När jag läser igenom den här texten inser jag att den är väldigt tät i bemärkelsen att det finns en ny tanke i varje ny mening (som må vara felaktig). Texten hade i utökat skick räckt till en bok eller två. Men jag har tröttnat på att skriva böcker för jag får fler läsare på en kort artikel än på en hel bok. När jag nyligen skrev om en bilpunka fick jag fler läsare än av mina två senaste böcker sammantagna. Om du inte orkar läsa till slutet är du ursäktad.

Kanske är det så att vi som försöker utveckla någon användbar förståelse av samtiden – i varje fall jag – är alltför påverkade av föreställningen att det finns en god sida och en ond sida som kämpar om herraväldet ungefär som i gamla västernfilmer eller i socialistiska kamptal på första maj. Vi (i varje fall jag) föreställer oss att två sociala krafter, var och en med sina inre angelägenheter i ordning, står i harnesk mot varandra på ett slagfält. Den ena kraften heter GAL, den andra heter TAN. Eller så heter krafterna globalister och nationalister. Eller kanske politikerväldet och den nettoskattebetalande medelklassen.

Men finns dessa krafter i verkligheten? Det närmaste tydliga exemplet på att de skulle kunna finnas är kanske Ungern, där premiärminister Viktor Orbán står som nationalismens representant mot globalister som George Soros, Jean-Claude Juncker och ett gäng libyska flyktingsmugglare.

Men det känns i varje fall inte för mig som om motsvarande envig mellan dessa två rätt väl formerade styrkorna gäller även för Sveriges del (vilket en del hävdar). Orbáns globalistiska motståndare är inte den svenska regeringens motståndare. Stefan Löfven, de övriga svenska partiledarna, Jean-Claude Juncker och Angela Merkel brukar stå på samma sida. Är svenska makthavare då tvärtom agenter för en globalistisk international? Vem är i så fall deras motståndare nationalisterna? Är det sverigedemokraterna som genom att agera sverigevänligt ska spela Orbáns roll i vårt land?

Det går att tänka. Men mitt problem är att de svårigheter som vårt land lider av – till exempel när det gäller skolan och migrationen – inte kommer från Soros och Juncker. Svårigheterna är helt hemmagjorda. De har skapats under årtionden av den svenska staten och dess myndigheter i god endräkt under såväl borgerliga som socialdemokratiska helsvenska regeringar. Sverige har vetat vad det gjort. Många har varnat för vart den svenska skolan varit på väg. Det är inte Jean-Claude Juncker som skrivit 2011 års läroplan för den svenska grundskolan. Sverige har velat detta. Att komma och skylla detta på George Soros och Bilderberggruppen eller några andra globalister är, som jag ser det, inte trovärdigt.

Om vi ett ögonblick låtsas att jag har rätt i att det svenska samhällets svårigheter är ett hemmabygge så hamnar vi genast i frågan vilken kraft det är som ska reda upp sörjan. Det kan knappast vara nationalismen i bemärkelsen alla ursvenskar eftersom de som åstadkommit svårigheterna nästan uteslutande är just ursvenskar. Det räcker inte med att eliminera de främmande störningarna, exempelvis genom att utvisa alla illegala migranter, eftersom hela den apparat och det tänkande som skapat bekymren ligger kvar helt intakt.

Det nationella, representerat exempelvis av flaggan, kan således inte vara lösningen eftersom det nationella ligger bakom problemen. Däremot måste lösningen ligga inom det nationella. Vi måste lära oss att skilja på de delar av nationen som skapat problemen och de delar som skulle ha vett att försöka hitta fungerande lösningar. Liksom sörjan är kokt efter ett nationellt recept så måste vi ha ett nationellt recept även för ordningens återställande. Vi kan inte räkna med att Merkel, Juncker och Bilderberggruppen ska komma hit och reda upp vad vi själva stökat till (om de ens skulle vilja).

Därmed är vi tillbaka på ruta ett. Vem har en chans att lösa Sveriges moderna problem? Är det GAL (grön, alternativ, liberal)? Inte om du frågar mig. Det räcker med att studera miljöpartiets härjningar under den senaste mandatperioden för att förlora allt eventuellt återstående förtroende. Är det TAN (traditionell, auktoritär, nationell)? Jodå, men vem är det? Ska Nordiska Motståndsrörelsen räknas med, det TAN-igaste man kan komma på?

Självklart kan dagens politikervälde med vidhängande stödtrupper bland myndigheter och diverse statsfinansierade aktivistgrupper inte förväntas göra upp med sin egen politik. Vad återstår? Tja, vad är det för fel med alla gråsossar och småborgare som sliter och jobbar och får nationen att över huvud taget fungera men som ännu inte har någon övertygande politisk organisation (eller ens en tidning som rapporterar om världen med en gråsosses känsla för balans och objektivitet)?