Två kvinnor, båda premiärministrar, var för sig, i två av Europas viktigaste länder, står inför hotet att sparkas.

Vem faller först? Angela Merkel? Eller Theresa May?

Sannolikt rätt svar: Ingen av dem. Båda rider ut stormen. Prime Minister May, 61, är av den ekonomiska tidstriften Forbes (mästare på listor) klassad som den näst mäktigaste kvinnan i världen. Den allra mäktigaste är – eller var tills för någon vecka sedan – Bundeskanzler Angela Merkel, 63.

Det finns i övrigt inga stora likheter mellan de båda.

May är en produkt av brittisk arrogans. Hon är lång (172 centimeter) och rör sig oftast med ryggen krökt. Hon är ett stiligt fruntimmer, självsäker och slagfärdig.

Politik är i Storbritannien en blood sport, en kampsport. Tävlingsarenan är Parlamentet och regeringskvarten, Westminster. Att vinna kampen om ledarskapet i ett parti, att bli oppositionsledare och – allra mest – att bli landets premiärminister har en prestige som är större än att väljas till amerikansk president. Det är kampen och kupperna som räknas, mera än politikens gagn, mål och medel. Ingenstans kan en politisk karriär bli större. Men för politikerna gäller att minnas Enoch Powells bittra livsvisdom: ”All political lives, unless they are cut off in midstream at a happy juncture, end in failure, because that is the nature of politics and of human affairs.”

Inte ens den brittiska efterkrigspolitikens största stjärnor, den beslutsfähiga Margaret Thatcher och den smidige, triangulerande Tony Blair klarade sig helskinnande in i sina efter-politiken-liv. Både John Major och Gordon Brown gick sig i det europeiska träsket.

Hennes svekfulle – just avgångne – utrikesminister Boris Johnson har ännu inte nått punkten, där han kan mobilisera så stort motstånd mot henne att hon sparkas – och han själv ta premiärministerposten. Han känner sig utvald. Han är kvick och bildad, en våghalsig och intrigant maktspelare. Men för Johnson är inte Europas och Storbritanniens framtid det viktiga. Det är inte ens maktspelet självt. Det viktiga är att stjälpa lasset, att förödmjuka fienden. ”Theresa May”, har den skarpsinniga kolumnisten Katrine Marçal noterat, ”gjorde Johnson till utrikesminister för att slippa se honom.”

Men värre: Johnson lider av en hybris, som gör att han tror, att han är en reinkarnation av Winston Churchill. Det är han inte.

Sakfrågan i maktkampen är Brexit. May säger sig stå för ett smidigt och ordnat brittiskt uttåg ur EU den 29 mars 2019. Britterna slopar den fria rörligheten för EU-medborgare. Det lämnar Europadomstolen för att själva helt sköta sig lagar. Men de ska, enligt Mays vitbok, behålla omfattande handels- och tullöverenskommelser med EU. Detta kallas soft Brexit.

Johnson och flera ministrar har revolterat och lämnat regeringen. De vill ha en hard Brexit. Mera macho. Slita alla band.

Ingen sida laborerar med tanken att de kvarvarande 27 EU-länderna kan ha en åsikt i frågan.

Det finns starka stämningar för hard Brexit. Men May har kommenderat sin regering till obrottslig lydnad. Det finns orosstiftare i parlamentsleden. Men de är inte redo att formera sig för det antal underskrifter som krävs för att utlösa en kamp om ledarposten i det konservativa partiet, Tories.

Deras ”disciplin” baserar sig inte på rädsla för May. Men en partiledarstrid kan leda till nyval. I ett nyval kan oppositionsledaren Jeremy Corbyn – en gammal Trotskyromantiker med omfattande socialisering på sitt partiprogram – stärkas.

Lugn i leden. Inte förrän första veckan i april nästa år slipas knivarna – och May lär sig, att en politikers liv alltid slutar i misslyckande och elände.

Den efterkrigstyska politiken präglas av den brittiska politikens motsatser: eftertänksamhet och samförstånd. Tyska politikers karriärer slutar sällan i fiasko. Bundeskanzlerkarriärerna är sedan 1949 nästan uteslutande success stories.

Mest tålmodigt eftertänksam har Angela Merkel varit och hon har oavbrutet innehaft den tyska regeringschefsposten sedan 2005.

Merkel är på alla sätt Mays motsats: kortvuxen (165 centimeter) och krum; ”hon ser ut som en huggkubb”, sa en fotograf. Hon klär sig enformigt, fasaväckande och färgblint. Hon är en kyrkoherdedotter, uppvuxen i Östtyskland, doktor i fysik vid ett universitet i Östberlin.

Hon söker övergripande lösningar; därför leder hon nu ”en stor koalition” mellan sitt konservativa parti, CDU, och socialdemokraterna. När det skär sig är det därför att hennes systerparti i Bayern, CSU, revolterar.

Katalysatorn är att den epidemiska främlingsfientligheten i det dekadenta Europa slutligen även spritt sig till Tyskland. Merkel har med orden ”detta klarar vi” och Willkommenpolitik sedan 2015 tagit emot fler än en miljon migranter av alla slag. Hon har gjort det i en anda av både barmhärtighet – hon greps av bilderna av det sönderbombade Syrien – och av pragmatism: hon vet att i ett Tyskland med åldrande befolkning och där produktionen går på högt varv behövs fler flitiga fingrar.

Med kompromisser och återhållsamt uppträdande har Merkel ridit ur sin kris.

Om ett eller två år kommer hon att tillkännage både att hon drar sig tillbaka efter 14 – 15 år vid makten. Hon rekommenderar, att hennes kronprinsessa, generalsekreteraren i CDU, Annegret Kramp-Karrenbauer, en 55-årig politisk broiler, blir hennes efterträdare.

Så går det till i ett land som vet att Ordnung muss sein.