Nyligen tillkännagav SD att man trots allt inte kommer att kräva en folkomröstning om EU under nästa mandatperiod. Rent strategiskt är detta ett vettigt beslut för att underlätta en eventuell koalition med Moderaterna, men det är såklart inte enda anledningen: Brexit går minst sagt trögt just nu och Storbritannien har inte blivit det föregångsland många – inklusive jag – hoppades att det skulle bli. Stödet för EU är tvärtemot högre idag än det varit på mycket länge i de flesta regioner.

Jag misstänker att detta var ett smart drag, även från ett EU-skeptiskt perspektiv. Svenskar brukar gilla att ”vänta och se” hur det går för andra innan vi själva gör drastiska saker, så att vänta tills Storbritannien varit utanför EU åtminstone fem år kan vara klokt. Med tiden ökar EU-motståndarnas chanser att vinna eftersom den omedelbara chocken för den brittiska ekonomin (och det lär bli en sån chock) kommer hinna lägga sig och landet får mer tid att dra nytta av att inte längre vara fast i EU-byråkratin. Det kommer alltså bara bli svårare och svårare med tiden för svenska EU-vänner att använda Storbritannien som ett ”skräckexempel”.

Jag tolkar alltså inte SDs beslut att inte kräva folkomröstning som bevis för att partiet håller på att överge sitt EU-motstånd, men för säkerhets skull vill jag ändå påminna alla om varför vi måste väcka liv i EU-frågan, samt slå hål på ett par myter som även de flesta EU-motståndare tror på.

Det första vi måste förstå, och något som också bör vara ett av SD:s huvudargument när EU-frågan förs på tal, är att det inte finns något status quo-alternativ. Detta är särskilt viktigt att hamra in eftersom svenskar har en stark tendens att rösta på att saker ska vara ”som vanligt”. Men i en folkomröstning om EU finns inte det alternativet på valsedeln: Varje år växer EU:s byråkrati och makt på nationalstaternas bekostnad, och denna process lär bara gå snabbare med EU-skeptiska Storbritannien ute ur unionen. Antingen stannar vi kvar och accepterar att vår nationalstat i längden blir upplöst, eller så går vi ur. Vi kommer hursomhelst inte bara få ha det som det är idag.

Många EU-motståndare, inklusive SD-företrädare, brukar hävda att ”EU började med goda avsikter och var bra förr, men nu har det gått för långt”. Detta är dock att tillstå alldeles för mycket. Ja, EU började på pappret som en ganska harmlös handelsunion, men redan i Rom-fördraget (från 1957) fanns avsikten med projektet tydligt utskrivet: ”Att skapa en evigt närmare union (ever closer union) mellan Europas folk”.

Totalt räknas 11 män som grundare av EU. Låt oss ta en titt på vad de själva sa om projektet: Altiero Spinelli var en italiensk kommunist som redan 1941 argumenterade för en europeisk superstat och senare beklagade att nationalstaterna återupprättades efter kriget. Jean Monnet, kanske den enskilt viktigaste grundaren, menade efter andra världskriget att långvarig fred var omöjlig om länderna återuppbyggdes med nationell självständighet som bas, samt att Europeiska kol- och stålgemenskapen bara var ett första steg mot en ”Europeisk federation” (läs superstat). Sicco Mansholt hade redan när EU grundades en vision om en gemensam valuta. Walter Hallstein, EU-kommissionens första ordförande, gjorde ingen hemlighet av att hans mål var en europeisk superstat och sa uttryckligen att en gemensam handelspolitik bara var ett verktyg för att nå dit, och han fick medhåll av medgrundaren Johan Beyen. Konrad Adenauer, Tysklands förste kansler efter andra världskriget, var också övertygad om behovet av en överstatlig politisk union. Paul-Henri Spaak sa ordagrant att ”morgondagens Europa måste vara ett överstatligt Europa”. Undantaget är egentligen Winston Churchill, som ironiskt nog är den som oftast benämns som sympatisk med en europeisk superstat, ett missförstånd som bygger på lösryckta citat.

När EU-motståndare felaktigt hävdar att EU någonsin bara var ett fredsbevarande handelsprojekt, så ger de väljarna falskt hopp: Om EU nu en gång VAR bra, då finns det väl rimligtvis chans att det återigen kan BLI bra? Då är det väl säkrast att stanna kvar och ”verka för förändring” som etablissemanget i 25 år sagt att man ska göra? Det är bara när man förstår att superstaten finns i EU:s DNA, att superstatsdrömmen är själva anledningen till att EU överhuvudtaget existerar, som man förstår hur hjälplöst naivt det är att tro att man kan påverka EU inifrån.

Det är förståeligt att SD fokuserar på invandringsfrågan. Sveriges självständighet och identitet som nation hotas på sikt av massinvandringen och det hotet måste tas på största allvar. Samtidigt måste vi dock kunna hålla flera bollar i luften och komma ihåg att invandringen inte är det enda hotet mot vår självständighet. Om vi inte börjar debattera och utbilda om EU, så kommer vi inte hinna övertyga tillräckligt många väljare innan det är för sent. Brexit var ett resultat av en 25 år lång motståndsrörelse; vi har garanterat inte 25 år på oss! Om vi förlorar kampen om EU, så kommer vår nation och vår demokrati att upphöra att existera även om vi mot alla odds vinner kampen mot massinvandringen. Och just därför kan vi inte överge EU-motståndet.

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ gärna John på Facebook.