​Gästskribent Fredrik Östman: En ny knappologi 2 – Politisk indelning efter medvetandegrad

I en tidigare artikel skisserade jag den evolutionära bakgrunden till människans självmedvetande. Medvetandet om den egna dödligheten, om det okändas, framtidens, hotande och lovande egenskaper gör människan evigt orolig, olycklig, missnöjd, livrädd, hoppfull och vaken. Tre vägar för politisk strävan öppnar sig från denna utgångspunkt, tre vägar som motsvarar de tre grundinställningar vi så väl känner till: liberalismen, socialismen och konservatismen. De har alla det gemensamt, att de bygger på ett visst sätt att umgås med och undkomma dödsångesten.

Den första möjligheten är att förbjuda, förneka, förtränga eller bortse från de möjliga negativa följderna av mötet med det okända. Det är att (påbjuda andra att) gilla olika, att (kräva av andra att) leva i övertygelsen att allt löser sig och att något gott kommer ur varje möte med det okända. (Parenteserna avser att påvisa den viktiga distinktionen mellan privat och offentligt, mellan moral och politik, mellan frivillighet och tvång, en distinktion som tyvärr ofta missaktas.) Denna programmatiskt optimistiska inställning kallar vi liberalism.

Det liberalismen eftersträvar är det politiska upprätthållandet av det tidigare stadium av medvetandets utveckling som rådde innan dödsångesten och missnöjet tog över. Varför kan vi inte bara vara nöjda, hoppas på det bästa och lämna varandra i fred? Det mesta går ju ändå bra, och en överdriven ängslighet håller oss tillbaka. Liberalismen uppmanar oss att bortse från följderna av vårt självmedvetande för att på detta sätt undfly vår dödsångest. Liberalismen kan associeras med en lägre medvetandegrad.

Den andra möjligheten är att fullkomligt grotta ner sig i oron, olyckan, missnöjet och rädslan och i den akuta känsla av att leva i nuet, som dessa förmedlar: vakenheten. Denna inställning känner vi som socialismen. Här bortser man från utgångspunkten (åtminstone i min analys) att det var okända yttre faktorer som i samverkan med vårt medvetande orsakade dessa fenomen. De störande fenomenen är för socialisten så påträngande, så störande, att han känner sig förpliktigad att beskylla någon för att vara ansvarig för dem, det må vara Gud eller djävulen (kätteriet, dualismen etc.), staten (anarkismen), kapitalet (marxismen), det judiska folket (national-socialismen) eller utgrupper i allmänhet (fascismen). Någon har skapat olyckan. Någon är ansvarig. Socialismen är nära förbunden med den medvetandegrad som evolutionen har beskärt oss.

På ett djupare psykologiskt plan är det ett typiskt mänskligt drag att tilldela varelser och fenomen medvetande för att på så sätt bättre kunna förutse deras agerande. Detta kallas ibland empati, även om detta ord också kan ha en mer specialiserad betydelse. Återigen ser vi att socialismen uppstår spontant direkt ur självmedvetandets psykologiska mekanismer. Socialismen kan associeras med vår naturliga medvetandegrad.

Den tredje möjligheten att förhålla sig politiskt till medvetandet är att kräva medvetande om självmedvetandet, att inse (och vara medveten om) att vår oro, vår olycka, vårt missnöje, vår rädsla och vårt hopp alla uppstår i vårt eget medvetande och inte i den omgivande sinnevärlden. Detta högre medvetande känner vi till åtminstone sedan det Karl Jaspers kallade axialtiden. Det har kodifierats som socialt mänskligt ideal inom kristendomen (Jesus) i den grekiska filosofins efterföljd (gnothi seauton), inom konfucianismen (Jun Zi), inom buddhismen (medelvägen) och inom taoismen (vägen). Självinsikt och återhållsamhet leder till förbundenhet i tid och rum, till Edmund Burkes Eviga gemenskap. Vi känner detta förhållningssätt inom politiken som konservatism. Konservatismen kan associeras med en högre medvetandegrad.

Innan mina ärade läsare anklagar mig för att bara placera läror godtyckligt längs en skala från ond till god, från dålig till bra, för att återspegla mina personliga preferenser, något även GAL—TAN-skalans skapare har anklagats för, vill jag inskärpa följande punkter:

-En politisk vilja att upprätthålla ett socialt system som bygger på att man ansluter sig till en viss utvecklingsgrad av det mänskliga medvetandet innebär inte i sig ett uttryck för en sådan medvetandegrad. Det kan göras mycket sofistikerade argument för liberalism och socialism, och mycket grova och jordnära för konservatism.

