I en tidigare artikel skisserade jag den evolutionära bakgrunden till människans självmedvetande. Medvetandet om den egna dödligheten, om det okändas, framtidens, hotande och lovande egenskaper gör människan evigt orolig, olycklig, missnöjd, livrädd, hoppfull och vaken. Tre vägar för politisk strävan öppnar sig från denna utgångspunkt, tre vägar som motsvarar de tre grundinställningar vi så väl känner till: liberalismen, socialismen och konservatismen. De har alla det gemensamt, att de bygger på ett visst sätt att umgås med och undkomma dödsångesten.

Den första möjligheten är att förbjuda, förneka, förtränga eller bortse från de möjliga negativa följderna av mötet med det okända. Det är att (påbjuda andra att) gilla olika, att (kräva av andra att) leva i övertygelsen att allt löser sig och att något gott kommer ur varje möte med det okända. (Parenteserna avser att påvisa den viktiga distinktionen mellan privat och offentligt, mellan moral och politik, mellan frivillighet och tvång, en distinktion som tyvärr ofta missaktas.) Denna programmatiskt optimistiska inställning kallar vi liberalism.

Det liberalismen eftersträvar är det politiska upprätthållandet av det tidigare stadium av medvetandets utveckling som rådde innan dödsångesten och missnöjet tog över. Varför kan vi inte bara vara nöjda, hoppas på det bästa och lämna varandra i fred? Det mesta går ju ändå bra, och en överdriven ängslighet håller oss tillbaka. Liberalismen uppmanar oss att bortse från följderna av vårt självmedvetande för att på detta sätt undfly vår dödsångest. Liberalismen kan associeras med en lägre medvetandegrad.

Den andra möjligheten är att fullkomligt grotta ner sig i oron, olyckan, missnöjet och rädslan och i den akuta känsla av att leva i nuet, som dessa förmedlar: vakenheten. Denna inställning känner vi som socialismen. Här bortser man från utgångspunkten (åtminstone i min analys) att det var okända yttre faktorer som i samverkan med vårt medvetande orsakade dessa fenomen. De störande fenomenen är för socialisten så påträngande, så störande, att han känner sig förpliktigad att beskylla någon för att vara ansvarig för dem, det må vara Gud eller djävulen (kätteriet, dualismen etc.), staten (anarkismen), kapitalet (marxismen), det judiska folket (national-socialismen) eller utgrupper i allmänhet (fascismen). Någon har skapat olyckan. Någon är ansvarig. Socialismen är nära förbunden med den medvetandegrad som evolutionen har beskärt oss.

På ett djupare psykologiskt plan är det ett typiskt mänskligt drag att tilldela varelser och fenomen medvetande för att på så sätt bättre kunna förutse deras agerande. Detta kallas ibland empati, även om detta ord också kan ha en mer specialiserad betydelse. Återigen ser vi att socialismen uppstår spontant direkt ur självmedvetandets psykologiska mekanismer. Socialismen kan associeras med vår naturliga medvetandegrad.

Den tredje möjligheten att förhålla sig politiskt till medvetandet är att kräva medvetande om självmedvetandet, att inse (och vara medveten om) att vår oro, vår olycka, vårt missnöje, vår rädsla och vårt hopp alla uppstår i vårt eget medvetande och inte i den omgivande sinnevärlden. Detta högre medvetande känner vi till åtminstone sedan det Karl Jaspers kallade axialtiden. Det har kodifierats som socialt mänskligt ideal inom kristendomen (Jesus) i den grekiska filosofins efterföljd (gnothi seauton), inom konfucianismen (Jun Zi), inom buddhismen (medelvägen) och inom taoismen (vägen). Självinsikt och återhållsamhet leder till förbundenhet i tid och rum, till Edmund Burkes Eviga gemenskap. Vi känner detta förhållningssätt inom politiken som konservatism. Konservatismen kan associeras med en högre medvetandegrad.

