Jag föddes 1938. Det var en märklig tid, så till exempel fanns det bara två kön, vi fick försörja oss själva, statens roll var begränsad till att försvara landets gränser och bevara lag och ordning. Utbildning var också en statlig angelägenhet. Sveriges skattetryck var i nivå med eller lägre än övriga europeiska länders. Sverige var ett kristet, lutheranskt land med en homogen befolkning. Det var ett säkert samhälle med låg brottslighet och kvinnofrid. Detta är inte skrivet för att raljera utan för att förklara att vi som är födda på 30-talet kommer från en annan planet. Mellan min barndoms Sverige och dagens Sverige finns det en värld.

Vi föddes i uppförsbacke med snön i ansiktet men vinden skulle mojna. När vi kom ut i arbetslivet fanns egentligen ingen arbetslöshet och när insikten om miljöförstöring som konsekvens av våra ekonomiska framgångar kom, var vi väl etablerade på arbetsmarknaden. Få om någon generation har varit med om som så omvälvande förändringar för mänskligt liv under en livstid som vi. Förvisso fanns el och ånga när vi föddes men de nådde folket då vi var unga. Jag kan ännu minnas lukten av karbidlampan och glädjen över att slippa sitta på utedass; att gå ut inne var störst av allt!

I den värld vi föddes var vi medvetna om att vi själva hade ansvaret för vår överlevnad. Detta hade återverkningar på alla val vi gjorde i livet. Få med min bakgrund vågade eller hade resurser att studera efter skolplikt. Men vi som gjorde det blev väl omhändertagna av en förstklassig skola som efter oss har blivit sämre.

Idag har den politiska makten svårigheter att axla ansvaret för statens ursprungliga roll eftersom staten successivt tagit på sig ansvaret för allas försörjning, inte bara för svenska medborgare utan i princip för alla som kommit in i Sverige. Att till exempel rusta upp försvaret till en meningsfull nivå är i vårt samhälle nästan en omöjlighet eftersom medborgare/väljare kommer att prioritera att staten i första hand lever upp till sin roll som garant för medborgarnas försörjning.

Utmärkande för vår tid, inte bara i Sverige, är att politiken förmodas lösa alla problem. Nyligen läste jag i en tidning att människors fetma växer på grund av politikernas oförmåga att förhindra det. Äldre människors reaktion på den typen av nyheter är att individen själv har ett ansvar för sitt liv. Vi kan inte förvänta oss att andra ska lösa våra problem. Att byta politiker botar inte allt.
Uppfostran var på vår tid inte en uppgift för dagispersonal eller terapeuter utan för kärnfamiljen och den äldre generationen, grannar, konfirmationspräst, värnplikten och en självständig lärarkår. Genom tusen små och några stora politiska beslut har de pelare på vilka det samhället byggde detroniserats och ersatts med politikermakt, allt med den goda viljan att göra livet bättre för oss.

Jag tror det är dags för steg tillbaka i syfte att återföra makt från politiken till familjer och enskilda människor. Med hänsyn till min betydande ålder läser jag varje dag rikstidningarna och kan konstatera att det behöver göras något radikalt: inte bara att finjustera skatte- och bidragsnivåer. Ekonomiska problem har i Sverige alltsedan andra världskriget lösts med att devalvera svenska kronan. Så är det fortfarande även om detta nu sker med minusränta och andra riksbanksverktyg. En svag krona är inte bra för Sverige och har aldrig varit det. Det är ett misstag. Att spara betraktas som lite löjligt. ”Det är ju ändå politikerna som har ansvaret om det händer något oväntat”.

Vi lever idag i ett samhälle med överutnyttjande av skattefinansierade förmåner. Skattepengar kan användas till det mesta; respekten för våra pengar är borta. Det är kanske det mest utmärkande för vår tid. Vi är världsledande i skatteuttag. Samtidigt har vi glömt att detta system bygger på ett förtroende, som nu sviktar. Jag växte upp med Lyckoslanten och Spara som hjälte men efter oss har Slösa blivit den självklara hjälten. Jag tror på en renässans för Spara.

När nu politiker tillskjuter skattemedel för medborgarnas inköp av elcyklar har vi nått vägs ände. Naturligtvis inte för att det är någon viktig reform utan därför att den är ett tecken på mental kollaps av vårt politiska system och dess bristande respekt för medborgarnas skattemedel. När vi inte längre har råd att ta hand om våra äldre eller upprätthålla kvalitet och kvantitet i vården; när vi inte längre har råd med kärnan i välfärden men har råd till röstköp genom att t.ex. subventionera suspekt föreningsverksamhet då är det dags att vända tillbaka till en mera respektfull verksamhet.

Ropet på stimulanser och ökade offentliga utgifter kommer i regel från vänster. Det förvånar mig. Det är de resurssvaga som är mest beroende av ordning och kontroll för att förhindra fusk och överutnyttjande av våra generösa system. Det känns som om systemet nu svajar men fungerar genom rovdrift på folk som arbetar i välfärden: socionomer, sjuksköterskor och poliser.
Utmärkande för västliga demokratier, inte bara vårt land, är att politiken förmodas lösa alla problem. Men alla skattefinansierade aktiviteter är inte lika viktiga. Regering efter regering lägger till nya utgifter utan att sortera ut gamla. Jag anser att det är dags för en kommission med uppdrag att genomlysa statens utgifter och efter noggrant utvalda kriterier föreslå nedskärningar efter modell av det arbete Göran Persson på sin tid genomförde. Eller är detta omöjligt innan verkligheten tvingar fram åtgärder i panik?

Samtidigt har vi skapat ett samhälle med en ny klass som under längre perioder blir beroende av samhällets försörjning. Då blir vi tvungna att skära i andra kostnader eller höja skatterna. Att höja skatterna kommer att leda till sämre fungerande ekonomi och kan inte uthålligt lösa problemet. De flesta förstår det men tydligen inte våra politiker.

Rune Barnéus är författare och före detta bankman.