Politiker behöver ibland påminnas om att det finns en opinion, eller tipsas om vart vinden blåser. Deras faktaunderlag kan också vara ofullständigt så att det inte klart framgår vad en omröstning handlar om. För att kunna fatta ett klokt beslut måste de i så fall googla, eller lita på att någon uppmärksam medborgare gör det.

Det var i den andan jag en gång skickade ett mess till Hanif Bali. Han hade nämligen uttryckt sympati för frihandelsavtalet TTIP mellan USA och EU (som sedan lades i malpåse av Trump). Kritiker hävdade att avtalet gav Världsbanken befogenheter att utdöma skadestånd i mångmiljardklassen, och därför handlade mer om överstatlighet än handel. Jag ville förvissa mig om att Hanif inte hade missat den informationen.

Andra gången jag kontaktade politiker var för ett par veckor sen, när jag mailade EU-parlamentariker Cecilia Wikström för att protestera mot EU:s planer att införa ”länkskatt”.

Både Cecilia och Hanif svarade. Även om förutsättningarna inte är desamma, illustrerar de två helt olika sätt att kommunicera med medborgare.

Cecilia börjar med att tacka för mitt mail och förklarar hur roligt hon tycker det är med engagerade medborgare. Sedan redogör hon i detalj för hur ärendet bereds inom EU och kommer att behandlas i alla instanser. Hon förklarar mycket pedagogiskt vad förslaget innebär och vilka delar hon själv är kritiskt mot, liksom vad den liberala gruppen ALDE har för ståndpunkt…

Sådär håller hon på, sida upp och sida ner. Mer än 1 100 ord, eller nästan dubbelt så mycket som en vanlig artikel här på DGS. Alla orden till trots, får jag ingen känsla av att hon tagit till sig av min kritik, eller att den kommer att få någon som helst betydelse i den invecklade process hon målar upp. Jag inser att min protest var bortkastad möda.

Hanifs svar var kortare. Istället för 1100 ord använde han fem, nämligen:

”Jag ska kolla upp det”

Det här svaret ger mig å andra sidan en klar upplevelse av kommunikation. Nästan så jag tänkte: ”Wow, som medborgare har man ändå en del att säga till om”. Lite märkligt kan man tycka, så jag analyserar vidare.

Cecilia tar avstamp i sin position som EU-parlamentariker och demonstrerar oombedd sitt kunskapsövertag – så jag förstår att jag inte kan förvänta mig särskilt mycket inflytande (även om det förstås inte kan uteslutas). Hon gör heller ingen hemlighet av att brevet är ett standard-mail, som går ut till alla som är emot länk-skatten. Kort sagt; jag sätts på plats. Även om det sker på ett vänligt, korrekt och professionellt sätt.

Hanif gör tvärtom. Han må vara en av Sveriges mäktigaste politiker, men intar rollen som uppdragstagare (vilket han i djupare mening också är). Jag ber honom kolla några fakta, och han lovar att fixa det. (Om han verkligen gör det är en annan femma, men det hör inte hit). Antagligen hade han uttryckt sig på ungefär samma sätt om en riksdagskollega tipsat honom.

Det ligger en demokratisk potential i digitala medier, som Hanif är mästare på att utnyttja. För att en social plattform ska fungera måste man utgå från att alla som råkar vara inloggade, befinner sig i jämnhöjd och kan ta emot samma sorts budskap. Ett traditionellt maktspråk skulle här bli ohanterligt. Ungefär som kinesiska skrivtecken blir ohanterliga om man vill designa ett modernt tangentbord.

EU byggdes av traditionella byggklossar där formalitet och distans är nyckelbegrepp för en god relation. Att Hanif använder fem ord istället för 1 100, kan i sammanhanget uppfattas som arrogant – ett underkännande av en elitkultur som tagit generationer att odla fram. Men i en tid när människor lider av ”sms-tumme” använder man inte tio ord om det räcker med fem. För att manipulera behöver man däremot 1 000 ord, eller mer – kanske inte ens 1 100 är tillräckligt.

Traditionell maktutövning är till sin natur enkelriktad, medan nya media är interaktiva. De uppmuntrar till dialog. Även om makten förskansar sig löper ändå kommunikationstrådar tvärs över vallgraven genom sprickor i muren, sammanhållningen inom politikerklassen riskerar att luckras upp. Något av detta ställdes på sin spets under ”Oksanenaffären” tidigt i våras.

För Hanifs del innebar det att han sparkades från Moderaternas partistyrelse, tvingades sluta debattera på Twitter och i fortsättningen kanske undviker att chatta med Chang Frick. En snarlik kampanj drogs nyligen igång mot Ann Heberlein. Också hon moderat politiker som byggt sin plattform via sociala medier.

Orosmoln hopas även i USA. Etablerade politiker har länge varnat för en situation som ingen forskare kunnat förutse, men som riskerar att undergräva hela den amerikanska demokratin:

”Presidenten twittrar”.