I början av 1990-talet gick en liberal våg genom svensk politik som innebar att den offentliga sektorns klienter – patienter, elever, äldreomsorgsboende och så vidare – skulle få mer att säga till om. Det var en rörelse där jag själv ivrigt medverkade exempelvis genom att engagera mig i införandet av skolpengssystemet i Sveriges första skolpengskommun, Vaxholm.

En annan reform som var samma andas barn kom 1992 och kallades Ädelreformen. Den innebar att äldre i Sverige efter förändringar av Socialtjänstlagen fick större rätt att besluta om sin egen vård.

Att folk ska få större rätt att styra över sina liv kan väl ingen ha något emot? Jodå, folk kanske styr fel. Så här exemplifierar Dagens Nyheter problemet:

I Sverige försöker personalen på äldreboenden ta hänsyn till olika önskemål, som att till exempel bli vårdad av någon av ett visst kön (oftast kvinnor) eller inte bli vårdad av män med utländsk bakgrund. 

Om gamla människor får bestämma själva kanske de bestämmer att de inte vill bli vårdade av en utlandsfödd man (eller kanske inte heller av en utlandsfödd kvinna). Frihet kan alltså leda till diskriminering. Nu ska Diskrimineringsombudsmannen pröva saken. Dagens Nyheter förklarar:

Vilket väger tyngst: En gammal människas rätt att välja vem han eller hon ska få vård av? Eller en mörkhyad mans rätt att inte bli diskriminerad på arbetsplatsen? Det ska Diskrimineringsombudsmannen, DO, avgöra inom kort.

Det låter som ett knivigt etiskt problem och det är det nog också om man accepterar alla de rådande premisserna, i varje fall den grundläggande premissen som är att äldreomsorgen ska finansieras med skatter och administreras av kommunerna under statlig styrning.

Om vi leker med tanken att äldreomsorg vore en tjänst som alla andra och organiserades genom att äldre med egna pengar köpte sin omsorg så inser vi att problemet inte hade uppstått. (Jag säger inte nödvändigtvis att det borde vara så utan vill bara påpeka hur samhällets val av organisationsformer kan styra dess upplevda problempanorama.) Den omsorgsbehövande som inte ville bli vårdad av en utlandsfödd skulle helt enkelt inte köpa tjänsten av en utlandsfödd. Saken vore utagerad. Det är inte konstigare att jag väljer att semestra i Tyskland snarare än i Danmark om jag gillar tyskar och hatar danskar.

Nu invänder du kanske att en sådan marknadslösning inte skulle komma åt det grundproblem som ligger i att den omsorgsbehövande äldre inte gillar utlandsfödda. Det är sant. Marknadslösningar får inte människan att älska sin nästa, bara att relativt smärtfritt kunna undvika alternativ de ogillar.

Men du ska inte inbilla dig att dagens svenska modell med rättssaker och domstolsutslag i Diskrimineringsombudsmannens regi kommer att få en omsorgsbehövande rasist att ändra sinnelag. Jag skulle snarare tro tvärtom. Jag tror att den här sortens hårda tag mot folks känslor ökar de etniska motsättningarna i Sverige snarare än mildrar dem. Jag märker bara på hur jag själv reagerar. Jag gillar inte att statsmakten med sin våldsapparat under ledning av Diskrimineringsombudsmannen i enlighet med sina egna värderingar ska styra över hur en gammal människa ska ha det under sina återstående dagar på jorden. Det tycker jag att den gamla människan ska bestämma själv.

Det blir faktiskt ganska tossigt när staten lägger sig i saker som den inte borde lägga sig i. Idag råder frihet på äktenskapsmarknaden. Man får gifta sig med vem man vill om samtycke råder. Det finns massor med människor som inte vill gifta sig med en somalier som inte kan läsa och skriva. Här finns en jättelik, om man så vill, dold diskriminering som aldrig kommer till ytan eftersom staten inte är inblandad.

Tänk dig vilken enorm apparat och vilka jätteproblem som skulle uppstå om staten fattade de äktenskapliga parningsbesluten. Staten vore tvungen att garantera att allt gick rättvist till. Diskriminering skulle inte tillåtas. Afrikanska unga män utan utbildning skulle kvoteras till giftaslystna svenska unga kvinnor med högre utbildning. Om kvinnorna vägrade? Då skulle det bli tvångsgifte eller fällande för hets mot folkgrupp. Kanske skulle hetslagen behöva skrivas om så att den även omfattade handlingar som om deras innebörd formulerades i ord och publicerades redan idag vore straffbelagda. Men säkert skulle var och en få en rättvis och icke-diskriminerande äktenskapspartner.

Vilket väger tyngst: En ung människas rätt att välja vem han eller hon ska gifta sig med? Eller en mörkhyad mans rätt att inte bli diskriminerad på äktenskapsmarknaden? Den saken skulle Diskrimineringsombudsmannen, DO, kunna avgöra inom kort.