Sverige har en liten befolkning, och det är naturligt att man inte har eller har haft så många (om ens någon) intellektuella giganter som med sin unika insikt och kunskap kan påverka samhället mot en positiv riktning, och i yttersta fall rädda landet från förfall när makteliten håller på att tappa kontakt med verkligheten.

Men det gör egentligen inte så mycket om man har ett öppet samhälle värt namnet, eftersom man utan problem kan få inflytande från resten av världen där insikterna och kunskaperna finns. Som jag ser det har detta varit en av nyckelfaktorer som gjort den västländska civilisationen så mycket mer framgångsrik än alla andra.

Men när jag började intressera mig för Sveriges utveckling upptäckte jag ganska snabbt att Sverige inte har ett öppet samhälle i det här avseendet, eftersom positivt inflytande utifrån har svårt att accepteras och nå ut till den svenska makteliten och det svenska intellektuella kollektivet, inte att tala om den vanliga svensken. Vad man är öppen för är istället andra typer av inflytande, ofta antiintellektuella sådana. Visserligen kan det också betraktas som ett slags ”öppenhet”, men jag vet inte om mottaglighet för efterblivenhet och till och med ren ondska är något positivt, även om det känns riktigt härligt att hela tiden få den blinda svenska stoltheten (min benämning: den svenska sjukan) bekräftad: Att man är bäst på sin lilla täppa och att man är så duktig att man inte behöver insikt eller kunskap utifrån.

När jag betraktar Sverige i egenskap av en person som är naturligt immun mot den svenska sjukan ser jag tydligt att de allvarliga misstagen Sverige har gjort och fortfarande gör har förutspåtts av intellektuella giganter som Friedrich A. Hayek och Milton Friedman. ”Svåra” samhälleliga ”problem” som ”ojämställdhet” mellan män och kvinnor och ”diskriminering” och ”utsatthet” av olika folkgrupper och inkomstklasser som plågar den svenska allmänheten så hårt hade den fenomenala Thomas Sowell rett ut redan för 40 år sedan.

I sin bok ”Vägen till Träldom” klargjorde Hayek tydligt hur ekonomisk planering (med andra ord socialism) så småningom skulle leda till totalitärism där folket förlorar sin frihet. Sverige verkar ha hittat en lösning runt den rena ekonomiska planeringen genom den så kallad ”tredje vägen”, där frimarknadsgrundade ekonomin kombineras med en stor stat med allt det innebär (hög skatt och välfärd) på ett socialdemokratiskt sätt. Men vad är det om inte ett slags ekonomisk planering när svenska staten tar in så mycket skattepengar för att spendera på ett av staten planerat sätt?

Hayekkritiker framhäver ofta skandinaviska välfärdsländer som Sverige som motbevis och menar att sådana länder fungerar bra och befolkningarna har mycket frihet trots socialismen. Deras misstag är att dessa länder är välmående idag inte betyder att de fortfarande är så i framtiden. Dessutom kan vägen till träldom bli olika lång beroende på ländernas olika förutsättningar, och det kan också förekomma temporära svängningar under processen, precis som allting som sker under längre tid i den här världen.

Milton Friedman har antytt att den frimarknadsgrundade delen av den svenska ekonomin och den en gång i tiden höga homogeniteten av den svenska befolkningen har förlängt Sveriges väg mot nedgången. Men ingenting säger att Sverige inte är på vägen dit, typiskt nog genom vad Hayek kallade slippery slope, där staten utvidgar sin makt successivt, först den ekonomiska genom exempelvis allt högre skatt, därefter den politiska, sociala och kulturella genom till exempel allt hårdare inskränkning av yttrandefriheten, och under processen förlorar folket allt mer av sin frihet i förhållande till statens allt större makt. Vissa länder under vissa tider har turen att vända utvecklingen, men man kan inte säkert veta att Sverige också har sådan tur. Dessutom har historien istället visat att alla denna typ av svängningar var tillfälliga.

Jag skulle våga påstå att den stora asylrelaterade invandringen bara är ett symptom på detta slippery slope. Genom att ta emot ett stort antal människor som inte är anpassade för den svenska arbetsmarknaden (ofria, välfärdsberoende människor) har staten säkrat sin makt genom fortsatt högt skattryck på det svenska folket. Skattetrycket måste nödvändigtvis bli ännu högre framöver, och vi måste också vara nettoskattebetalare under ännu längre tid, det vill säga allt högre pensionsålder. Men det finns en tröst även om den är en tragisk sådan: Sveriges väg mot träldom blir betydligt tydligare och kortare när den svenska befolkningen blir allt mindre homogen. När den dagen då majoriteten av befolkningen upptäcker att man betalar världens högsta skatt utan att få nämnvärd välfärd tillbaka har vi i princip nått dit, om inte andra fruktansvärda saker såsom religiösa och etniska konflikter redan har förstört vårt liv.

