När stater förlorar kontrollen över delar av sitt territorium krävs det stor beslutsamhet för att återupprätta det statliga våldsmonopolet. Maffian på Sicilien är ett intressant exempel. I början av 1900-talet var det maffian snarare än den italienska staten som bestämde. Ungefär 1925 beslöt fascisten Mussolini att staten skulle ta över kommandot över Sicilien. Mussolini startade ett krig mot maffian som nästan lyckades. Men bara nästan, för efter andra världskriget återtog maffian kommandet tills staten gjorde ett nytt erövringsförsök på 1980-talet. Detta tycks inte ha blivit någon total framgång, för maffian finns fortfarande kvar, möjligen försvagad.

Antimaffiaåklagaren Giovanni Falcone, som hade blivit en symbol för statens kamp mot den organiserade brottsligheten, blev bombmördad för 25 år sedan.

Snällare stater än Mussolinis fasciststyre brukar dra sig för obehaget att slåss för att återta makten i områden där den en gång gått förlorad och något slags alternativ maktapparat tagit över. Brasilien är ett exempel. Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro säger att Brasilien är inne i den tredje eller fjärde fasen i kampen mellan staten och våldsligorna.

Rio de Janeiro är särskilt drabbat. Det beror på skillnaden mellan den låglänta staden och de höga bergen som ligger insprängda mitt i staden. På slaveritiden – före 1888, när slaveriet avskaffades – brukade slavar fly upp i bergen och etablera alternativa samhällen. På den vägen är det. Utanförskapsområdena ligger kvar på bergen och började för några årtionden sedan härjas av rivaliserande gäng och ligor.

Det var fas ett, säger portugisiskalärarinnan. Den brasilianska staten brydde sig inte utan tyckte att ligorna lika gärna kunde slå ihjäl varandra. Men gradvis utvecklades en annan maktfaktor, nämligen de så kallade miliserna som jag skrev om här

Så här skrev jag bland annat:

Miliserna var ursprungligen till medborgarnas skydd mot de kriminella ligornas kaos, ett slags reservstat. Miliserna var medborgargarden förstärkta med riktiga poliser, brandmän och andra som hade medverkan i miliserna som extraknäck. De knäckte knarkligornas våldsmonopol. Miliserna åtnjöt stöd från de skötsamma boende i utanförskapsområdena. Det förekom till och med att politiker rekryterades ur miliserna. Miliserna kallade sig för saker som ”Rättvisefronten”, skaffade militärliknande emblem till sina uniformer och fick ledare med namn som ”Batman”.

Men gradvis ändrade miliserna karaktär. När de skaffat sig kontroll över ett område kunde de exempelvis med våld förbjuda andra politiska kandidater än sina egna. De övertog en del offentlig service, till exempel vatten-, el-, gas- och internetförsörjning (vilket troligtvis i själva verket betydde att de tog betalt för att inte stänga av leveranserna). Gradvis övergick de från att skydda medborgarna till att suga ut dem. Så började de ta betalt för det beskydd de gav medborgarna och att märka de betalande medborgarnas hus (och troligen själva göra inbrott i de omärkta). De kunde till och med döda en och annan medborgare som vägrade betala för att statuera exempel.

Denna nya sociologiska formation kallar portugisiskafröken för fas två. Nu är vi i slutet av förra århundradet. Vad det var som därefter i den tredje fasen förmådde staten Rio de Janeiro att förklara krig mot brottsligheten och att försöka återskapa sitt våldsmonopol i no go-zonerna är inte alldeles tydligt, kanske var det något så osannolikt som en beställning från väljarna som politikerna tog på allvar. Det ledde till regelrätta krigsinsatser. Polisen, armén och flyget gick in i no go-zon efter no go-zon, arresterade buset och ockuperade områdena genom att låta dem besättas av ”Fredsskapande enheter” som bestod av särskilt utbildade poliser och militärer ungefär som FNs fredsbevarande styrkor.

Det har inte fungerat så bra, delvis på grund av delstaten Rio de Janeiros ekonomiska problem som har gjort att de fredsskapande enheterna tidvis inte fått betalt och därför i några uppmärksammade fall sålt sina vapen till återstående kriminella ligor för att kunna köpa mjölk till sina barn. Tidigare i våras utfärdade den federala regeringen ett slags undantagstillstånd och gjorde en armégeneral till chef för alla statliga våldsinsatser i Rio de Janeiro. Det är den fjärde fasen. Nu är inte bara delstatens, utan hela landets våldsapparat engagerad i kriget mot brottsligheten.

Det har inte heller fungerat så bra, inte minst för att andra problem kommit emellan, exempelvis en nationell lastbilsstrejk som i maj hotade att lamslå landet (ett tag fanns ingen bensin att tillgå och maten tröt i São Paulo).

Jag tror att man kan dra några rätt säkra slutsatser (som man kanske kunde ha dragit även utan de avskräckande utländska exemplen). Den första slutsatsen är att problemen aldrig löser sig av sig själva. Den andra slutsatsen är att staten måste engagera sig så tidigt som möjligt för att ha en chans att återerövra våldsmonopolen. Stämmer man inte i bäcken och tvingas försöka stämma i ån så blir det nästan ogörligt. Den tredje slutsatsen är att staten måste gå in med bedövande kraft när den väl bestämt sig. Korvgrillningens tid är förbi.

Sverige befinner sig, vad jag kan begripa, i fas ett. Buset har kontrollen i no go-zonerna. Svenska makthavare gör inte så mycket åt saken i hopp om att buset ska ta kål på sig själv och inte besvära den övriga befolkningen. När några ovanligt brutala gängmord inträffar blir ledande politiker chockerade och vrider bekymrat sina händer, men den svenska våldsapparaten håller sig lugn.

Fortfarande har Sverige kanske en chans att förebygga olösliga problem. Men om vi låter bli att ingripa övergår förhållandena med automatik till fas två där alternativmakten rotar sig allt fastare. Därför bör Sverige snarast gå direkt till fas tre och med väldig kraft och beslutsamhet förklara krig mot brottsligheten. Tyvärr är detta på allvar.