mina inlägg för du tycks inte förstå vad jag talar om, men om du inte förstår så kan du fråga istället för att påstå något som oftast inte har med sinnevärlden att göra t.ex socialism, som har konkursat. Har du erfarenhet av det om du nu inte har erfarenhet av ångest?

      Gilla

    • Lars skriver:

      Som jag förstått det så bör man vara försiktig när det gäller att etikettera människor med någon form av ”diagnos” (förutom att man bör vara läkare och inte amatör som jag) eftersom det handlar om någon slags syndrom av symptom som anses beskriva ett tillstånd men utan att man kan beskriva en etiologi dvs ett orsakssamband och där olika människor inte har alla symtom och där olika diagnoser överlappar. Existentiell ångest är väl närmast ett filosofiskt begrepp, men det finns sk existentiell terapi.

      Det finns ingen detaljerad gemensam ide om vad som orsakar ångest, var den kommer ifrån eller hur den yttrar sig utan det skiftar med teorierna om man överhuvudtaget behandlar det som annat än en affekt. Det förefaller svårt att peka på att rädsla för döden, för livets upphävande, skulle vara en allmän orsak, som dessutom driver civilisationer och ännu svårare tro att politiska ideologier skulle baseras på vår förmåga att hantera ångest och att vi den vägen skulle kunna klassificera individer. Ångest förekommer nog i alla politiska läger.

      Terapier bygger på olika modeller. Psykodynamiska (psykoanalytiskt orienterade) söker ofta ångesten hos patienten och framkallar den medvetet i terapeutiskt syfte. Andra former som KBT jobbar med att lära patienter hantera ångest och bli av med den.

      Jag säger inte något om att individuell läggning och sökande av gemenskap inte för en till olika politiska grupperingar eller att behov av anknytning och självhävdande får en dit, men man kan lika gärna hävda att egoism och okänslighet för andra för en till höger och medkännande till vänster.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.