-En högre medvetandegrad är inte nödvändigtvis eftersträvansvärd som socialt samordnande princip. Liberalismen och socialismen har till exempel fördelen att vara mycket lättillgängliga för alla och envar. De utesluter inte att individen själv, för sin egen del, eftersträvar och uppnår en högre medvetandegrad. Detta återspeglas i liberalismens självbild som individualismens främsta förespråkare. Socialismen är intuitivt kanske ännu lättillgängligare, eftersom den smickrar och gynnar just den medvetandegrad vi utan vidare övervägande av naturen besitter. Konservatismen ter sig i jämförelse högtravande, bestraffande och svårtillgänglig.

Min politiska indelning efter medvetandegrad ser alltså i sammanfattning ut så här:

liberalism/låg – socialism/mellan – konservatism/hög

Det är på många sätt förvånande att med detta betraktelsesätt socialismen befinner sig mellan de två läror vi har vant oss att kalla borgerliga. Vi har till och med haft ett parti som har kallat sig liberalkonservativt! Men denna indelning hjälper oss i stället att förstå och inordna en del andra välkända fenomen som är svåra att förklara med modellen vänster — höger:

-Ur konservativt perspektiv, uppifrån och ned, ser socialism och liberalism ungefär likadana ut

-Ur liberalt perspektiv, nedifrån och upp, är socialism och konservatism bara två sorters kollektivism

-Ur socialistiskt perspektiv, från mitten uppåt och nedåt, är de andra förhållningssätten falska inskränkningar, tricks, konstfullhet, förnekelse, onaturliga böjelser och ofrihet

Kopplar vi individens personliga utveckling under uppväxten, en snabbspolning genom evolutionen, till lärornas ideal, ser vi att den gamla utsagan att man som ung följer sitt hjärta till socialismen och sedan följer sin hjärna till konservatismen även den passar mycket väl in i mönstret:

-Som barn är vi alla liberaler som samtidigt och självklart kräver full frihet och millimeterrättvisa

-Som unga människor blir många av oss socialister som anklagar historien, den närmsta omgivningen och alla auktoriteter för ondska och elände

-Som vuxna blir vissa av oss mogna och visa konservativa med hög tillit till oss själva och andra

Vi kan även gå bakvägen från medvetandegrad till politisk hemvist:

-Personer med lågt politiskt medvetande tenderar att vara liberaler. Vi har alla träffat ”allmänborgerliga” eller vagt liberala personer som bara tycker att alla skall lämna varandra i fred och som tycker att politik är ett redan löst problem.

-Socialister kännetecknas av en högre politisk medvetandegrad och engagemang. Socialist blir man genom agitation och i sociala former, genom att uttrycka sin natur. Vi känner igen den typiske koleriske socialisten med hans engagemang och deltagande, personen som lever och brinner för politiken.

-Barn och ungdomar med konservativa synpunkter kallar vi lillgamla, ty vishet, en hög medvetandegrad, förbinder vi med hög ålder. Den typiske konservative är en snusförnuftig tråkmåns och besserwisser.

Avsikten med denna klassifikation är inte att rangordna eller kritisera de olika politiska grundinställningarna, utan att bättre förstå dem och så bättre kunna förutse vilket beteende de kommer att förorsaka eller premiera. I nästa artikel avser jag att dra några preliminära slutsatser av klassifikationen.

Fredrik Östman är en lång stilig ohandikappad välmående högintelligent välanpassad högutbildad konservativ vit medelålders heterosexuell gift protestantisk man och familjefar (missade jag något attribut som vänstern hatar?) och stolt för det.

32 thoughts on “​Gästskribent Fredrik Östman: En ny knappologi 2 – Politisk indelning efter medvetandegrad

  1. Jan Andersson skriver:

    Knappologi, är det att samla sitt livs medskickade reservknappar till skjortor och byxor i en liten plåtask och noga anteckna vad de passar till även om man kastade plagget för 37 år sedan?

    Gilla

  2. Christer L skriver:

    Resonemanget om medvetandenivåer kan öppna för att se den politiska utvecklingen uppbygglig istället för splittrande. I livet bygger dessa stadier (irrationellt) på varandra, medan de i politiken hålls isär och emot varandra, vilket orsakar stagnation och konflikt. Konservatism/mognad vore, idealiskt, att upphäva politik och låta erfarenheten ta hand om styrspaken.

