Torsdagen den 5 juli var Sverigedemokraternas dag i Almedalen. På morgonen intervjuades Jimmie Åkesson av Katherine Zimmerman från statsradions PK-redaktion. Trogen den agenda som genomsyrar hela det svenska komplexet av ”public service” var hennes ambition inte primärt att fördjupa lyssnarnas förståelse av Sverigedemokraternas agenda. Det gällde framför allt att söka locka Åkesson att säga något som skulle kunna användas till fortsatt demonisering av Sveriges näst största (snart kanske största) politiska parti.

Ett av de mest belysande inslagen i denna skattefinansierade uppvisning av politiskt korrekt agendajournalistik kom när Åkesson uppmanades att välja vem har föredrog – Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Ungerns premiärminister Viktor Orban. Uträkningen var självfallet att valet skulle falla på Orban, och att brunsmetningen av Sverigedemokraterna därmed skulle kunna ges nytt bränsle.

Medan Merkel länge har åtnjutit respekt som Europas ledande politiker, och en garant för europeisk sammanhållning, har Orban demoniserats som högerextrem nationalist. Åkesson valde också, efter viss vånda, att gå i den gillrade fällan. Med hänvisning till att han inte hade mycket till övers för Merkel, såg han sig tvingad att välja Orban. Ännu en seger för den svenska journalistik som kanske bäst borde benämnas ”public dis-service” – eller?

Om den svenska statsradion hade genomsyrats av ideal om professionell konsekvensneutral journalistik hade man kunnat förmedla två mycket enkla fakta, som sammantaget skulle pekat på att Åkesson gjorde det enda rimliga valet.

Det första är att Merkel bär ett mycket stort personligt ansvar för den migrationskris som – i hennes egna ord – kan komma att innebära slutet för EU. Denna insikt börjar nu breda ut sig på hemmaplan. Tyskland befinner sig i en djup politisk kris, som sannolikt kommer att leda till att regeringen faller, med åtföljande politiskt kaos. Merkels politiska dödsruna kommer därmed att bli för evigt förknippad med hennes klassiska slogan om hur det massiva inflödet av migranter skulle hanteras: ”Vi grejar det här”, Wir schaffen das.

Faktum nummer två är att Orban, som han själv outtröttligen framhäver, var den ende av Europas regeringschefer som i början av migrationskrisen med stor beslutsamhet stod upp för lag och ordning, för existerande regelverk och därmed för EU:s långsiktiga överlevnad. Som han också inskärpte vid sitt möte med Merkel i Berlin den 5 juli är det ungerska soldater och gränsvakter som har räddat Tyskland undan ett fortsatt massivt inflöde av migranter via ”balkanrutten”. Merkel svarade på detta med en tröttsam utläggning om humanism och europeiska värderingar.

Det är just detta senare som förklarar varför svensk PK-journalistik har älskat att älska Merkel, minst lika mycket som man har älskat att hata Orban. Bägge dessa känsloyttringar tjänar till att bekräfta den egna aktivistiska självbilden av moralisk överlägsenhet. Även om detta må vara begripligt, är det i sanning inte acceptabelt. De enkla fakta man så energiskt väljer att undanhålla sina allt färre lyssnare och läsare är att det är Merkel och hennes beundrare som står för det verkligt omoraliska och politiskt destruktiva handlandet.

Migrationskrisen utlöstes av att Grekland fattade ett beslut om att öppna sina gränser för migranter. Man var väl medveten om att det inte skulle röra sig om genuina flyktingar, som i Stefan Löfvens moraliserande prosa ”flyr för sina liv med barn i famnen”. De som skulle komma var företrädesvis ekonomiska migranter (uppblandade med terrorister och
andra kriminella element). Regeringen i Aten kunde lugnt utgå ifrån att inga av dessa skulle vilja stanna i Grekland. Slutmålet skulle bli Tyskland och Sverige. Samma slutsats drogs av länder norrut, och snart fick vi se en veritabel folkvandring, genom ett gränslöst Europa.

Merkel ställdes därmed inför tre övergripande utmaningar, nämligen att a) hjälpa de mest behövande först, b) säkerställa att gällande lagar och regler kunde upprätthållas, och c) förhindra framväxten av grov organiserad brottslig människosmuggling. Hon valde att åsidosätta samtliga, för att i stället spela moraliskt överlägsen.

Utfallet har blivit fullständigt förödande, nämligen att Tyskland har bidragit till att a) hjälpa de starkaste bland presumtive migranter, b) inleda en process av att återupprätta gränser inom EU, och c) skapa en extremt lukrativ marknad för extremt hänsynslösa människohandlare.

Vad hon borde gjort var att säkerställa EU:s yttre gränser och att satsa betydande resurser på hjälp i närområdet kring Syrien. Detta skulle inte bara säkerställt fortlevnad av Schengen- och Dublinfördragen. Det skulle också varit det enda moraliskt försvarbara. Insatser i närområdet skulle kunnat rädda oändligt många fler människor i nöd, och det skulle kunnat prioritera svaga grupper (äldre, kvinnor och barn) framför starka unga män.

Historiens dom över Merkel kommer att bli hård, än hårdare än den dom tyska väljare nu är redo att utdela. Ur ett svenskt perspektiv kan man notera att statsminister Stefan Löfven med nästan parodisk följsamhet har traskat i Merkels fotspår. Hans förhoppning var säkert att kunna sola sig i hennes glans. I takt med att verkligheten hinner i kapp den politiskt korrekta retoriken kommer dock även han att få ta del av det öde som nu drabbar Merkel – valförlust och historiens hårda dom.