Milton Friedman förtydligade och vidareutvecklat Hayeks resonemang med ett språk som alla kan förstå. Han påpekade att staten per se inte har något syfte, värdering eller vilja, och att den inte kan fatta något beslut. Istället är det en grupp av människor i maktposition som i statens namn fattar beslut och bestämmer över andra, vanliga människor. Det är därför självklart att ju större staten är (exempelvis genom högre skattetryck) desto mer makt har denna grupp av människor och desto närmare är vi till träldomen. Han påpekade också att alla människor i första hand tjänar sina egna intressen, även de i maktposition som i statens namn bestämmer över andra människors liv. Allmänhetens intressen som de förväntas att tjäna i statens namn kommer i bästa fall i andra hand, om de inte försummas helt. Denna grupp av människor har ett självklart egenintresse av att konstant utvidga statens makt, och på grund av detta är det oftare än man tror att en statlig institutions ursprungliga, ädla syfte inte stämmer överens med vad den egentligen sysslar med. Vidare hade Friedman sitt favoritargument mot en omfattande välfärd som naturligtvis förutsätter en stor stat och hög beskattning av folket: ”Ingen spenderar andras pengar lika försiktigt som han spenderar sina egna”. Han frågade retoriskt: ”Tror du att dessa människor spenderar dina pengar lika försiktigt och lika effektivt som du skulle göra med dem själv? Tror du att de vet bättre om vad som är bäst för dig än du själv gör?” Jag skulle vilja gå ett steg längre med frågan: ”Tror du att de bryr sig överhuvudtaget?”

Överallt i det svenska samhället kan man se exempel på att Hayek och Friedman hade rätt om man väljer att inte ha sina ögon stängda. Den svenska maktelitens ständiga ambition att stärka statens makt och samtidigt inskränka vanliga människors frihet, dess hårresande slöseri av våra skattepengar, och dess kompakta likgiltighet inför det svenska samhällets förfall i nästan alla dess vitala funktioner: invånarnas personliga säkerhet, den sociala tryggheten, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, polisen, försvaret etc. Allt för att de effektiva åtgärderna och alternativen strider mot dessa maktpersoners personliga ”goda” smak, värderingar eller ambitioner. Personlig smak, värderingar och ambitioner är också egenintressen har Friedman så korrekt påpekat. Hur har dessa människor råd med allt detta extremt dyra trams om de inte att göds av våra enorma skattepengar i statens och välfärdens namn?

Man kan naturligtvis fråga sig varför. Varför Sverige, som till synes verkar vara ett så öppet land där även folkmördare med oklar identitet välkomnas med gratis bostäder och hela välfärdspaketet, har så svårt att acceptera så viktiga insikter utifrån?

Olika personer kan ge olika förklaringar, och min förklaring är den svenska ynkligheten. Jag anser att ynkligheten är ett viktigt symptom av den svenska mentaliteten, det vill säga den svenska sjukan. Som vanligt sitter ett samhälles dominerande mentalitet främst hos dess maktelit och intellektuella. Vanliga, meniga svenskar är oskyldiga i det här avseendet. Denna ynklighet visar sig genom att alldeles för många svenskar i viktiga samhällspositioner är intellektuellt svaga trots sin ofta extremt uppblåsta självgodhet, från statsminister till olika nivåers chefer i statliga myndigheter och kommuner, från diverse så kallade experter med fina titlar till gapiga och arroganta opinionsbildare. De är som åskådarna i HC Andersens saga Kejsarens Nya Kläder: När den modiga pojken har ropat ”kejsaren är naken” tävlar dessa intellektuellt svaga men priviligierade individer om att skälla ut pojken och hånskratta åt hans ”dumhet”, därför att bedragarna redan har övertygat dem om hur ”smarta” människor ska se och tänka, om de nu inte är bedragare själva.

Inte sagt att den vanliga, maktlösa svensken inte bär något som helst ansvar för sitt lands förfall. Hennes största ansvar är hennes trälmentalitet: Den lovordade men ack så ödesdigra svenska tilliten till staten. Jag tycker faktiskt att den vanliga människans ovilja att vara sitt eget livs mästare har möjliggjort den absoluta majoriteten av all ondska i den moderna mänskliga historien.

Zhengyang Wu kom till Sverige som gäststudent hösten 1989. Han är i grunden naturvetare, men har ett stort intresse för samhälleliga frågor. Idag jobbar han främst som lärare inom naturvetenskapliga ämnen. På sin fritid översätter han mellan svenska och kinesiska.