    Men nu förhåller det sig inte så. Däremellan kommer dels intressen, dels olyckor och ofullkomlighet. Ett robust politiskt system förutsätter en ”Leviathan”, ett brutalt medvetande enligt våldsmaktens princip. Det tjusiga ordet är ”statens våldskapital”. Annars håller systemet inte emot särintressen, olyckor och ofullkomligheter. Men tyranniet, statens våldsmakt, bör då begränsas till vad som är i det erfarenhetsbetingade samhällets intresse. Det är där vi befinner oss nu, vid den frågan.

    Jämlikhet och humanism har kommit den svenska staten att smyga med våldskapitalet och omvandla det till ett slags mjukt våld, som vi först märkte som en diskret men tilltagande stank: invandringen i humanitetens namn. Ära vare dessa människor som kommit, men de hör inte till vårt land – och vi kan se att de inte vill heller, när de inser vad de hamnat i. Stanken kommer från den mjuka och förstulna våldsmakten: invandringspolitiken, som syftar till att underminera Sverige som nation.

    Den så kallade värdegrunden är den medvetandenivå som råder. Men den finns inte på själens domäner, är blott en mask, en påstådd själ, en AI.

    Liked by 1 person

  3. slaszlos skriver:

    Gauguin ” D`où venons nous / Que sommes nous / Où allons nous ” / Varifrån kommer vi ? Vilka är vi ? Vart skall vi ? / Dan Brown : Origin , Penguin Random House UK , London,2017 /.

    Nietzsche ” Gud är död . Guden är död . Hur skall vi trösta oss , vi de största – huvudmördarna ? ”

    Gilla

  4. brrr skriver:

    Generaliseringar kan vara mycket användbart för att se trender, men jag får problem med denhär sortens generaliseringar eftersom jag både hos mig själv och alla jag känner, ser alltför många avvikelser.

    Igår kväll satt jag och bläddrade lite i swebbtv:s produktion och lyssnade bl.a. på två korta framställningar av KOA som stämmer bättre överens med mitt mer praktiska och jordnära medvetande. Saker som faktiskt går att göra något åt när man får syn på dem.

    Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Jag får kanske tid en gång att titta på långfilm, men om jag förstår dig rätt föreställer du dig att jag vill kategorisera personer. Det är inte min avsikt. Personer är inte särskilt ståndaktiga, de är opportunister som hyser många sinsemellan motstridiga åsikter. Avsikten är att kunna säga att en viss åsikt är liberal och har denna motivering, en annan socialistisk med en annan motivering o.s.v.; att förstå vad det innebär att vara liberalistisk/socialistisk/konservatistisk, vad som driver människor till detta o.s.v.; i förlängningen hur man kan argumentera för och emot på ett effektivt och rationellt sätt, men också hur man kan skydda sig mot irrationella anklagelser om t.ex. rasism, fascism, extremism o.s.v.

      Det handlar passande nog om självförståelse.

      Liked by 4 people

      • brrr skriver:

        ”…att jag vill kategorisera personer. Det är inte min avsikt…”
        Du har rätt, jag uppfattade att det handlade om att kategorisera människor utifrån deras åsikter, du bara kategoriserar åsikter. Om alla är överens om kategoriseringen är det utmärkt, eftersom man då bara behöver säga att i fråga X har jag en liberal ståndpunkt. Det spar mycket tid att slippa förklara hela konceptet. Gott.

        Beträffande hur långt som man tycker är långfilm, allt är relativt och en fråga om prioriteringar. Jag har t.ex. inte en barnfamilj såhär på ålderns höst.

        Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Jag har tittat helt kort på början av föredragen av Karl-Olov Arnstberg. Såvitt jag kan förstå handlar de om olika ideologier som har byggts upp för att dölja den bakomliggande flykten från dödsångesten. De är i allmänhet ganska rationellt uppbyggda tills man tar sig ned till deras understa nivå, de utgångspunkter de tar. Dessa är oftast kombinationer av att förneka/förbjuda dödsångestens impulser och att placera dödsångestens ursprung och skuld hos någon extern aktör, av liberalism och socialism. Detta tema behandlas i del 3 av min knappologiserie.

      Liked by 1 person

      • brrr skriver:

        Aha, men om dödsångest är orsaken till att människor hyser socialistiska och liberala värderingar, finns det då något universellt botemedel mot dödsångesten så att alla blir konservativa?
        Botemedlet kanske kommer i sista avsnittet?

        Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Det är inte ”meningen” att dödsångesten skall försvinna, speciellt inte för en konservativ. Det är ju felet ideologerna gör, att inbilla sig att de kan förlösas från dödsångesten och skapa ett tusenårigt lyckorike i sinnevärlden. Att vara konservativ är att inse att dödsångesten sitter i ens eget huvud och att det är där man måste umgås med den och inte på den politiska arenan.

        Liked by 1 person

      • olle reimers skriver:

        Valet av väg: liberalism eller socialism (för det är bara dem det kan handla om) som medel för att bota dödsångesten är vad som saken gäller.

        Av naturliga skäl är dödsångesten i almänhet större när man är ung, när man har börjat smaka på livets frukter och inser att man kanske inte får möjlighet att pröva alla.

        Graden av dödsångest kan vara den faktor som avgör valet av väg.

        Personer med svag social förankring botar kanske helst smärtan med maximalt antal kumbaya i närtid medan man kanske är beredd att hålla flera dörrar öppna om man har en starkare självtillit.

        Problemet med socialism och liberalism (vad vi idag menar med liberaiism) är att de innehåller de totalitära och oförsonliga drag som tenderar att sätta sina följare i ett fängelse som de har svårt att komma ur; såväl fysiskt som psykist. Konservatismen är helt annorlunda. Den är betydligt mer öppen för diskussion och prövning av nya idéer (även om man kunde få för sig att det är motsatsen som gäller).

        Socialismen och liberalismen har inga vägar ut. Därför blir striden mot dem så svår. Diskussion av deras grundsatser är per defintion en omöjlighet. De är revolutionära och blir inte nöjda förrän de fått som de vill: total diktatur..

        Liked by 1 person

  5. 5ven55on skriver:

    Intressant. Det tillför en del till min förståelse. Beroende på tidig alltför akut traumatiserande erfarenhet av sårbarhet blev jag redan som barn socialistiskt inriktad. Det är först i vuxen ålder, som en följd av stora terapeutiska förändringar, som jag blivit konservativ. Så min personliga historia verkar stämma med din beskrivning.

    Liked by 2 people

  6. Jan Bengtsson skriver:

    Kapitalet belönar lydiga politiker…
    Ett näraliggande exempel är Fredrik Reinfeldt…

    Han var vis som lyssnade på de mäktigas råd!
    Sen bllev HAN av dessa arvoderad som RÅDGIVARE!

    Ett annat mer näraliggande ord man kan använda är korruption…

    Liked by 1 person

  7. uppstigersolen skriver:

    Själv känner jag att jag inte vill ha nån beteckning alls. Fredrik öppnar ju för det genom att inte vilja kategorisera personer. Jag fick lära mig att göra rätt för mig. Det har jag gjort och fortsätter att göra. Jag gillar andra människor som också gör rätt för sig. De som bara vill ha utan att tillföra något förtjänar mitt förakt. En del av dessa kan dock vara charmerande och allmänt trevliga personer så en viss ambivalens kan finnas hos mig. I varje land där folk får rösta uppstår partier.En del partier är för de som inte vill tillföra något, latoxpartierna, andra partier är till för oss som är produktiva, arbetarpartierna. Några partier som ligger på latoxesidan försöker framställa sig som arbetarpartier. Låt er inte luras av dessa charlataner. Just nu i Sverige verkar majoriteten av partierna samt väljarna vara latoxar.

    Liked by 2 people

  8. Rolf Wasén skriver:

    Intressanta reflektioner av Fredrik. Naturligtvis måste de utvecklas. C G Jungs åsikter om slika ting framgår klart av följande citat:

    ”Till ett verkligt utförande räcker rättvisans och sanningens motiv i regel inte, därtill fodras ytterligare en verklig kärlek till nästan, som har mera med känslan än med någon intellektuell formel att göra. Känslan av att ”man borde egentligen” eller ”man måste” spelar en stor roll. Men om formeln är tillräckligt omfattande kan denna typ såsom reformator, såsom offentlig anklagare och väckare av samvetena eller som propagandist för betydelsefulla nya förbättringar spela en för samhällslivet ytterst gagnelig roll. Ju trängre åter formeln är, desto mer blir denna typ till kverulant, besserwisser och självgod kritiker, som vill pressa in sig själv och andra i ett schema.”

    Jung, C G, TYPOLOGI – Till frågan om de psykologiska typerna, sid. 38, Berghs, Stockholm, 1976.