Innan mina ärade läsare anklagar mig för att bara placera läror godtyckligt längs en skala från ond till god, från dålig till bra, för att återspegla mina personliga preferenser, något även GAL—TAN-skalans skapare har anklagats för, vill jag inskärpa följande punkter:

-En politisk vilja att upprätthålla ett socialt system som bygger på att man ansluter sig till en viss utvecklingsgrad av det mänskliga medvetandet innebär inte i sig ett uttryck för en sådan medvetandegrad. Det kan göras mycket sofistikerade argument för liberalism och socialism, och mycket grova och jordnära för konservatism.

-En högre medvetandegrad är inte nödvändigtvis eftersträvansvärd som socialt samordnande princip. Liberalismen och socialismen har till exempel fördelen att vara mycket lättillgängliga för alla och envar. De utesluter inte att individen själv, för sin egen del, eftersträvar och uppnår en högre medvetandegrad. Detta återspeglas i liberalismens självbild som individualismens främsta förespråkare. Socialismen är intuitivt kanske ännu lättillgängligare, eftersom den smickrar och gynnar just den medvetandegrad vi utan vidare övervägande av naturen besitter. Konservatismen ter sig i jämförelse högtravande, bestraffande och svårtillgänglig.

Min politiska indelning efter medvetandegrad ser alltså i sammanfattning ut så här:

liberalism/låg – socialism/mellan – konservatism/hög

Det är på många sätt förvånande att med detta betraktelsesätt socialismen befinner sig mellan de två läror vi har vant oss att kalla borgerliga. Vi har till och med haft ett parti som har kallat sig liberalkonservativt! Men denna indelning hjälper oss i stället att förstå och inordna en del andra välkända fenomen som är svåra att förklara med modellen vänster — höger:

-Ur konservativt perspektiv, uppifrån och ned, ser socialism och liberalism ungefär likadana ut

-Ur liberalt perspektiv, nedifrån och upp, är socialism och konservatism bara två sorters kollektivism

-Ur socialistiskt perspektiv, från mitten uppåt och nedåt, är de andra förhållningssätten falska inskränkningar, tricks, konstfullhet, förnekelse, onaturliga böjelser och ofrihet

Kopplar vi individens personliga utveckling under uppväxten, en snabbspolning genom evolutionen, till lärornas ideal, ser vi att den gamla utsagan att man som ung följer sitt hjärta till socialismen och sedan följer sin hjärna till konservatismen även den passar mycket väl in i mönstret:

-Som barn är vi alla liberaler som samtidigt och självklart kräver full frihet och millimeterrättvisa

-Som unga människor blir många av oss socialister som anklagar historien, den närmsta omgivningen och alla auktoriteter för ondska och elände

-Som vuxna blir vissa av oss mogna och visa konservativa med hög tillit till oss själva och andra

Vi kan även gå bakvägen från medvetandegrad till politisk hemvist:

-Personer med lågt politiskt medvetande tenderar att vara liberaler. Vi har alla träffat ”allmänborgerliga” eller vagt liberala personer som bara tycker att alla skall lämna varandra i fred och som tycker att politik är ett redan löst problem.

-Socialister kännetecknas av en högre politisk medvetandegrad och engagemang. Socialist blir man genom agitation och i sociala former, genom att uttrycka sin natur. Vi känner igen den typiske koleriske socialisten med hans engagemang och deltagande, personen som lever och brinner för politiken.

-Barn och ungdomar med konservativa synpunkter kallar vi lillgamla, ty vishet, en hög medvetandegrad, förbinder vi med hög ålder. Den typiske konservative är en snusförnuftig tråkmåns och besserwisser.

Avsikten med denna klassifikation är inte att rangordna eller kritisera de olika politiska grundinställningarna, utan att bättre förstå dem och så bättre kunna förutse vilket beteende de kommer att förorsaka eller premiera. I nästa artikel avser jag att dra några preliminära slutsatser av klassifikationen.

Fredrik Östman är en lång stilig ohandikappad välmående högintelligent välanpassad högutbildad konservativ vit medelålders heterosexuell gift protestantisk man och familjefar (missade jag något attribut som vänstern hatar?) och stolt för det.