    Vi kommer alltså inte undan att fatta kvalificerade omdömen om verkligt komplexa ting. Klart godkänt, klart underkänt eller vet egentligen inte. ”Too much or too little or I just do not know”.

    Einstein skriver skämtsamt att vi ska förenkla så mycket som möjligt, men absolut inte mer!

    Liked by 1 person

  9. Lars-Erik Eriksson skriver:

    Politisk åskådning kan mycket väl vara ett val träffat innan var och en av oss går från mig till jag.
    Exempelvis har jag fått för mig att salongskommunister, varav Sveriges etablissemang är fullt av, måste ha en motståndare, en fader att göra uppror mot som aldrig klarats av i det privata.
    Om du haft en sträng eller frånvarande farsa du fruktat o avskytt o aldrig kunnat försonas med kan du mycket väl fastna i ett pågående fadersuppror som slungar dig in att hata världens auktoriteter, på 1900-talet skiftade dessa men småningom skulle i stora världen USA bli den främsta symbolen. I lilla världen kan du hata direktörer, arbetsgivare, de besuttna.
    Om du å andra sidan är ett curlingbarn som vuxit upp men aldrig blivit vuxen, ja då står den öppna famnens koftliberalism och bara väntar på dig och ditt behov av att riva gränser och blanda alla maträtter till en synnerligen godhjärtad men oätlig soppa.
    Vi som kallar oss konservativa inbillar jag mig uppskattar auktoriteter som vet vad de talar om och inte pratar så mycket som de handlar.

    Liked by 1 person

  10. Glen Lester skriver:

    Det är trist att vara en snusförnuftig tråkmåns och besserwisser. Det låter heller inte bättre med konservativ. Som nån slags ”soft nationalist” så vet jag inte riktigt hur jag ska placera mig.

    Och så det här med dialektiken. Varför är, förresten, socialismen i mitten? Tre grupper är som upplagt för ett nytt sätt att se gamla filosofier. Tre är Treenigheten och dialektiken. Dialektik eller bipolärt är båda förenklingar. Överstimulerade ungar i intellektuellt previligierade miljöer gör det inte mycket åskådligare.

    Men det är förstås bara ännu en förenkling, som alla modeller är.

    Gilla

  11. Glen Lester skriver:

    Och förresten, är alla konservativa likadana, tycker likadant, röstar likadant?

    Man kommer nog närmare sanningen om man inte formaliserar bort för många olikheter. Jag tror att ett multipolärt eller objektorienterat synsätt ger en bättre bild av verkligheten. Då blir det lättare att lägga till riktningar man inte tänkt på, som nya objekt eller poler. Då blir det enklare att se bindningarna som undergrupper eller mellanobjektobjekt (inte en upprepning), såkallade underobjekt.

    Synsättet filtrerar bort alltför mycket utan att ge en åskådligare bild, upplever jag.

    Gilla

  12. Glen Lester skriver:

    Konservatism är som ett tvättmedel, ett antibiotika, eller ett vaccin som kokoppor mot smittkoppor. Men den har inga egna visioner i sig. Ingen konservativ hade åberopat Folkhemmet om Folkhemmet aldrig funnits, det torde vara en historisk självklarhet. Om de enda visionerna som finns är att krydda med liberalism eller socialism, till huvudrätten konservatism, så är det påvert. Det begränsar synfältet, och gör inte de skadliga bindningarna synliga. Är de inte synliga så har man inga metoder, eller vet inte vilka, som ska användas för att åtgärda det som är skadliogt. Man bara gissar.

    Liked by 1 person

  13. Glen Lester skriver:

    Och vad gör de med katten, socialisterna och liberalerna, och vad tänker de konservativa göra med kattstackarn? Om jag känner politiker rätt, och djuret ska representera väljarna, så kommer de att gära det väldigt plågsamt för kattskrället, i synnerhet dess bakre delar.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      För att återkomma till verkligheten och lämna de lustiga allegorierna bakom oss, så tror jag att du håller med om att det finns alldeles tillräckligt med små lokala och hanterbara problem i världen för att politiker skall behöva hålla sig med ”visioner” och megalomana ambitioner. Det finns ingen slutlösning på mänskligt lidande. Lidandet återuppstår hela tiden i våra huvuden. Det finns bara ett evigt strävande att förbättra det problem vars lösning för tillfället ger mest lindrande nettoeffekt.

      Konservatismen handlar om att hålla sig på mattan och lösa de lösbara faktiska problemen i prioritetsordning.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.